Del 20 i rehabprocessen. 2 månader har gått.

Idag är det 2 månader sedan jag fick min höftprotes. Jag är så tacksam. Jag har inga problem med höften. Tänk att det kunde bli så bra!

Jag firade 2 månadersdagen med en promenad i sol!!! Den har min höft inte sett förut. Men nu är vi ute ur dimman, protesen och jag. Den fantastiska solpromenaden hade dock en baksida. Det var glansis, is och lite mindre glansig is. Så vi fick pruta ner lite på takten, höften och jag.

Som sagt, höften är toppen! Det är lite svårt att veta nu, om det är något som inte går. Det känns inte så. Men jag aktar mig för att göra sånt jag inte får. Jag har lärt mig att inte lägga benen i kors. Det behöver jag inte ens tänka på längre. Jag hukar mig inte utan går ner på knä istället och jag springer inte men går fort. Och jag aktar mig när jag går ur och i bil. Jag undviker korta resor och promenerar istället. Annars gör jag allt. Sittningen är fortfarande besvärlig men det beror alldeles säkert på ryggen och att jag inte får lindra ryggsmärtan genom att lägga benen i kors.

Jag jobbar halvtid och klarar oftast att sitta men ställer mig upp en stund ibland. Jag har numera vilka skor som helst utan problem. Jag tränar mentalt på skidåkning men har inte testat det i praktiken än, eftersom jag ännu inte varit i snö. Cykling har jag gjort flera gånger men idag var det inte läge för det pga halkan.

Summan  av min träning i dags dato är följande: 3 träningsprogram dagligen à 10 minuter, dvs 30 timmar. Därutöver promenad 478 km (alltså längre än enkel resa till Tandådalen) och  cykling 101 km. Antal steg jag tagit sen operationen är 589996 st, dvs protesen har tagit 294998 steg. Man kanske kan säga att den är lätt begagnad nu.

Möte hos självaste kungen.

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 25:23-27.

Nu är det dags igen att komma ut ur sitt fängelse. Agrippa ska förhöra Paulus på stora tribunen med konungsligt prakt och ståt. Festus hoppas nu får hjälp, för han vet inte vad han ska skriva till kejsaren att Paulus är anklagad för. Det är ju pinsamt att skicka en fånge till kejsaren som inte gjort något fel. Men han kan inte låta bli, för skulle han fria Paulus får han judarna på halsen. Och dom behöver han ju vara vän med.

Nu är det Agrippas tur. 

Väntrum igen

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 25:13-22

Resa till kejsaren var planerat men i väntan på detta dyker det upp nya saker. Det verkar som Festus har bekymmer för Paulus. Han har satt sig in i allt och det enda som judarna hade att komma med var en del judetvister och inget, som enligt romersk rätt var olagligt, Det kändes inte bekvämt att han ansvar för Paulus och kanske han också oroade sig för vad kejsaren skulle säga.

Nu var det turligt nog så, att konung Agrippa gjorde en tur förbi Caesarea. Festus drog hela berättelsen för honom och det ledde till att nu ville Agrippa träffa Paulus för att höra vad han hade att säga. Det blev alltså väntrum igen. 

Märkligt är ju att Paulus gång på gång får chans att predika evangelium, för det är ju det som sker vid varenda förhör. Och Paulus berör även dessa människor på något vis. 

Just denna tid blev inte väntetiden så lång. Redan nästa dag skulle Agrippa träffa honom.

Vädjan till kejsaren

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 25:1-12.

Efter 2 år i någon slags halvfängelse i Ceasarea, var det dags att byta ståthållare, från Felix till Festus. Och då var det ju dags att plocka fram "liken ur garderoben".

I fängelse satt Paulus utan att ha dömts. Som nybliven ståthållare ska nu Festus resa till Jerusalem. Och dom har inte glömt Paulus. Nu ser dom sin chans att döda honom. Dom försöker övertyga Festus att ta Paulus till Jerusalem för dom och tanken var att dom då skulle ligga i bakhåll och döda honom.

Men se där fick dom tji. Festus tänkte behålla Paulus i Caesarea. Och ville judarna anklaga honom för något fick dom allt bemöda sig att följa med till Caesarea. 

