Bönestället vid floden

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 16:11-15.

Resan gick över Medelhavet till Neapolis och sen vidare till Filippi. Man kan undra varför dom inte predikade i Neapolis. Men dom visste tydligen något om Filippi, att det skulle finnas ett böneställe vid floden. Där samlades de "gudfruktiga". De som kallades så, var ickejudar, som anammat den judiska tron och samlades till bön. Lydia var en av dom. Lydia var en affärskvinna i en stad, där många var invandrare, så även hon. Hon kom från Thyatira.

Ordet hade här också framgång och Lydia blev kristen och hon och hela hennes hus döptes där i floden. Jag har varit vid bönestället och jag kan säga, att jag förstår inte hur dom i det lilla vattnet kunde döpas. Det var på sin höjd en bäck, när vi var där. Men det kanske var mer vatten där för 2000 år sedan.

Hennes nyvunna tro gav sig omedelbart uttryck i handling. Paulus och dom andra fick bo hos henne.

Andens ledning

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 16:1-10.

Nu var det Paulus och Silas som reste runt på orter, som Paulus redan varit på. De kom till Derbe och sen till Lystra. Där fann dom på en man vid namn Timotheos. Honom vill jag ha, sa Paulus och förstås blev det så. Jag undrar mycket hur Silas tänkte i detta sammanhang. Det var ju dom två som var utsända. Och nu plötsligt, hittade Paulus en annan reskompis. Jag undrar om Silas kände sig som femte hjulet på vagnen?

Timotheos var ju ganska perfekt i den här situationen, både jude och grek och hade dessutom gott namn om sig. Det var ju perfekt i detta läge, när dom skulle spränga murarna för kristendomen. Att dom sen skulle omskära honom, förstår jag inte riktigt. Men som jag förstår det var det ett strategiskt drag i en brytningstid. Allt gör Paulus för att åtminstone vinna någon.

Resan gick vidare från stad till stad och tron växte till. Man kan ju tänka dig i det här läget, att Paulus skulle drabbas av lite högmod och tänka att alla vägar låg öppna för honom. Men så var inte fallet. Högmod eller ej, men nu var det stopp. Till Asien kom dom inte för Jesu Ande hindrade dem. Jag kan inte låta bli att undra hur Jesu Ande gjorde. Men därom får vi inget veta. Vi förstår dock, att det inte rådde någon tvekan om att det var Jesu Ande som hindrade dem. 

Vad gör man när Jesu Ande hindrar oss på vår så väl genomtänkta väg? Paulus gjorde inte upp en ny missionsstrategi. Han lade sig och sov. Och han fick se en syn, en syn som gjorde att han började dra sig mot våra trakter, nämligen Europa. Det var ett stort steg för mänskligheten och ett stort steg för dig och mig. 

Synen ledde honom till Makedonien. Och han verkade inte tveka på om det var Jesu Ande eller någon annan som visade sig i synen. Han gick för att förkunna evangelium.

Relationsproblem

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 15:36-41.

Man kanske kan tänka, att det här inte är en så rolig text, kanske rent av en besvärlig text. Dom två, nämligen Paulus och Barnabas, som tillsammans varit på missionsresa, blev nu plötsligt osams. Det får man väl inte vara i kristna sammanhang, eller?

Det verkar, som resultatet faktiskt blev bra, trots att dom blev oense. På så sätt bildades två team och därmed nådde man fler. 

Kanske kan Gud leda oss till om med genom att vi vågar uttala våra synpunkter. Kanske därmed riket kan spridas ännu mer. 

Bakom allt detta stod en församling, som överlämnade bröderna åt Herrens nåd. Inget annat skulle ha fungerat. Nåden har inga gränser. Och nåden är över allt förnuft.

Så bar det iväg och dom reste, burna av nåden.

Brevduvorna Silas och Judas

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 15:22-35

Beslutet i Jerusalem skickades inte med mail och inte med sms. Det skickades inte ens med brev. Två människor utsågs, nämligen Silas och Judas, att tillsammans med Paulus och Barnabas resa till Antiokia. De skulle dels lämna ett brev och dels meddela budskapet personligen. 

Budskapet var väsentligt för den framtida kristna församlingen. Det var ett tydligt steg för att Kristendomen skulle kunna gå vidare ut i världen, till jordens yttersta gräns.

Silas och Judas var inte vilka som helst. De var i ledande ställning i församlingen i Jerusalem. Båda hade dessutom vågat livet för Kristus. Dom var dessutom profeter. Inga duvungar precis, som kom till Antiokia. 

Budskapet dom kom med togs emot med glädje! Och Judas och Silas uppmuntrade och styrkte församlingen i Antiokia. Sen for dom tillbaka till Jerusalem.

Del 15 i rehabprocessen. En ny fas.

Jag känner på något sätt att jag nu är inne i en ny fas av min rehab, som känns lite lugnare. Jag har fått bekräftelse på att funktionen är bra. Det var inte bara mina fantasier.

Gårdagen blev en vilodag. Jag hade tänkt gå 11,6 km till hemslöjden i Sunnersberg men det var storm och skurar med spöregn, så jag tog faktiskt bilen. Kände mig plötsligt som en normal människa. Dessutom blev det en hel del jobbrelaterat snackande denna dag, vilket bidrog till att livet kändes som en ny fas. På kvällspromenaden upptäckte jag att jag tappat foten på ena staven. Och det var nog ett tag sen för spetsen var borta. Det fattades ungefär tre centimeter. Jag har idag varit och köpt nya fötter till stavarna.

