I land på en planka.

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 27:39-44.

Det ljusnade och såg ganska bra ut. Men dom visste inte var dom var. Det var en bukt med en sandstrand och det visade sig senare vara Malta. Nu anade dom räddningen, inte långt bort.

Men ofta är det så, att när det ser ut att ljusna, är det ännu ett mörker, innan man är framme. Och så var det för Paulus och hans medresenärer. Det hade blivit lugnare men skeppet fastnade på något sätt och bröts sönder. 

Nu var det nya frågor som uppstod. Tänk om fångarna skulle fly! Det blev tal om att döda fångarna. Och då hade ju även Paulus råkat illa ut. Men Julius ville rädda Paulus och lyckades hindra morden. 

Dom som kunde simma fick hoppa i först och därefter kom dom andra, en del på plankor och en del med hjälp av sina medresenärer. Och alla kom iland.