Vädjan till kejsaren

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 25:1-12.

Efter 2 år i någon slags halvfängelse i Ceasarea, var det dags att byta ståthållare, från Felix till Festus. Och då var det ju dags att plocka fram "liken ur garderoben".

I fängelse satt Paulus utan att ha dömts. Som nybliven ståthållare ska nu Festus resa till Jerusalem. Och dom har inte glömt Paulus. Nu ser dom sin chans att döda honom. Dom försöker övertyga Festus att ta Paulus till Jerusalem för dom och tanken var att dom då skulle ligga i bakhåll och döda honom.

Men se där fick dom tji. Festus tänkte behålla Paulus i Caesarea. Och ville judarna anklaga honom för något fick dom allt bemöda sig att följa med till Caesarea. 

Det blev problem för Festus. Han kunde egentligen inte se att Paulus gjort något fel. Men han ville hålla sig väl med judarna, som anklagade Paulus för allt möjligt. 

Festus försökte komma ur sett dilemma genom att övertala Paulus att resa till Jerusalem men där gick gränsen för Paulus. Han var romare och han hade rätt att dömas av kejsaren. Och Festus förstod att så fick det bli. Till kejsaren hade han vädjat och till kejsaren skulle han få fara.