Jippie, idag har jag fått låna en cykeltrainer! Tack Arne. Den har jag nu på altanen.  Det var första gången på en månad som jag verkligen kunde ta ut mig. Promenader i all ära men jag får inte upp flåset av det. Men 30 minuter på cykel, gjorde att svetten lackade. Jag vågade inte cykla längre första gången men allt känns bra. Jag kombinerade med en promenad i regn. Skönt sen att ha en alternativ träning på altanen, när det regnar.

Det där med att livet känns lite mer som vanligt har också sin lilla baksida. Jag glömde idag lunchträningen och gjorde inte den förrän kl 20.00. Tur att det inte är som med mediciner, att de måste vara jämt fördelade över dygnet.

Och sen kliar det under bandaget. Undrar om jag fått ett myggbett i kanten.

Ingen väckelse utan problem

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 15:1-21

Det fanns nu judar och det fanns judekristna och det fanns hednakristna. Judarna förföljde de andra och orsakade mycket stora problem i spåren av den pågående väckelsen. Det var ett yttre hot som ständigt slet i den kristna församlingen 

Sen fanns det judekristna och hednakristna. Det är dom två grupperna den här texten handlar om. Den förra gruppen hade stor kunskap om gamla testamentet och hade sen fattat att uppfyllelsen av profetiorna hette Jesus. Och på så sätt hade dom blivit kristna. Hedningarna hade ju inte den bakgrunden och möttes av evangelium mera direkt. För dom fanns inte omskärelse och följande av alla bud i den judiska lagen på kartan. Dom var lyckliga i sin "enkla" tro kanske man kan säga.

Nu uppstod ett inre problem mellan dom här två grupperna, eller kanske rättare sagt deras ledare. Här gick ju en skiljelinje. En del hade allt det gamla och Kristus. En del hade Kristus allena.

Det hade ju hänt en mycket viktig sak en tid tidigare. Petrus hade ju haft en uppenbarelse. Och i den kan man nog säga att svaret låg. Men hur skulle man praktisera denna kunskap? Man fick resa till Jerusalem för att överlägga. 

Det blev en lång överläggning, står det. Hur resonemanget gick, får vi inte exakt reda på men det blev en koncensus, att hedningarna inte behövde omskära sig, dvs i analogi med den uppenbarelse Petrus fått.

Halleluja!

Missionsmöte i Antiokia

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 14:24-28

Så var dom hemma igen efter en strapatsrik resa, de utsända missionärerna. Det kunde ha kostat dom livet. Det var nära.

I v 27 att dom berättade om hur mycket Gud gjort genom dem och hur han hade öppnat trons dörr för hedningarna.

Men hur var upplägget på missionsföredraget? Berättade dom allt? Vad sa dom om att Paulus nästan stenats? Vad sa dom om alla förföljelserna?

Och hur presenterade de allt det där stora Gud gjort, tex att det redan fanns äldste i församlingarna? Ja vi kan bara gissa.

Men Guds ord hade framgång. Hedningarna hade nåtts och man närmade sig "jordens yttersta gräns" med stormsteg, även om man hade en bit kvar.

Slutet nära i Derbe men där kom vändpunkten

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 14:19-23

I Derbe kommer historien ifatt dom Judar kommer både från Antiokia och Ikonium till Derbe. Och man till och med stenar Paulus. Hur det var med Barnabas i det läget får vi inte veta. Där ute, utanför staden, ligger Paulus. Och man tror att han är död. 

I denna makabra situation, på en avstjälpningsplats utanför staden, ligger Paulus och ser ut som död. Kan ni se lärjungarna där, stående runt om och bedja???? Och kan ni se Paulus resa sig och gå in i staden igen? Och han verkade inte ens behöva plåstra om sår eller söka upp sjukstuga. Fullständigt helad!

Redan nästa dag går dom tillbaka till Derbe och dom andra städerna, dom städerna, som de stenande judarna kommit ifrån? Hur vågade han? Var det inte dags att återvända upp till moderförsamlingen i Antiokia??
.
Nej, först skulle de nyfrälsta lärjungarna i de städer de genomrest, styrkas. Och äldste skulle utses och efter bön och fasta anförtros ett den Gud som de just kommit till tro. Sen var uppdraget färdigt!

Ömsom vin och ömsom vatten

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 14:1-18,

Efter att ha flytt hals över huvud från Pisidien kom de nu till Ikonium. Eftersom det blev så mänskligt sett misslyckat i Antiokia i Pisidien, kan man ju tänka sig att dom skulle byta strategi i nästa stad. Men nej! Dom gör likadant. Några kommer till tro medan andra hetsar upp folket och det  bildas två läger. Men Paulus och Barnabas ger sig inte lika lätt här. Dom stannar ända tills man börjar försöka stena dom. Då flyr de till Lystra och Derbe. Och dom fortsätter envist förkunna budskapet. 

I Lystra går Guds överväxel in. Där finns en man som varit lam sen födseln. Hans blick och Paulus blick mötte varandra. Och där såg Paulus en tro, Då botade han honom i Jesu namn.