Det blev problem för Festus. Han kunde egentligen inte se att Paulus gjort något fel. Men han ville hålla sig väl med judarna, som anklagade Paulus för allt möjligt. 

Festus försökte komma ur sett dilemma genom att övertala Paulus att resa till Jerusalem men där gick gränsen för Paulus. Han var romare och han hade rätt att dömas av kejsaren. Och Festus förstod att så fick det bli. Till kejsaren hade han vädjat och till kejsaren skulle han få fara.

Del 19 i rehabprocessen. 8 veckor - check!

Idag är det 8 veckor sen jag opererades.

Höften är hur bra som helst. Släppsmärtan är helt borta, trots lägre aktivitet denna vecka.

Men efter intensivt gångande förra veckan, fick jag en svullen fotled. Det är den fotleden som jag bröt och opererade 1998. Detta tvingade mig till vila på måndagen.

Sen tog jag 3 mil cykling på tisdagen och det gick utmärkt. Onsdag och torsdag hann jag bara med halv runda pga arbetet. Och fredag och lördag blev sittdagar pga konferens och hemresa därifrån. Det var inte bra för ryggen. Smärtan igår var riktigt besvärlig, så svår att det tom kändes lite jobbigt under gång. Det blev 2 Alvedon och 1 Arcoxia och det gjorde susen.

Idag har jag gått milrundan och känner mig riktigt fräsch. Kallt och mulet var det men betydligt mindre fuktigt än igår och ganska vindstilla.

Jag har inte sagt något om såret på länge. Det är riktigt snyggt och välläkt. Enda gången jag känner av det, är när jag varit ute i kylan och kommer in. Då sticker det i ärret. Jag smörjer fortfarande såret med mjukgörande för att huden ska bli fin.

3 gånger om dagen gör jag träningsprogram och jag lägger nog lite mer tid på det än tidigare. Jag gör det morgon och kväll och dessutom efter dagens långaktivitet (gång eller cykling).

Magen (peppar peppar) är lugn nu.

Nu går vi in i en ny vecka med ganska mycket jobb. Det är en risk. Det tar sin tid med all träning.

Föga fattas att Felix blir en kristen.

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 24:22-27

Det verkar som Felix och hans fru Drusilla är lite hemligt intresserade av Paulus budskap. Han visste redan mycket om "Vägen" och han ville veta mer.

Först och främst, lade han ansvaret i en annans hand, nämligen kommendanten Lysia. Och på så sätt förhalade han processen. Han ordnade också till att Paulus fick lite lättnader.

Sen passade Felix och hans fru Drusilla för ett samtal med Paulus för att höra om vad han hade att säga om Jesus Kristus. Och Paulus gav hela evangeliet. det blev lite för mycket för Felix, så han bad honom att sluta för tillfället men att han skulle få återkomma, vilket han gjorde. Det tar ibland tid att smälta evangeliet.

Felix hade en liten baktanke också. Tänk om han kunde få pengar av Paulus för att rädda honom. Mammon dyker upp med sitt fula tryne var vi än är.

Tiden gick och inget hände. År efter år gick. Man tror det gick 2 år. Under denna tid verkar det som Paulus hade ganska stor frihet att predika. Felix han sluta och ersättas av Festus.

Det blir uppståndelse över uppståndelsen.

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 24:10-21.

Paulus är inte rädd. Har tar till orda. Han förnekar att han vanhelgat templet. Tvärt om, han har varit där och renat sig på det sätt som judendomen bjuder. Men han erkänner att han tillhör "Vägen" och det skäms han inte för. Han pekar på att han har samma skrift som judarna, nämligen det vi idag kallar gamla testamentet, men med ett tillägg, nämligen frågan om de dödas uppståndelse. Där viker Paulus inte undan.

Vem är vän med vem?

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 24:1-9

Fem dagar får Paulus sitta och vänta. Sen kommer en bataljon för att anklaga honom. Det är prästen Ananias, några äldste och så en advokat vid namn Tertullus.

Här händer något märkligt. Och det är inte första gången som denna märkliga händelse äger rum. Man känner igen mycket från när Jesus blev dömd. Det som händer är att dom som förut varit stora ovänner plötsligt blir goda vänner, när dom nu har en gemensam fiende.

Det är väldigt märkligt att Tertullus har så mycket fina ord att säga om romarna, som dom är ockuperade av och som dom varit så arga på. Men när ondskan springer lös kan vem som helst bli vän med vem som helst.

