Fasta, fastän fast i fastigheten

Fasta, fastän fast i fastigheten.

Så har det hunnit bli midfastosöndag. Halva fastan har alltså gått. Det har gått fort! För mig har 9 dagar av fastan varit en ofrivillig avhållsamhet från allt utanför mitt hem pga en influensa, ”fasta, fastän fast i fastigheten”. Vad har jag då avhållit mig från? Jo, i början fick jag automatiskt avhålla mig från de flesta yttre intryck. All energi de fyra första dagarna gick åt till ”i väntan på nästa Alvedon”. Att jag samtidigt avhöll mig från en härlig resa till Sälen, orkade jag inte ens tänka på. Nästa fas var en blandning av sorg över det jag ofrivilligt avhållit mig från och en kamp med viljan att gå ut. När solen sken var det riktigt svårt att avhålla sig från promenad eller cykeltur. Men efter promenad till ödegården (100 m), avhöll jag mig liksom automatiskt. Det gick inte längre. Orken var helt slut. Fas 3 skedde i fredags kväll. Jag lämnade hemmet för ett apoteksbesök. Vilken tur! Ingen kö! Och där inför receptarien nådde jag gränsen. All ork var slut. Märklig känsla! Får mig bara att ana hur en del sjuka alltid har det. Får mig också att känna tacksamhet över att jag var så klok att jag avstod från 4,5 timma på teater i Göteborg i fredags kväll, även om det hade varit roligt

Midfastosöndagens tema är ”livets bröd”. Eftersom jag fick avhålla mig från gudstjänst i vår kyrka idag, hade jag förmånen att på TV lyssna till predikan från Åkersberg stiftsgård i Höör. Den var riktigt bra. Rekommenderas!

Det går inte att komma ifrån att fastetiden har något att säga till den tid och det sammanhang vi lever i. Men frågan är om vi vill lyssna. I den tid vi lever med konsumtion och självförverkligande som hörnstenar passar inte fastan in. Vi måste erkänna, att han som övergav allt och intog tjänarskepnad inte passar in i vår livsstil. Så är det bara. Vi måste erkänna det. Vi måste välja, antingen att fortsätta med konsumtion och självförverkligande eller att göra, som den som vi säger, att vi tror på, avstå allt och inta tjänarskepnad.

Det är mycket ”bröd” i texterna idag.  I 2 Kon. 4:42-44 handlar det om 20 kornbröd, som inte skulle räcka någon vart, men i lydnad satte man fram det och det åts och blev över, som Herren hade sagt. Detta är slående likt brödundret i Joh 6:1-15. Där handlar det också om lydnad att dela med sig av det lilla man har och att Gud förmerar det hela långt utöver vad våra tankar kan rymma. Och i talet om brödet går på något vis en vägdelare. Läser vi vidare i Joh 6, så ser vi hur texten djupnar till att handla om vem Jesus är. Han är livets bröd. Han måste ätas för att vi ska få del av honom. Det handlar om efterföljelse och kapitlet slutar med att de flesta lämnar honom för att det han säger är outhärdligt. Det tycktes bara vara de tolv som blev kvar.

I episteltexten (2 Kor 9:8-10) fastnade jag för ett uttryck, nämligen ”och låta er rättfärdighet ge god avkastning”. Det tål att tänka på. Man kan säkert tänka på många olika sätt. Jag tänker just nu att det är endast i Kristus och hans död på korset och i efterföljelsen av honom som vi är rättfärdiga och kan ge god avkastning. Är vi inte i honom, så är vi utlämnade åt denna tids hörnstenar – konsumtion och självförverkligande – eller annorlunda uttryckt – girighet och egoism.

Till sist måste jag göra en kanske udda reflektion. Dagens texter tycks förutsätta att bröd är livgivande och oundviklig föda. Det är liksom inbyggt. Det får mig att tänka på ”vår tids hörnstenar igen” - konsumtion och självförverkligande och alla som använder LCHF-dieten för att bli smala och vackra, kosta vad det kosta vill.  Det finns en annan väg som ger liv, nämligen Jesu väg som är tjänande och självutgivande.