Undret missförstods. Det blev väldigt hallabalo i Lystra. Människor påstod att Paulus och Baranbas var gudar, nämligen Zeus och Hermes. Och dom offrade till dem. Raska kast mellan förföljelse och upphöjelse.

Man kan ju tänka, att efter allt elände som Paulus och Barnabas varit med om, skulle dom vara glada för gåvorna och rida lite på framgången. Men nej!!!!!!

Dom rev sönder sina mantlar och protesterade högljutt. Men så gav Paulus vittnesbördet och därmed lyckades han avhålla folket från att ge dem offer. 

Nu kör det ihop sig igen

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 13:44-52

Det hinner inte skrivas många verser i Apostlagärningarna innan det blir förföljelse. Nu är det dags igen. 

Förra söndagens gudstjänst hade ju slutat med positiv anda och judarna ville höra mer nästa söndag. Den söndagen kom nu och då blev det annat ljud i skällan. Det kom massor med människor till Paulus och Barnabas gudstjänst. Då föddes avundsjuka. Och avundsjuka kan snabbt förändra förhållanden och aldrig till det bättre. Judarna började ännu en mobbningskampanj men hedningarna blev glada och tog emot Jesus.

Mobbningen gick över i förföljelse och Paulus och Barnabas fick lämna Pisidien. Men inte stoppade dom svansen mellan benen och for tillbaka till Antiokia utan de for vidare till Ikonium.

Och sen kommer ett typiskt Apostlagärningaruttryck: Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig Ande. Hur är det möjligt? Hur gör Gud? Han gör märkliga under i de mörkaste stunder.

Halleluja!

Del 14 i rehabprocessen, ömsom vin, ömsom vatten

Idag har det varit "tentamensdag". Jag har både varit på besök på suturmottagningen och hos sjukgymnasten.
Vad det gäller agrafferna, så hade dom "växt fast", så det var lite irriterat runt dom men tack och lov ingen infektion. Jag fick ett nytt bandage, som ska sitta till måndag. Det tråkiga här är att jag får inte bada i bubbelbadkar. Och jag som hade längtat så otroligt! Och vad värre var, sköterskan menade att jag inte får bada på månader. Det går ju inte ihop med informationsbroschyren, att man tom få gå till badhus för vattengympa efter 6 veckor. Det hade hon inget svar på och menade att det får jag fråga operatören. Jag kommer att ta ett kort på såret på måndag och maila till honom. Hoppas ändå på bad ganska snart. Proceduren att få varma fötter utan bad är omständig. Det räcker inte med att duscha dom länge. Sen får jag köra ner hårtorken i yllesockor och sen snabbt stoppa i fötterna där och sen inte gå upp ur sängen något mer. Då kan eventuellt fötterna bli varma. Tacka vet jag bubbelbad.

Vad beträffar sjukgymnastiken var det mer positiva nyheter. Det är ingen tvekan. Jag går så bra, så jag får gå utan kryckor (vilket jag visserligen gjort länge men nu är det tillåtet. Rörligheten i höften hade också ökat betydligt. Och jag fick prova att cykla träningscykel. Och det gick bra! Idel goda besked alltså! Det är jag riktigt glad för. Nu ska jag börja träningscykla med trainer på altanen. Kanske det också blir nån liten färd med vanlig cykel ute.

Vad beträffar att det är svårt att sitta, är alla överens om att det inte beror på höften utan på ischiasnerven och kanske att det är svullet där men också för att jag förut avlastat genom att sitta med benen i kors, vilket jag nu inte får. Men det går i alla fall bättre att sitta nu. En halvtimma går i alla fall bra. Och blir smärtan får svår, så hjälper 2 Alvedon.

Summan med den nya protesen fram till igår kväll (dvs 3 veckor och 3 dagar) är 281580 steg, 191 km och 3461 minuters träning inklusive träningspass 3ggr/dag. 😊😊

Håll er till Guds nåd!

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 13:26-43

I förra textavsnittet fick vi del av den predikan som rörde det gammaltestamentliga budskapet fram till Jesu första framträdande.

I dagens textavsnitt möter vi fortsättningen, framför allt hur judarna dömde honom till döden för att dom inte förstod vem han var. Och sen läser vi vidare om det viktigaste som finns i evangelierna, att Gud uppväckte honom. Det var det största som kunde ske. Om det inte hade skett, så hade vi varit de mest ömkansvärda människor som finns på jorden, enligt 1 Kor 15. Men nu har Kristus uppstått!

Och här kommer hela innehållet i evangeliet. Genom honom kan vi få syndernas förlåtelse och vi kan bli rättfärdiga och friade från Mose lag. Lag kan vändas till nåd. 

När predikan var slut, bad lyssnarna att få höra mer nästa sabbat. Men inte nog med det. Dom tycktes inte kunna hålla sig till dess. Dom följde med Paulus och Barnabas. Det står inte om dom hängde med dom hela veckan. Men vi får veta att Paulus och Barnabas uppmanade dem att hålla sig till Guds nåd!

Nåd över allt förnuft! Nåd över alla gränser!

Del 13, i rehabprocessen. Godkänd sjukskrivning

Det blev ett nytt rekord i söndags också, trots att det inte var meningen. Då såg jag också solen! Det har varit mycket ovanligt under denna rehabprocess. Den har lyst med sin frånvaro och regnet har istället lyst med sin närvaro.