Anklagelsen är ganska diffus. Han ska ha vanhelgat templet och han tillhör nasareernas sekt. Han är en "smitthärd", står det.

Del 18 i rehbaprocessen. Halvvägs till kapselläkning

I morgon är det 7 veckor sedan jag fick min protes. Jag måste säga att det på det stora hela är fantastiskt. Jag har inte det minsta ont när jag går. Jag liksom bara glider fram över åkrarna. Jag kan inte minnas när det skedde senast.

Den här veckan har flutit på utan större nyheter. Magen verkar ännu en gång ha stabiliserat sig med våldsamma doser Proviva. Antibiotika och jag är ingen bra kombo. Jag vet inte när jag vågar sluta med Proviva.

Sittsmärtan finns kvar och det blir tydligare och tydligare att den inte har med höften att göra. Den har med ryggen att göra. Den ryggsmärtan har jag förut löst med att ha benen i kors och det får jag ju inte nu. Det fortsätter vara svårt att sitta men det går bättre och bättre. Förhoppningsvis svullnar det så småning om av runt ischiasnerven.  Men för mycket sittande straffar sig.

Släppsmärtan (den smärtan som kommer när jag lyfter protesbenet, tex om jag stått på ett ben och sen lyfter det eller när jag tar de första stegen efter sittande) verkar ha att göra med hur mycket jag går. Om jag går mer än en mil om dagen, har jag ingen smärta. Men det verkar inte räcka med en halvmil. Jag gick 12 km 3 dagar i rad och mådde jättebra. Sen tog jag en vilodag (bara träning x3 + ca 4 km) och genast var släppsmärtan tillbaka med besked. Av detta blir jag lite desillusionerad. Måste jag gå 12 km om dan? Det kommer jag ju inte att hinna när jag jobbar heltid. 12 km idag igen gjorde susen, så ikväll har jag ingen smärta.

Har pratat lite med sjukgymnasten. Hon påminde mig om att det faktiskt bara gått 7 veckor och att det fortfarande äger rum en läkningsprocess i höften. Det kändes till viss del tröstande. Vi pratade också lite teknik vid skidåkning. Den försöker jag nu memorera in, så att den ska sitta när jag kommer ut i spåret. Med alla rapporter från Tandådalen om snö, så längtar jag intensivt.

Paulus systerson griper in

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 23:23-35

Efter systersonens rådiga ingripande lyckades man nattetid föra Paulus till ett fartyg för resa till Felix i Ceasarea. Det var inte bara Paulus som skulle med skeppet utan 200 man + 70 ryttare + en hjälptrupp på 200 man. Ingen liten skara ger sig iväg i natten.

 Kommendanten förklarade att han inte funnit honom skyldig för något men att judarna hade anklagat honom för en överträdelse av deras lag. Han ville nu att Felix skulle förhöra honom men att också judar skulle få komma för att säga sitt. 

Och nu är Paulus framme i Caesarea. Felix frågar varifrån han är och han berättar att han är från Kilikien. Sen blev det paus i väntan på judarna, som skulle komma efter och anklaga honom.

En okänd systerson dyker upp som räddare i nöden

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 23:12-22

Nu verkar det som fariséer och sadducéer är överens igen. Nu har dom gaddat ihop sig mot Paulus och gett sig den på att få honom dödad. Och dom har lovat varandra att inte äta eller dricka förrän detta skett.

Detta mord ska ske på vägen från fästningen till judarnas tillhåll. För att få honom ut ur fästningen, hade dom lurat i kommendanten att man ville träffa Paulus igen för att förhöra honom,

Det är nu en okänd systerson till Paulus dyker upp från ingenstans. Han hade hört talas om judarnas bakhåll och gick till Paulus för att berätta. Paulus ledde honom till kommendanten och när kommendanten hörde detta förstod han att han måste finna en annan utväg för Paulus. Systersonen försvann sen snabbt ur sammanhanget. Än en gång klarar sig Paulus på en hårsmån.

