Domsöndagen

Vi har just firat domsöndag och  episteltexten för denna söndag var Upp 20:11-21:5.

11. Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. 12. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter deras gärningar. 13. Och havet gav tillbaka de döda som var i det,  och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. 14. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. 15. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön.

21:1. Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den först himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. 2. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. 3. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, 4. Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta”. 5. Och han som satt på tronen sade: ”Se jag gör allting nytt”. Och han sade; ”Skriv, ty dessa ord äro trovärdiga och sanna”.

Domsöndagens texter är inte enkla men på något sätt är de viktiga. I novembermörkret är det tid för begrundan, sjunger Bengt Johansson på sin skiva. Och denna tid sammanfaller med kyrkoårets slut. Nästa söndag går vi in i kyrkans nyår. Och nu är vi på kyrkans ”nyårsafton”, alltså tid för rannsakan. På något sätt är det en tuffare del av texten först, den som står i Upp 20 och en härligare del sen, den som är i kap 21.

Låt oss först titta på ordet ”dom” och vad det betyder.  Dom kommer av ordet ”krino” som betyder skilja, särskilja.  Detta ordet finns både i kap 20:12 och 13. Det är alltså en urskiljningsprocess, där det goda måste skiljas undan från det onda.  

 Här vill jag jämföra lite och grubbla l tillsammans med er på Hebreerbrevet 4:9-16.

9. Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta. 10. Ty att gå in i Guds vila är att vila ut från sitt verk, så som Gud vilade från sitt. 11. Låt oss därför göra allt vi kan för att komma in i  den vilan, så att ingen bringas på fall genom samma slags ohörsamhet. 12. Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. 13. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.  14. När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus Gud son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. 15. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i vara svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. 16. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.

Det som författaren talar om i detta sammanhang, att komma in i sabbatsvilan, tycks vara det som uppenbarelseboken 20 och 21 talar om att till syvende och sist få se den nya himlen och den nya jorden. Jag tror i varje fall det. Och i vers 12 stod det om Guds ord, som alltså särskiljer. Det är vasst och kommer åt där en människas vassaste skalpell går bet. Det är en särskiljare och ordet ”blottlägger” i denna översättning är en form av ordet ”krino”. Och läser vi i folkbibeln eller 1917 års översättning så har vi ordet domare där. Just i detta fall har nog bibel 2000 misslyckats lite med översättningen. 

I v 13 läser vi sen att inget kan döljas för honom. Allt ligger naket och blottat och det är för honom vi ska göra räkenskap. Det här låter ju rätt tufft och liknar texten i Joh 20 MEN vi har en överstepräst som har betalat priset. Den senare av verserna här är en av mina favoritverser och ännu bättre var den i gamla översättningen där det stod om att finna nåd I RÄTT TID!. Det är bra!

Förra söndagen i vår kyrka fick vi var sitt plåster för att plåstra om varandra och tänka på honom som sårades för vår skull och jag  funderade på att ta med en skalpell till var och en av er den här söndagen, så att ni kunnat blottlägga varandras senor men jag tänkte sen att det kanske blev lite för blodigt för en del av er.  Skämt åsido. Den som försökt skilja olika anatomiska delar från varandra, vet att det är svårt. Det behövs något vasst. Sen är man inte riktigt överens i olika översättningar om det är märg och ben eller led och märg som ska skiljas åt men det är nog ändå av underordnad betydelse. Det behövs en vass skalpell i vilket fall. Och det behövs ett vasst Guds ord som kan skilja ut det onda från det goda i våra liv. Och exponerar vi oss för Guds ord, så verkar han i oss på det sättet. Det brukar vi i gammalt tal kalla helgelse. Gud verkar i oss till rening. Vi kan inte göra det själva men vi kan exponera oss för Guds ord.  Eller kanske vi kan anända ordet blottlägga, dvs fläka ut oss inför Gud, så att han kan arbeta med oss.

Här vill jag ge ett personligt litet vittnesbörd. För ganska exakt 1 år sedan var jag på en begravning för en man som älskade Guds ord och som exponerade sig för det. Jag tänker på Bengt Vennman, som många av er känner. I hans kropp härjade det onda, som infiltrerade och tog det kroppsliga livet från honom men skalpellen hade jobbat och skurit loss hans ande som var fri att älska den Jesus han gick att möta. Ni som kände honom vet att ingen bitterhet rådde på honom utan han var helgad och färdig för Guds rike. Må vi alla vara redo på det sättet.