Igår hade jag vilodag, dvs jag planerade ingen långpromenad. Men det blev ändå knappt 9000 steg. Jag planerar ge mig 2 sådana vilodagar per vecka, när jag bara gör mina 3 träningsprogram och sen ägnar mig åt vanligt vardagsliv. Under vilodagen igår var det åter dags att träna på att sitta, både hemma och i bil. Först gick det riktigt bra men på hemvägen slog smärtan till och jag bara längtade hem. Väl hemkommen var smärtan borta och jag gick på en liten promenad. Det som slår mig är att jag är ännu inte återställd vad det gäller att orka. En tur utanför hemmet gjorde mig genomtrött, en sån liten tur, som jag förut lätt gjorde på kvällen efter en tung arbetsdag. Så operationen har nog tagit lite kraft i alla fall. Jag sov oerhört gott inatt efter denna strapats.

Idag var det dags för långtur igen och stegmässigt slår jag nog inte rekord detta dygn men hastigheten är den bästa hittills, 4,6 km/tim. Mitt mål är att komma upp till 5 km/tim och det går bra redan nu om jag bara går någon kilometer men inte på en hel milsrunda. Men idag var det väldigt blåsigt. Jag fick inte tillbaka värmen på flera timmar, trots dusch. Jag längtar till bubbelbadkaret.

Dagens största händelse är nog att jag fått sjukskrivningen godkänd! Sånt är ju inte säkert nu för tiden. Och jag fick samtala med en mycket bra handläggare. Det bådar gott. Men allt sökande efter sjukpenning och bekräftelse av densamma tar tid och kraft, liksom att sätta sig in i hur mycket man får, dels från försäkringskassa och dels från arbetsgivare och sen via facket. Det här är en hel vetenskap, som jag hittills varit ganska ovetande om. Det är tur att jag inte är allvarligt sjuk. Hur ska man då orka med sådant?

In i gamla sammanhang men med ett nytt budskap.

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 13:13-25.

Kanske du, liksom jag, inte hänger med geografiskt längre utan behöver ta fram kartan. Man seglade till Perge och vad som hände där, vet vi mycket lite om, bara att följeslagaren Johannes lämnade dem och for tillbaka till Jerusalem. Vi får inte reda på varför.

Från Perge for man till Antiochia i Pisidien. Och där sökte man inte en ny lokal och annonserade om väckelsemöte. Nej man gick till synagogan och satte sig ner och lyssnade till ordet. 

Efter ordets läsande från lagen och profeterna inbjöd synagogföreståndaren att berätta om dom hade något till uppbyggelse. Paulus tar till orda.

Vad Paulus nu gör är att repetera hela judendomens historia, hur Gud varit med och lett, och sakta men säkert, efter flera utläggningar, kommer han fram till  historiens knutpunkt, JESUS. Och där slutar dagens berättelse. 

Fortsättning följer. 

Reseskildringarna börjar.

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 13:1-12.

Antiokia var vid den här tiden en välutrustad församling. Människor kom till tro och dom hade profeter och lärare. Det var sprängkraft i församlingen. Den behövde liksom ut ur sitt geografiska skal och växa vidare. 

Men det var inte så, att dom satt på sammanträden och lade upp en plan, som sen skulle processas och tas tillbaka till styrelse och församling. Nej, när dom höll gudstjänst och fastade, sade den Heliga Anden till dem att avdela Barnabas och Saulus för en uppgift han kallat dem till. Det var alltså så, att först hade den Heliga Anden kallat individer, sen talade den Heliga Anden till församlingen och på så sätt var allt bekräftat. Men det fanns ingen nerskriven plan hur evangeliserandet skulle gå till.  Man gick i tro, ledd av den Heliga Anden.

Kallelsen följdes av handpåläggning och ivägsändning. Länge hade Saulus väntat. Han hade varit i "öknen" i många år. Men nu var det dags. När jag på 1970-talet gick på Örebro Missionsskola hade vi en devis: Kunde Saulus vara i öknen i 14 år, skulle vi väl kunna vara på Örebro Missionsskola i 3 år. Men nu var det dags att ge sig iväg och kastas ut i uppdraget. 

Man for mot Cypern och Salamis. Där predikade man i judarnas synagogor. Det står inget om resultat i Salamis. Hade varit i modern missionsverksamhet, kanske de blivit hemkallade, vem vet. De for vidare till Pafos, ur askan i elden. Att träffa en judisk trollkarl, var inte det enklaste uppdraget i deras nystartade resa. Men den Heliga Anden kom till Saulus, som nu bytte namn till Paulus, och hjälpte honom. Kraft for över Paulus och trollkarlen blev blind. Det hade ju Paulus själv varit med om en gång, när han mötte den Heliga Anden första gången. Men trollkarlen tycktes förbli blind och famlande på livets väg utan att ha tagit emot Jesus. Ståthållaren kom dock till tro, överväldigad över det som hände.

Avmaskad

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 12:20-25

När det är förföljelse är det ju naturligt att vilja fred. Och nu hade man lyckats övertala kammarherren Blastus att övertala Herodes att komma till förhandlingsbordet. Och det verkade vara ett bra möte. De blev till och med lyriska. Dom tyckte att Herodes var en gud.

I själva verket var det inget bra läge.Den som tar sig en gudaroll har alltid hamnat fel. Man hade glömt Ps 8, "när jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där. Vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig, att du tar dig an honom".