Nu bär det ut på djupa vatten

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 23:1-11

Efter  en kryssning mellan judarna och romarna är han nu tillbaka till judarna, dvs dom som han tilltalat på hebreiska. Nu tar han upp ett nytt trumfkort, nämligen de dödas uppståndelse. Han vet nämligen att inte alla judar tror på detta. Fariséerna tror på det men Sadducéerna gör det inte. Nu bröt det ut ett slagsmål mellan de två grupperna och där stod Paulus mitt emellan. Nu var några för och några emot Paulus.

Grälet blev så häftigt, att de höll på att slita Paulus i stycken. Då kom romaren kommendanten och räddade honom igen. Han hade ju ett annat trumfkort att ta fram, romerskt medborgarskap. Romarna räddade honom och förde honom tillbaka till fästningen.

Då kom Gud till honom. Det verkar, som han ofta kommer till honom på nätterna. Nu får han en ny kallelse. Det är inte slut här. Han ska till Rom.

Paulus kryssar sig fram i maktens korridorer

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 22:22-30

Det börjar likna den situation Jesus var i, när han dömdes till döden. Dubbla makthierarkier härskar, judarna och romarna. Först har han vittnat för judarna och det verkade gå bra i början, framför allt för att han gjorde det på hebreiska. Men när han talar om kallelsen till hedningarna tar tålamodet direkt slut. Judarna lynchar honom. 

Först verkar judar och romaren kommendanten överens. Han ska förhöras och pryglas. Då drar Paulus fram ett annat trumfkort, att han är romersk medborgare. Såna får man inte prygla. Det som kommendanten köpt för dyra pengar, nämligen ett romerskt medborgarskap, hade Paulus fått i och med sin födelse. 

Bojorna åkte av och den "skyldige" fördes tillbaka till judarna.

Paulus försvarstal blev ett vittnesbörd om hans omvändelse - på hebreiska

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 22:1-21

Nu är det alltså läge för försvarstal, ett sånt där tal, som skriften sagt att vi inte ska oroa oss i förväg för, utan Herrens Ande ska ge oss orden.

Kanske var det Herrens Ande som fick Paulus nu att tala på Hebreiska. I vilket fall fick det åhörarna att spetsa öronen. Han tog det hela från början, jude och romare, undervisad vid Gamaliels fötter, vilket är att tecken på god undervisning, ungefär som ett bättre universitet har ett namn om sig. Han har varit en nitisk jude, trogen sitt uppdrag till det yttersta. Han var redo att resa till Damaskus för att, till vilket pris som helst, göra slut på dom kristna.

Då händer något!

Det finns ett före och ett efter. Vad var då själva händelsen? Han drabbades av ett ljussken mitt på dagen. Det kunde alltså inte blandas ihop med drömmar. Han föll till marken. Det fick alltså fysiska konsekvenser. Han hörde en röst, vilket inte omgivningen gjorde, de såg endast ljuset.  Och det var knappast en röst, som han i sitt inre hade längtat efter och som nu bubblade upp i hans medvetande. Nej, det var en helt oväntad röst. Han frågade vem det var, som talade till honom. Han verkade inte ha en aning. Jesus presenterar sig då. Det väcker genast frågan - vad ska jag göra. Och han får just då inte svaret, som vi skulle tänkt det, att tro på Herren Jesus. Nej han fick svaret att gå till Damaskus. Det var hans första kallelse in i det nya livet. Man kanske kan säga, att det var lite parodi i detta, för han hade blivit blind och fråntagen sina möjligheter att gå till Damaskus utan hjälp. Han blev beroende av sina följeslagare, som fick leda honom dit. 

När dom kom till Damaskus, fick han förlita sig på annan, nämligen Ananias. Öppna dina ögon, säger han och genast kunde han se. Det står inget om, om någon av dom blev förvånade.

Och här sker egentligen omvändelsen och kallelsen. Han åkallar Herrens namn och han döps och tvättas ren från sina synder.

Så återvänder han till Jerusalem. Där faller han i hänryckning och förstår att han måste ge sig av. Rösten sa "gå", jag ska sända dig till hedningar långt bort.

Trumfkort på hand

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 21:37-40

Mitt i allt kaos, här som nyarresterad, plockar Paulus upp sitt trumfkort, att han är av judisk börd och kan grekiska.

Vi förstår att kommendanten får kalla fötter. Hur ska han nu hantera Paulus?'

