Besvikelsens väg och upprättelsens väg

Vi har ganska nyligen firat påsk. I påsken förenas smärta och glädje på ett tydligt sätt. Och så är det ofta i våra liv.

Strax innan påsk gjorde min man och jag en resa till Israel. Vi bär med oss många oförglömliga minnen från den resan. Jag vill nu dela med mig av två av dessa minnen. Vi kan kalla dem ”besvikelsens väg” och ”upprättelsens väg”.

Vi börjar med besvikelsens väg. Jag hade längtat efter att i andakt få gå Via Dolorosa, smärtornas väg och minnas Jesu vandring till korset. Och jag blev SÅ besviken. Via Dolorosa var en basargata, inte lugn och stillsam, med miljö för andakt, utan ett totalt kaos där köpmännen skrek och prutade och försökte pracka på oss allt möjligt skräp. Jag blev så besviken och alldeles tom inuti mig. Jag som längtat så. Det gick i krasch.

Så tänkte jag ett varv till. Det fanns en som gått den vägen förut och hade all anledning att vara besviken. Han var övergiven av Gud och människor och den synd han bar på var min. Det var inte plats för andakt för honom heller. Han hade det värre. Pinad och slagen bar han ett tungt kors, så länge han orkade och han gick mot döden. Snacka om besvikelsens väg, den Via Dolorosa, som vi lärt känna. Hans närmaste lärjunge Petrus hade till och med förnekat honom. Vi hade på sätt och vis något gemensamt Jesus och jag, fast han hade det mycket värre och det var för min och din skull. Detta var långfredagsbudskapet ”live direct” från Jerusalem.

Den mest fantastiska upplevelsen utspelade sig inte i Jerusalem, utan vid Tiberias sjö. Vi kan kalla den upplevelsen för ”upprättelsens väg”.  

En varm förmiddag blev vi utsläppta ur bussen vid Tiberias sjö, just på den plats där Jesus visade sig för lärjungarna efter uppståndelsen. Situationen var den, att Petrus och dom andra hade i sitt missmod gett upp och vandrat tillbaka till sina gamla jobb som fiskare. Inget var roligt men dom var ju tvungna att på något sätt leva vidare. Så gav dom sig med tunga steg, ut för att fiska. Och den natten fick dom inget. Det var vana fiskare som först överlämnat allt och följt en mästare som dog, och sen fungerade dom inte ens i sitt gamla sammanhang. Det var mörkt. Någon sa till dem att lägga ut näten på andra sidan. Så dumt! Dom kunde ju sitt yrke. Men vad skulle dom göra. Det skadade ju inte att testa. Och det fungerade. Dom fick 153 fiskar. Och båten blev så tung att den höll på att kantra.

När dom kom i land, satt det någon där vid en  glödhög med bröd och fisk och bjöd dem att äta. Och mannen sa ”kom och ät”. Någonstans just då, gick det upp för lärjungarna vem det var. Det var den uppståndne Jesus. Någon vecka tidigare hade dom också stått vid en eld, en koleld utanför Pontius Pilatus palats. Då hade Petrus förnekat sin mästare tre gånger. Och här var det något av ”deja vue” – en glödhög igen. Och en Jesus, som han förnekat. Glädje och smärta blandade sig i Petrus inre, glädje för att han åter mötte sin mästare men smärta för sveket.

Och där händer det. Petrus får en chans till. Älskar du mig? frågar Jesus 3 gånger. Och i detta börjar upprättelsen, som är ett resultat av uppståndelsen. Det finns en fortsättning för Petrus och för dig och mig, fast vi förnekat honom. Men upprättelsens väg är inte glättig. Den går på djupet och den smärtar och renar och leder in i en djupare gemenskap och in i ett nytt liv, en äkta kärleksrelation till den vi tror på.

Där någonstans i vardagen, kanske vid de misslyckade yrkesprestationerna, möter oss budskapet att det aldrig är kört! Med den vissheten får du och jag möta morgondagen.