Här var det inga drastiska automatvapen eller pistoler eller knivar. Inte ens en liten sten slungad av David. Nej, ingen människa var inblandad. Maskar förtärde honom sakta men säkert. Och han gick under av detta "lågaffektiva" våld. Vilken smärta!

Gud vann den här fajten. Och Guds ord fortsatte att sprida sig.

Halleluja!

Del 12 i rehabprocessen. Jag glömmer, att jag har en ny höft

Bilresan gick bättre den här gången. Att komma i och ur är svårt men det gick mycket lättare att sitta. Och jag sitter ännu bättre på förarsidan. Min kropp är liksom gjord för att sitta där..

Det är svårt att inte slå rekord. Det blev ett nytt rekord i gång igår och ännu ett nytt rekord idag. Det var inte meningen men det blev så. Efter att i både sol och spöregn ha gått hem från Hjertbergs och sen skuttat runt lite både inomhus och utomhus, så var ett nytt rekord satt, hittills idag 17647 steg eller 10.92 km.

Allt är väl så långt. Men jag glömmer att jag har en ny höft. Igår kväll upptäckte jag plötsligt att benen var i kors. Det är totalförbjudet. Jag lovar, att inte göra så på länge.

Kryckorna är nu meningslösa både inomhus och utomhus. Men jag går fortfarande med stavar när jag går på promenad.

Och hur går det då att sitta? Ja, även det går bättre. Idag har jag suttit 2 gånger, ca 20 minuter.

Om jag nu inte glömmer mig och gör dumma saker, så känns det verkligen som jag är på väg på rätt håll.

Överraskningarnas överraskning

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 12:12-19

Ja, vart skulle nu Petrus ta vägen när han stod där ensam på gatan och ängeln hade övergivit honom? Jo, han fick väl gå till sin husförsamling. 

Där satt dom och bad och visste inte, att bönesvaret stod utanför dörren. Han knackade på. Rhode kom för att öppna fick hon en chock. Inte vet jag hur hon såg att det var Petrus innan hon öppnade, för det här var väl innan titthål uppfunnits. Kanske var det en järngrind, där hon såg mellan spjälorna. I vilket fall var detta en överraskningarnas överraskning.

Hur det nu än var, så släppte hon inte in Petrus utan hon sprang in och berättade för dom andra. Det måste känts snopet för Petrus att bara stå där framför en låst dörr. När väl hela skaran kom till dörren blev han insläppt. Och glädjen visste ingen gräns. Sen berättade han allt för dem, hur det hade gått till.

I nästa vers blir vi kvar med ett frågetecken. Vart tog Petrus vägen efter allt det här tumultet. Hade det inte varit rimligt att stanna hos sina vänner. Men han drog iväg till "en annan plats". Kanske han ändå var lite rädd för att bli upptäckt. 

Morgonen efter blev det tumult i fängelset. Petrus fanns ju inte, när han skulle ställas inför rätta. Och vi får veta, att han i detta läge försvunnit till Caesarea.

Änglabesök

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 12:1-11

Det hade nu varit ganska lugnt i runt 10 år. Det där med förföljelse hade nog sjunkit undan något i minnet. 

Men nu var det dags igen. Jakob dödades och Petrus sattes i fängelse. Vad var nu detta? Vad är det som händer? Och församlingen var i bön för Petrus (samtidigt som dom sörjde Jakob).

Nu sitter Petrus risigt till, är det minsta man kan säga. Han är bunden med kedjor och 16 man vaktar honom. Inte en chans att bli fri.

Då kommer en ängel och väcker Petrus med en stöt i sidan. Det står att det var alldeles ljust runt ängeln men ingen av dom 16 vakterna vaknade.

Där, mitt i natten, vägleddes Petrus ut av ängeln. På med kläderna och sen var det dags att gå. Ingen vaknade. Och Petrus själv trodde det var en dröm, ända tills han stod ute på gatan.

Då försvann ängeln. Jag har förstått att det är så änglar brukar göra - försvinna när dom inte behövs  längre.

Och där stod nu Petrus mitt på gatan. Och den han ville tacka fanns inte längre där. Och nu är han klar och vaken. Och han förstår vad som hänt. Och han uttrycker att han förstår att han är räddad undan judarna.

Halleluja!

Del 11 i rehabproscessen. Nya höjder

Igår gick jag drygt 9 km i ett svep och sedan knappt 3 km till. Efter det kändes det fantastiskt och jag kunde tom sitta, ca 20 minuter 2 gånger. Sen upptäckte jag plötsligt att jag gick som vanligt i trappen, utan att jag tänkt på det. Vet inte om jag får men det gör jag i alla fall. Och dessutom behöver jag faktiskt ingen krycka inomhus. Jag går snyggt och stadigt utan den.

Idag har jag gett mig en vilodag, bara varit till brevlådan (drygt 1.5 km tor). Och då lyckades jag även höja farten. Jag har gått störigt långsamt förut, max 4.1 km/tim. Idag blev det 4.8 km/tim. Barnbarnet Natanael fick småspringa för att hänga med mig.

Ikväll ska jag göra ett eldprov igen, in i bilen, och sen lite affärsvandring. Får se nu hur det går????

Inget kan stoppa Guds verk

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 11:19-30

Det hade varit förföljelse. Man var tvungna att fly. Men vad hände sen? Inte gömde dom sig i en bergsskreva. Nej dom trädde fram och fortsatte att predika uppe i dom norra trakterna, inte i Jerusalem. Och människor kom till tro. 