När Paulus lyfter handen och vill tala, så får han det. Och han talar på hebreiska

Paulus räddas från döden genom att gripas

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 21:27-36

Trots Paulus reningsceremoni enligt judarnas lag, så blir det tumult. Judar från Asien kommer nu dit och hetsar upp folkmassan. Dom släpade Paulus ur templet och ville döda honom.

Räddningen kommer från kanske ett oväntat håll, nämligen en kommendant som var romare. Kommendanten arresterade honom och belade honom med fotbojor. Och genom detta kanske han räddade Paulus från döden just denna gång.

Det börjar bra. Sen blir det lite knepigare. Vad gör vi nu?

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 21:17-26

Med tanke på de två förra textavsnitten, kan man tro att det skulle vila något mörkt över ankomsten till Jerusalem, men så är inte fallet. De gick hem till Jakob och blev mottagna med glädje. Och där berättades goda nyheter om alla som tagit emot Jesus. Och dom prisade Gud!!

Men så har myntet en baksida. Det finns massor med judekristna i Jerusalem, som håller lagen och som hört rykte om att Paulus "övergett" Mose och att dom inte litar på honom utan ser honom som en irrlärare.

Vad gör vi nu?

Vi kan läsa i Paulus brev att han gjort allt för alla, för att åtminstone frälsa några. För en jude har han blivit som en jude och för en grek har han blivit som en grek. Här ser vi detta i praktiken. Han går till templet och renar sig.

Hur långt är vi beredda att gå för evangeliets skull? 

Fortsatta avsked

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 21:1-16

Nu går resan vidare, först på vatten och sen på land. Överallt träffar dom de nybildade församlingarna. Och på 2 ställen varnar profeter honom för att åka till Jerusalem. Men Paulus är fast vid sin tanke. Han ska dit, fast han vet att det kan kosta honom livet. 

Paulus var så fast i sin övertygelse att resa till Jerusalem, så man gav upp med att försöka övertala honom. Och man uttryckte då att " må Guds vilja ske".

Smärtsamt avsked.

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 20:25-38.

Nu sker ett smärtsamt avsked. Här hade varit en fantastisk väckelse och parallellt med det förföljelse.  Nu är Paulus säker på att det närmar sig slutet. Han är övertygad om att de aldrig ses mer.

Först bevisar han sin oskuld. Han har i alla läger gjort allt för att verka för omvändelse. Detta manar till eftertanke. Har vi i alla lägen gjort allt? Jag kommer till korta. 

Efter detta manar han till herdeskap. Han manar församlingens äldste att vara herdar för hjorden. Genast dyker ps 23 upp i mitt huvud, liksom joh 10. Herdeskap är att göra allt för sin flock, att hindra både mot yttre och inre ondska. Här i texten talar han om farliga vargar utifrån och falska läror inifrån. Det är precis som i ps 23 och precis som idag. Yttre faror behöver skjutas och för inre faror smörjer fadern huvudet med olja, så att inget ont tankemönster kan fastna.

I allt detta anförtrodde han människorna åt Guds nåderika ord, alltså en slags överlämning direkt till Gud själv, när nu inte han kunde vara hos dem längre.

Sen gråter dom häftigt och tar avsked. En epok i MIndre Asien är över.

Det drar ihop sig runt Paulus

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 20:13-24

Det känns som det börjar bli bråttom. Förut hade Paulus tid att vara kvar på olika orter så länge det behövdes. Men nu är han jagad.

Först vandrar Paulus landvägen och dom andra tar båtvägen. Sen strålar deras vägar samman och dom seglar vidare mot Miletus. Men Paulus har bråttom. Han vill komma till Jerusalem till pingst. Vi vet inte riktigt varför det var så viktigt. 

Tanken vara att han skulle fara förbi Efesos en gång till men han hade inte tid. Därför kallade han på församlingens äldste i Efesos att resa till Miletus och träffa honom.

Och Paulus är pressad. Budskapet är inte det vanliga. Han har bråttom till Jerusalem utan att veta vad han ska göra där och han vet att endast bojor och lidande väntar honom. Så hade det väl egentligen varit hela tiden men förut hade det inte knäckt honom utan varje gång det hänt, hade han bara dragit vidare. Nu är det tillspetsat. Inte ens livet har längre något värde för honom. Det enda han vill är att fullborda loppet att predika Guds nåderika evangelium.