Låt oss återvända till texten i Upp 20. Som bokälskare kan jag inte undvika att det står om böcker. Och böcker öppnades och särskiljandet skedde utifrån de gärningar som var uppskrivna i böckerna. Och sen öppnades Livets bok och stod man inte där så kastades man i den brinnande sjön.

Vad står det då mer i bibeln om böcker. Jo, bla i Ps 139:16. ”Du såg mig innan jag föddes. I din bok var de redan skrivna, de dagar som formats innan någon av dem hade grytt”. Det verkar alltså som vi finns i livets bok redan innan vi är födda.  Paulus medarbetare har också sina namn i livets bok Fil 4:3. Det finns också platser det står om att strykas ur livets bok men enligt Ps 139 tycks man finnas där innan man föds. På många ställen där det står bok, så relaterar man till lagens bok, som sen i sin tur i nya förbundets tid har ersatts av Kristus. Man kan fundera på om det är samma bok det menas. Alltså om vi är skrivna i honom, så räddas vi! Det får ni var och en fortsätta fundera på. Det finns något paradoxalt i domen. Å ena sidan döms vi för våra gärningar skrivna i ”böckerna” i plural, å andra sidan är det ”Livets bok” i singular som till slut gäller och där hänger det på om våra namn står eller ej. Det hänger alltså på om vi är i Kristus, försonade med honom och förlåtna eller ej.

Upp 21 handlar, som jag ser det, om resultatet av särskiljandet. När det onda skurits bort, så kommer fulländningen, löftet i sin fulla bredd.
När vi är befriade från allt som tynger, all synd som ansätter oss, som Paulus säger, då är vi fria att möta hans ankomst, hans advent. I advent och jul är det mycket fokus på det lilla barnet men det har en direkt koppling till den store konungen och den nya himlen och jorden. Det handlar om ett liv där Gud bor mitt ibland oss, v3. Detta är så oerhört att vi inte kan fatta detta. Vi har inget språk för så här fantastiska saker. Johannes försöker beskriva det genom att tala om vad som inte finns där, inget hav, dvs det är bild på kaosmakterna, inte det vackra havet vi badar i en vacker sommardag. Och det ska inte finnas någon sorg, klagan, smärta eller död. Allt ont är borta. I Jesaja 65 står det att inga spädbarn dör och varg och lamm lever tillsammans. Allt lidande och all ondska är utplånad. Det är vårt advent!! Det är det vi ska fira nästa söndag.

 Det finns också i den här texten en indikation på var vi ska vara när allt detta händer. Genom årtionden har vi sjungit att vi ska fara iväg bortom molnen och bortom mars, till himlen. Men här verkar det som om Gud kommer ner till en ny jord och tar sin boning där tillsammans med oss. Men det är en förnyad jord, med fred, rättvisa, helhet och hälsa.
I en bok ”Den Gud som kommer” av Jürgen Moltman skriver han så här: ”Om det kristna hoppet reduceras till att enbart handla om själens räddning in i en himmel på andra sidan döden, förlorar det sin livsförnyande och världsförvandlande kraft och falnar till en gnostisk frälsningslängtan i denna världen jämmerdal”. Nej Gud ska komma till jorden, bosätta sig här, förvandla den, vara tillsammans med oss för evigt. Det är det kristna hoppet.

Till sist, så hör och häpna – jag har drömt igen. Ni som känner mig vet att jag sällan gör det men det hände förra söndagen.
Jag drömde att vi skulle ha gäster i vårt gästhus. Vi grejade lite och när jag tittade ut, såg jag något, som jag aldrig sett förut. Åt ena hållet såg jag något som liknade Fiskebäckskil och åt andra hållet Lysekil. Det var så vackert. Jag förundrades över att jag som haft det här gästhuset så länge, aldrig hade sett staden på bägge sidor. Jag var helt förundrad och vi funderade på att flytta in i gästhuset. I den vevan dök det upp en förvriden ondskefull hund, så hemsk att han inte går att beskriva. (Till saken hör ju att jag är rädd för hundar och i mitt jobb får jag ju försöka dölja den rädslan, så gott det går, när jag kommer hem till patienterna som inte har minsta förståelse att man är rädd för hundar som är lika stora som en själv). Den här hunden var i alla fall värre än allt jag sett och han grinade ut sin ondska men hans förmåga att göra något var fråntagen från honom. Sen vaknade jag.

Den här bilden sa mig 2 saker, dels vikten att göra mig av med det onda i mig och dels väckte det min längtan till texten om den fantastiska staden, det nya Jerusalem och på något sätt sa den till mig att även lyfta blicken och se vad vi har redan nu i våra liv.