Nu hörde man talas om saken i Jerusalem och då var man naturligtvis tvungna att skicka upp några och kolla läget. Och dom blev kvar där. Och det andades väckelse. Antiokia blev centralpunkt. Och man hämtade dit Saulus också, som suttit ett tag på undantag uppe i Tarsus.

Nu undervisade man i avsevärd mängd. Och man höll på ett år. En intensiv bibelskola alltså. Och det handlade nu om att vem som helst kunde få mottaga Jesus som sin Frälsare. Det var nu dom började kalla sig för kristna.

Och inte satt dom bara och studerade. När de hörde om en kommande hungersnöd, gjorde dom genast en insamling och skickade iväg Barnabas och Saul till Jerusalem för att översända gåvan.

Jag undrar hur Saul kände sig på den resan.

Hur skulle vi kunna hindra Gud?

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 11:1-18.

Nu tar vi allt en gång till. Petrus beskriver hela händelseförloppet ända sen lakanet med djuren. Och det är många steg, där "naturliga sammanträffanden" är så unika, att de måste kallas övernaturliga. Samtidigt som Petrus har en syn, hör Cornelius ett tilltal att skicka folk till Petrus i Joppe och bäst som Petrus står där med sin genomgångna syn, kommer människor från Caesarea och vill att Petrus ska följa med dit. Och där glider Petrus in till en redan samlad skara och börjar predika. Dom sitter redan där och väntar. Det är lite för många naturliga händelser för att man ska kunna säga något annat än att helheten är övernaturlig. Och beviset är att Anden faller över dem. Hur skulle vi kunna hindra Gud från att utföra det verk han tänkt göra, frågar man sig och det behöver vi fråga oss än idag. Är inte vi villiga, tar Gud en annan väg. För hans rike ska bryta fram.

Detta vittnesbörd av Petrus och den Helige Andes sanktionering, gjorde att de judekristna lärjungarna i Jerusalem "lugnade sig" . Och nu förstod dom att även hedningar hade möjlighet att omvända sig och få liv.

Halleluja! Det finns en möjlighet även för dig och mig.

Del 10 i rehabprocessen. På g igen 😍

Söndagen slutade inte bra. Först satt jag tyvärr en stund till. Sen hade jag så ont, så jag kunde inte gå inomhus ens. Det blev ingen mer promenad. Och jag var dyster. Jag var rädd, att något allvarligt hänt. När jag var uppe vid 2-tiden på natten var det lika illa men vid 5-tiden hade det släppt.

Jag var heltaggad på att ut och gå. Men det regnade, så jag väntade lite. Sen såg det ut att hålla upp men jag bedrog mig. Så blöt var det länge sen jag var. Men promenaden var underbar. Inte det minsta ont. Det var lika bra att duscha direkt, när jag ändå var så blöt. Sen infann sig det där välmåendet igen. Inte minsta smärta. Det blev en promenad till efter regnet. Och inatt har jag sovit som en prinsessa.

Nu längtar jag ut. Men det hällregnar, så jag får invänta bättre tider.

Slutsatsen är att sitta går fortfarande inte. Jag får väl helt enkelt vänta.

Jag vill bara säga tack!

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 10:44-48

Efter att kristendomen fötts och Petrus talat, så kommer Anden och sanktionerar alltihopa. Tänk att det är så. Tänk att vi hedningar fick en chans! Tänk att Gud älskar hela världen! 

Tänk att du och jag fick en chans! Det är stort!

Jag vill bara säga tack!

Del 9 i rehabprocessen, förvirring

Förra inlägget om sjukdomskänsla slutade i ett "magras" på natten. Efter rejäl magsmärta så lossade det. Och inte lite diarré. Så än spökar nog antibiotikan i mig. Men lite mer proviva, så kommer vi nog över det.

Lördagen startade med en rejäl runda, delvis på en dyngig stig (det har regnat en del), dels på asfalt och dels på grus. Efter den kände jag mig så lätt på foten, att jag måste undra om jag verkligen har en protes inopererad. Det är helt enkelt fantastiskt.

Men säg den glädje som varar beständigt. Lite hybris gjorde att jag vågade gå på en musikgudstjänst, visserligen inte bara sittande utan stående en del men stå verkar inte heller vara bra. Smärtan kom tillbaka och inatt har jag för första gången haft ordentligt ont. När jag försökte palpera fram smärtans centrum så är är det ca 6 cm till höger om L5. Men jag märkte också att kotan var öm. Kommer oförmågan att sitta från ryggen? Och har jag eliminerat den smärtan genom att sitta med benen i kors, vilket jag nu inte får? Eller är det händelsevis så att smärtan kommer av överansträngning, trots att det känns så bra efter långa promenader. Jag har svårt att tro det men jag tänkte att det skadar inte att dela dagens promenad i två, varav jag utfört den ena.

Del 8 i rehabprocessen. Bakslag (inte aga) nr 2

Gårdagen var helt fantastisk. Jag gick 7 km med stavar utan minsta smärta och med ganska bra tempo. Vilken lycka!! Natten var den bästa på åratal. När jag vaknade utvilad vid 8-tiden, satte jag sängen i högläge. Och tro det eller inte, jag somnade om i det läget och sov en timme till.