Att somna under en lång predikan kan få sina följder.

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 20:1-12

Här börjas det med att intalade lärjungarna mod. Det kan behövas efter detta kaos. Och kanske det är en uppgift vi ska ta över i vår vardag, att ingjuta varandra mod.

Nu började en rörig resa. Jag kan inte redogöra helt för rutten. Och dom var många. Paulus hade ju nu vänner och efterföljare överallt och var med och tjänade och evangeliserade. Men rätt som det var verkade gruppen skiljas åt. Kanske inte alla fick plats på samma fartyg. 

Efter ett resande runt i Makedonien var dom i alla fall i Troas för att vara samlade där en vecka. Naturligt var nu att samlas och bryta brödet, dvs fira nattvard.

I samband med nattvarden höll Paulus en lååååååååååååång predikan, ända fram till midnatt. Och vem orkar det? Eutychos, som hade fönsterplats, blev trött och somnade. Och olyckligtvis föll han ut tre våningar och dog. Paulus avbröt sin predikan och slog armarna om honom. Och han uppstod!!!!!!!!!!!!!

Tydligen var inte detta så märkvärdigt för dem, för dom gick upp och fortsatte att bryta bröd och predika ända till gryningen. Det förefaller som folk dör och uppstår lite nu och då. Det hörde liksom till evangeliets framgång

Upplopp med anledning av pengar

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 19:21-40

Paulus börjar planera för sin slutfas av sin gärning. Han tänkte fara via Makedonien och Achaia till Jerusalem och sen till Rom. Men det blev så att hans medhjälpare for iväg men av någon anledning blev han, mot sin plan kvar själv.

Då hände ett allvarligt upplopp. Det gör så ofta när det är med pengar i bilden. Och pengar var nu med i bilden för hela Efesos välstånd byggde på att man gjorde bilder av Artemis tempel, den gudinna som var Mindre Asiens storhet. Och nu hade Paulus varit där och predikat att Gud är den ende Guden. Förtjänsten och hela välståndet vart nu i riskzonen.

Kaos är det minsta man kan säga om det som bröt ut. Paulus ville tala på teatern men man hindrade honom, för där var det kaos.

Mitt i allt kaos var det stadens sekreterare som kunde lugna folkmassan. Man vet inte riktigt varför han lyckades med det. Han fungerade som en slags medlare och hänvisade till den lagliga folkförsamlingen om man ville föra frågan vidare. På detta sätt lyckades han få folkmassan att skingras.

När Guds ord har framgång är också motståndarna i farten.

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 19:13-20

Nu hade Guds ord framgång. Men när Guds ord har framgång vaknar motståndarna. Så är det och så har det alltid varit. När det inget händer är den onde ganska lugn men när Gud är å färde, vaknar motståndet.

Här gick det tumultartat till väga. Man fick fly ur huset nakna och blodiga. Det var inget att ta fel på, att ondskan var å färde, precis som när vi hör om det hemska våldet i Malmö i dagarna. Men ibland kommer ondskan lite mer kamouflerad, som små kryp, som kryper in i hjärnan och ändrar våra tankemönster. Det kan vara än farligare. Men Guds kraft vann över det onda i Efesos och gör så än idag. 

Låt oss hålla oss nära honom och låta oss skyddas av Honom

Bönedukarnas ursprung

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 19:1-12.

I Efesos hade det teologiskt rört till sig lite, trots alla goda insatser. Låt oss backa lite och konstatera att vid resan från Europa och hem, i sällskap med Aquila och Priscilla, hade Paulus gjort ett kort besök där men drog snabbt vidare och sa till dem att om Herren ville, så skulle han komma tillbaka.

Sen läser vi om Apollos från Alexandria, som kom till Efesos och predikade med glöd om Herrens väg. Men det fattades lite i teologin, så Aquila och Priscilla gav honom en fortsättningskurs. Sen bar det av till Achaia för honom. Hur sen Apollos hamnade i Korint vet vi inte men där är han nu.

Paulus kommer nu från andra hållet till Efesos och slår sig ner. Det blev genast klart att lärjungarna där inte hade koll på Kristusdopet och den Helige Ande, så här fick det ske en korrigering, som direkt följdes av praktisk handling och vid dopet fick dom den Helige Ande. 