Den här dagen skulle vara en vilodag, dvs endast normalträning x3 och 6000 steg. Det innebar också att det var en tablettfri dag frånsett blodförtunnande Elequis. Men smärtan vid sittande är inte bättre. Diskuterade lite med sjukgymnast igår och kanske är det svullet vid ischiasnervens utträde. Då bör det ju gå över vad det lider.

Idag skulle jag dock vara tvungen att sitta lite, eftersom jag skulle försöka gå på en begravning. Innan dess latade jag mig halvliggande med en dator i knäet.

Bilresan i gamla bilen gick jättebra. Tänk att det kan vara så stor skillnad på olika bilar. Men smärtan vid sittande på stol är inte att leka med. Jag stod det mesta men försökte ändå sitta lite. Jag var inte med på minnesstunden, för det sticker ju ut att stå när man äter.

Väl hemkommen hade jag jätteont. Tänkte ändå att det skulle bli bättre av en liten promenad. Och bättre blev det men inte alls bra. Det var första gången jag hade ont när jag var ute och gick. Och ikväll känner jag mig lite halvsjuk, dock utan smärta när jag ligger i högläge.

Vad beror nu smärtan idag på då? Beror det på bara att jag suttit för mycket? Beror det på att jag inte tagit några värktabletter, vilket inte är troligt, för förra vilodagen utan smärtstillande hade jag ingen smärta? Beror det på överansträngning? Knappast, eftersom jag mådde så bra igår kväll och inatt. Jag får nog helt enkelt undvika sittande ett tag till.

Imorgon är en annan dag. Vi får se hur det går då.

Dags för kristendomens födelse.

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 10:34-43.

I förra texten fick vi vara med om ett slags befruktningsögonblick vad beträffar kristendomen inträdande på jorden. Nu är det dags för kristendomens födelse.

Det ligger väntan i luften. Många människor är samlade. Petrus, som redan förut varit med om så mycket fantastiskt, är nu fylld med något nytt. En syn med djur på en vit duk, 3 gånger, har förändrat allt. Nu förstår han att Gud inte gör skillnad mellan människor! Trots att Jesus predikat det under hela sin vandring, var det nytt för Petrus. Men när Petrus väl fått uppenbarelsen, känner han retroaktivt igen Jesu ord i varenda andetag. Det är därför han nu så frimodigt kan predika att Gud inte gör skillnad mellan människor.

Petrus predikar ånyo om Jesu liv, hans död och hans uppståndelse men i ett nytt ljus. Och i nästa text ska vi få läsa om Guds sanktion till det glada budskapet.

Del 7 i rehabprocessen. Nyheter

Jag hade tänkt hoppa över rapport idag men hej och hå, det hände något väldigt roligt! Stavgång!

Jag är inte riktigt vän med kryckorna, måste jag erkänna. Inomhus går det bra, fast jag erkänner, jag använder bara en. Utomhus är vi inte i takt. Hur jag än räknar och går, så blir höger krycka liksom över med jämna mellanrum. Vet inte riktigt varför. Om jag tar ut stegen och går sakta, kan det funka en stund men rätt som det är, är vi i otakt igen. Men det är inte det värsta. Det värsta är att vänster hand domnar bort hela tiden. Då får jag stanna och skaka men det hjälper inte långt. Dessutom har jag en tendens till nackont, fast det kan ju också bero på att jag med benet i högläge får en dålig arbetsställning.

Sen har hastigheten stannat vid 3 km/h. Jag har i och för sig inte bråttom men jag får ju ingen konditionsträning i den farten. Och när jag dessutom måste stanna och skaka handen stup i kvarten....

Ikväll tog jag stavarna. Oj vad bra det kändes. Dom gick i takt med mig och händerna domnade inte bort en enda gång. Och farten ökade något redan första gången. Det här känns lovande. Nu ser jag ljuset i tunneln igen!

Frågan är bara hur långa stavarna ska vara. Är det någon som vet? Jag ställde in dom på 120 cm. Efteråt hittade jag ett förslag på längden x 0.68. Det blir 115 cm. Men det kändes ju så bra med 120 cm. Ska jag korta dom?

Guds timing

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 10:24-33.

Här får vi vara med på ett exempel om Guds timing. Cornelius med sin Gudsfruktan sitter på en plats och har sin andakt. Där jag Gud ett nedslag med en kallelse. Samtidigt har ett annat nedslag skett i Petrus liv. Han hade haft en syn.

Tänk om Cornelius tjänsteman kommit en dag tidigare. Då hade inte Petrus haft sin syn än och han skulle inte ha haft något att berätta för dom som var samlade i Cornelius hus. Och tänk om dom kommit en dag senare. Då hade troligen Petrus redan varit på väg därifrån. 

Men Guds timing är exakt. Nu  har Petrus en upplevelse med sig och det sitter ett folk samlat för att lyssna till detta. Det är som ett befruktningsögonblick. Och här ska snart kristendomen födas. 

Del 6 i rehabprocessen. Vilodag.

Det blev en vilodag idag. Ösregnandet passade bra. Det blev ingen morgonpromenad.

Jag bestämde mig att samtidigt testa att vara utan värktabletten Arcoxia. Det har gått utmärkt. Tänker nog dock inte sluta helt utan ta den träningsdagar och inte ta den vilodagar.
Har mest suttit och gottat mig. Haft besök av dotter Matilda en stund och sen kom barnbarnet Natanael. För övrigt har jag stickat, strukit, lyssnat på ljudbok, dragit lakan och lite annat smått och gott.

Målet för dagen har nu istället varit att gå snyggt, både inomhus och utomhus. Jag har inte tillåtit mig att gå fortare än att stegen var snygga. En liten sväng ute i regnet blev det med Natanael och han bekräftade att jag gick snyggt. Jag strävade också efter att ta ut stegen ordentligt och inser att det har jag inte kunnat på åratal. Jag har, pga värken, lagt till med någon slags småstegsgång. Nu ska det bli annorlunda.

Nya träningsprogrammet verkar ha klickat in. Jag tror inte jag glömt något. Trots att jag varit helt utan värktabletter kunde jag sitta på vanlig stor en hel kvart idag, så det verkar också gå åt rätt håll, om än långsamt. Dock har jag ett litet problem. Eftersom jag halvligger mest hela dagen, får jag ont i nacken, eftersom jag inte kan låta bli stickning, dator, telefon etc. Men det är inte värre än att det går att övervara.

Jag grunnar nu på mitt upplägg för fortsatt träning. Tänkte att gå långt varannan dag eller två dagar av tre och sen däremellan ha vilodagar med lite mer fokus på att gå fint. Vi får se hur det blir. 6000 steg blev det trots att det var vilodag och det är nog ett basmål jag ska ha.

Idag har jag skött magen också. Efter antibiotikadiarrén i lördags hade det inget hänt men nu känns det bättre.

Imorgon är en annan dag😊

Den vita duken.

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 10:1-23

I denna text utspelar sig 2 scener samtidigt, en i Caesarea och en i Joppe. Låt oss börja i Caesarea. Där är det en from man vid namn Cornelius. Han är inte jude. Det framgår tydligt. Men han är "gudfruktig", dvs han praktiserade den judiska tron, utan att vara jude.

Nu griper Gud in i den lunkande vardagen med en av sina övernaturliga armar. Det kommer en ängel. Han bekräftar Cornelius liv, att det är gott. Och sen vill han något mer. Ängeln vill öppna vägen för Cornelius från den praktiserande judetro, som han höll på med till en levande Kristustro. Och det skulle ske via Petrus, som just nu befann sig i en närliggande stad.

Den andra scenen utspelar sig i Joppe. Det är Petrus, som vid middagstid går upp på ett tak för att be. Då blir han hungrig. Känner du igen dig? När man ska be, kan man bli både hungrig och törstig och plötsligt få en massa andra tankar i huvudet. Men där möter Gud honom mitt i hungern och försöket till bön. 

Det var som att gå på bio. Han får se en stor vit duk, som sänks ner från himlen. På den är det en massa djur av olika slag, "rena och orena". Hungrig var han ju, så han måste tänkt att detta var en frestelse. Någon sa, "slakta och ät".  Men vem kunde det vara. Petrus tanke var ju att det var en frestelse, för i judendomen var ju detta en synd. Då hör han en röst, som säger att det Gud förklarat för rent, ska inte Petrus förklara för orent. Det var en lite tjatig bio, för samma film kom 3 gånger. 

Kvar stod Petrus förvirrad och grubblade. Det skulle varit lite roligt att se hon stå där och grubbla. Han brukade ju annars vara ganska spontan, den typen. 

Nu krokar dom 2 scenerna i varann, den i Caesarea och den i Joppe. Och här föds kristendomen kan man nog säga. Här uppstår kallelsen till Petrus att gå till icke-judar. Kvar på näthinnan är den 3 gånger upprepade biofilmen. Och mitt i alltihopa bjuder han in gästerna från Caesarea att sova över. Där sluta dagens text.

Dorkas

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån kapitel 9:31-43.

Nu är Saulus ute ur bilden. Han sitter kvar uppe i Tarsus och kameran är riktad mot Petrus. Honom ska vi möta i Lydda och Joppe.

När jag bodde i Lund på 1970- och 80-talet och  var pastor, hade vi en kvinnoförening, som hette Dorkas. Jag minns det som mycket trevliga och sköna stunder. Det var många som var gamla men det fanns folk från alla åldrar. Kan det var något av tjusningen med kvällarna. Vi stickade och virkade, rullade bandage, fikade och hade en andakt. Det var stärkande på alla sätt. 

Namnet Dorkas hade man tagit från Apg 9. Här kommer det. Egentligen skulle vi lika gärna kunnnat heta Tabita men Dorkas föll nog bättre i mun. Vi hette så, för att vi ville att våra liv skulle vara fyllda av goda gärningar och frikostighet mot de fattiga. Och kanske vi ville bli hågkomna för våra skjortor, men såna minns jag aldrig att vi sydde.

Vi får nu göra ett neddyk i staden Joppes vardag. Det var ganska lugnt nu vad beträffar förföljelse. Och vardagen gick sin gilla gång. Men den här dagen klev sorgen in i staden. Dorkas verkade vara känd av många. När sorgen kliver in, blir inget sig likt. 

Men det var annat, som inte heller var sig likt. Det fanns en man som hette Petrus. För ett tag sedan hade han ägnat sitt liv åt att dra upp fiskar ur en sjö. Men nu var det annorlunda. Man kallade på honom och han bad. Och sen var inget sig likt. Dorkas levde! Detta blev känt i hela bygden.