Strategin var densamma som förut. Synagogan först med predikan till judarna men när dom vände honom ryggen gick Paulus vidare. Här blev Tyrannos föreläsningssal vistelsern i 2 års tid. Och både judar och greker hörde ordet. 

Och här var det väckelse. Och författaren betonar noga att det var Gud som arbetade men genom Paulus. Och här föddes bönedukarna. Är dom nödvändiga? Jag tolkar det så, att huvudsaken i textavsnittet är att Gud gjorde märkliga under. Varken Paulus eller bönedukarna kan framkalla under. Allt sådant är avgudadyrkan. Men ibland kan Gud använda alternativa vägar. Om dom alternativa vägarna blir själva huvudbudskapet är vi ute på hal is. Men om Gud är huvudbudskapet, kan mycket annat fungera i hans tjänst. Skulle Gud velat att bönedukarna var en central plats i evangeliet, är jag säker på att det hade stått mer om dom. Men ibland kan det vara en hjälp för vår tro på honom. 

Del 17 i rehabprocessen. På 40:e dagen cyklade jag.

Det har hänt mycket nytt sen veckohelgen. Jag har jobbat halvtid och det har gått bra. Jag har varit på jobbet 3 gånger, haft besök här hemma angående jobbet en gång och sen har det varit dator i liggfåtölj eller i husbilen. Där sitter jag riktigt bra. Jag har ätit ute första gången sen operationen och jag kunde sitta hela tiden. Sitta går bättre och bättre men jag får passa mig för att inte få smärta efteråt. Och så har jag bubbelbadat. Det var det skönaste jag gjort på länge. Tänk att träningsprogrammet kan gå så lekande lätt efter en rejäl uppvärmning.

Sist men inte minst har jag cyklat på riktigt, inte bara på altanen. Jag tog det väldigt lugnt och det gick jättebra. Det blev dock bara dryga milen. Jag trodde det var uppehåll idag men det skaddar (= små små droppar, mindre än duggregn, ett ord som finns på Kålland. Man förstår varför, för ordet behövs här). Glasögonen var omöjliga att ha och efter en mil var hela jag blöt. Men så skönt att cykla. Nu ligger jag i min fåtölj och väntar på att värmen ska komma tillbaka, för löven ute ropar efter mig.

Ni undrar förstås hur det gått med smärtan. Jo, mycket bättre. Ibland gör det en ilning i lårbenet men den är nästan skön, för jag inbillar mig då att blodkärlen letar sig fram. Sen har jag ju den gamla ischiassmärtan vid sittning men som sagt, det går bättre och bättre. Av övrig smärta, så är det när jag stått på protesbenet och ska lyfta upp benet igen. Då gör det riktigt ont frontalt lateralt. Ja, tänker du, det är väl onödigt att stå på ett ben. Men det är den smärtan som gör sig påmind vid igångsättning efter stillasittande. Den är precis tvärt om mot artrossmärtan, kan man säga. Då gjorde det ont när jag belastade och nu gör det ont, när jag släpper belastningen. Smärtan släpper efter 4 steg.

Igår gick jag en vanlig vända till Sölten (där Matilda och Johan bor) tor utan stavar. Det var ingen träningsgång utan mer en promenad för ett ärende. Och då slog det mig. Här går jag helt smärtfri. Hur många år är det sen jag gjorde det. Jag kan inte minnas.

Ringar på vattnet

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 18:24-28

Nu har vi en text utan Paulus. Han är borta nån annanstans. Kvar i Efesos Är Aquila och Priscilla. Till Efesos kommer en jude från Alexandria. Han heter Apollos. Han var välutbildad. Så hade han nu blivit kristen och predikade hängivet om Jesus. Men det fattades lite i hans teologi. Han kände inte till något annat dop än Johannesdopet. 

Tur nu att inte Aquila och Priscilla var kvar i Korint utan att dom fanns i Efesos, redo att leda honom rätt. Det behövdes en korrigering och den fick han här. Så kunde hela evangeliet gå vidare.

Nu for han till Achaia och blev till stor hjälp. Och evangeliet hade framgång.

På resande fot igen

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 18:18-23.

Efter ett och ett halvt år var det så dags att bryta upp. Hans vänner, flyktingarna från Rom, följde med honom. Men i Efesus verkade dom skiljas åt. 

I Efesus var det dags för en vända till synagogan igen, på vanligt vis. Dom ville att Paulus skulle stanna där men han avböjde och reste vidare. Paulus var noga med hela tiden att lyssna till Herrens röst och att skilja ut Guds vilja med hans liv. Kanske det var en strategi att inte bli utbränd. För Paulus verkade ju behövas överallt.

Kanske vi också skulle vända vårt öra uppåt och lyssna mer vad Gud kallar oss till än vad människor kallar oss till.

Nu är han lite hemmavid ett tag. Antiochia är hans utgångspunkt. Och så tog han en vända till Jerusalem också, för att åter dra vidare på resa.

Sadelmakare och evangelist

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 18:1-17.

I Korint fanns det flyktingar, nämligen Aquila och Priscilla. Dom hade blivit utvisade från Rom och tagit sin tillflykt här. Det verkade som Paulus kände till dom, för han sökte upp dom och bodde där.

I Korint var inte predikan allt Paulus gjorde. Han knegade med kroppen också. Han arbetade som sadelmakare tillsammans med dom han bodde hos.

Vad beträffar hans förkunnande arbetssätt, startade han som förut, nämligen i synagogan, där han förkunnade om Jesus Kristus. Bäst som han höll på med detta, kom Silas och Timotheus från Makedonien och nu var dom ett team igen.

Även i Korint blev det tumult. Judarna smädade. Men då lämnade Paulus dom och gick till hedningarna. Det verkade var tufft i Korint men Paulus fick om natten se en syn. Gud lovade att vara med honom och han stannade i ett och ett halvt år och undervisade.

Judarna angrep Paulus igen och verkade ha trott att dom skulle få ståthållare Gallio på sin sida men så blev det inte. Han körde bort dem från domstolen. Då var det en synagogföreståndare Sosthenes, som råkade illa ut. Det verkade vara allmänt tumult.

Ändlösa filosofiska diskussioner

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 17:22-34

Mitt ibland alla avgudabilder hittar Paulus en kontaktpunkt - åt en okänd gud. Utifrån detta håller han en predikan på Aeropagen. Han beskriver hur det diffusa, som grekerna ändlöst diskuterar, blivit en konkret verklighet genom Jesus Kristus. Och när nu denna verklighet finns är det nödvändigt att ta ställning till Jesus och omvända sig. När dom inget förstod, hade Gud överseende med dem men när de nu fått kunskapen om den uppståndne Jesus var det nödvändigt att fatta ett beslut om tro. Det verkade inte vara många, som gjorde det, endast 2 nämns.

Kanske ville man leva vidare i sina ändlösa diskussioner och inte ha någon lösning. Kanske dom aldrig ville lära känna den okände guden. Kanske ville dom ha honom på avstånd i form av ett stenbeläte. Kanske ville dom inte släppa de fasader de gömt sig bakom i alla år. Kanske var det tryggast att vara kvar där.

Hursomhelst, verkade inte Paulus vilja vara kvar i Aten, trots att dom inte fängslade honom eller kastade sten på honom. Han drog vidare till Korint, vilket vi får läsa om i nästa avsnitt.

Ensam i den stora staden

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 17:16-21.

Ensam har nu Paulus hamnat i Aten, i väntan på sina evangelisationskompisar Silas och Timoteus. Man kan verkligen känna sig ensam i en stor stad, när man förlorat sitt resesällskap. Kan just ana Paulus känsla. Det är kul i Aten men inte ensam.

Där han nu går i sin ensamhet får han syn på avgudabilder och blir upprörd i sitt inre. Min vän Maria Lindström har mediterat över detta avsnitt i boken "Till jordens yttersta gräns" och liknat detta vid fasader vi sätter upp runt oss om ett lyckat liv, en slags avgudabild, som vi som dagens kristna riskerar hamna i. Fasaderna=avgudabilderna måste krossas och vi måste bli ärliga mot varann. 

Med sin upprördhet över avgudabilderna går han även här till synagogan, som han brukar i nya städer. Men här var det ett annat klimat, nämligen en massa filosofer, både epikureer och stoiker. Deras metod var diskussion. Och Paulus var inte sen att använda den pedagogiken. 

Nu ska vi bara ta en promenad upp till Aeropagen, så får vi se, vad som händer där.