Den gode herden

Jag har flera gånger läst en bok av en herde, som heter Philip Keller. Boken heter den 23 psalmen. Det gjorde jag senast igår. Den ger mig alltid något nytt. Låt oss vandra igenom den psalmen tillsammans.

Som inledning vill jag nämna att man kan se psalmen som ett år med Herren. Det var så, att på vintrarna var det bäst för fåren att vara hemma i fållan på de gröna ängarna, där det fanns vatten, så att dom kunde komma till ro. V 1-2.  

När våren kom var det inte bra för dem att vara där. Får går gärna i gamla spår och trampar då upp marken, så att den blir oduglig. Och dom dricker i gamla smutsiga vatten, så att dom blir sjuka. Då måste dom därifrån, v 3.

Då får herden leda dom genom branta dalar. Där är grönskan fin på våren och det finns alltid friska vattenkällor. Men det är jättefarligt! I dödsskuggans dal måste dom alltid vara nära herden, så att dom inte faller ner i någon ravin, v 4.

 I v 5 kan vi läsa, att herden dukar för oss ett bord. Bord i många språk, bla spanskan, är samma ord som högplatå. På högplatåerna är det bra för fåren att vara på sommaren. Där finns allt dom behöver. Men det finns lite till. Det finns en del ovänner, dvs farliga djur, som herden håller på avstånd. Han får vaka dygnet runt. Sen finns det också en massa ohyra, små flugor, som lägger ägg i pälsen och på några dagar kommer det maskar som kryper in genom näsan i fårets huvud. Det finns också skabb, som smittar från får till får när de gnider sig mot varandra. För att inte detta ska ske måste dom smörjas med linolja, svavel och tjära. Ibland måste dom tom doppas ned i detta. Det gillar dom inte men det är tvunget.

Godhet och nåd följer dem och på hösten vandrar det tillbaka för att åter vara i Herrens hus. Så är ett år med herden.

Det jag nu skriver kommer att handla om å ena sidan Herrens omsorg om oss, och å andra sidan, fårens och vår bångstyrighet.

Låt oss börja prata lite om fårens bångstyrighet. Herden beskriver att det finns många får som vill krypa under staketet och rymma till andra herdar, fast dom herdarna är onda och inte har något att ge. Dom till och med missköter fåren. Ständigt är en del får på rymmen. Känns det igen? Fåret går också gärna samma gamla inarbetade vägar och söker föda och när ingen föda längre finns, hamnar han på hårda stenar och djupa rötter. Då gäller det för herden att rensa våra liv från bitterhetens djupa rötter och så varsamt som möjligt föra oss tillbaka till den goda vägen.

Sen finns det många får som gillar att ligga i hålor, kanske för att gömma sig för herden. Och när dom lägger sig i en håla är det lätt att dom kommer över på rygg. Då är dom förlorade. Inget får som hamnat på rygg kan komma på benen igen utan hjälp. Och dom behöver ha hjälp ganska fort, för det bildas gas i magen på dem när de ligger på rygg och får dom ligga för länge, stryps blodförsörjningen. Därför är det bråttom för herden att rädda dom. Han måste alltså alltid vaka. Ett dräktigt får har ännu lättare att hamna på rygg, tom när det går rakt fram. Under den tiden måste herden vaka extra över dem. Här kanske vi också kan göra en liknelse, att när vi är ”andligt fruktbärande” så löper vi större risk att falla. En annan risk att falla är när fåret har för mycket ull. Då måste fåret klippas och det tycker dom inte om. Ullen är en bild på det själviska livet. Kanske ordspråket ”mycket väsen för lite ull” kommer därifrån, jag vet inte. Men när vår själviskhet växer sig stor är det risk för fall. Då måste vi klippas.

En annan risk är att fåren dricker var som helst och vad som helst. De dricker i gyttjepölar och blir sjuka. Det gäller för herden att förekomma detta med friskt vatten, som finns i tre typer av källor, dels daggen, som, när den är som bäst, är så stor att den räcker för att försörja fåren. Men det gäller då att leda fåren ut tidigt på morgonen. Det finns också djupa brunnar. Dit brukar inte fåren vilja gå av sig själva utan herden måste mödosamt leda dem dit men när de väl finner källan älskar de vattnet. Dessutom finns det små bäckar, speciellt när man är ute och går i ”dödsskuggans dal”. Det vattnet är alltid friskt.

En ytterligare risk är att när fåren vandrar i ”dödsskuggans dal”, så går dom sina egna vägar. Då har han staven för att föra oss samman och skulle vi komma på sidan om vägen och fastna i ett snår och inte komma loss, så har herden sin stav, som han varsamt sträcker ut och plockar upp oss med. Längst ut på staven finns en stor krok, som han lägger runt fårens midja och drar upp dom med.

 

Låt oss nu gå över till Herdens omsorg.

För det första behöver fåren och vi vara trygga. Vi är av naturens rädda. Rädsla driver oss till att stänga ute andra. Vi låser våra dörrar, både fysiskt och bildligt och vi tar till vapen för att skydda oss. Och så får vi en ond värld. Herden vill göra, så att vi blir trygga och där med vågar öppna upp istället för att låsa. Han försvarar oss på alla sätt. Det första en herdepojke gör, när han börjar hjälpa sin far, är en käpp. En käpp görs av en trädstam och formas som en stor klubba i ena ändan och in andra ändan finns ett handtag. Klubban slungas iväg mot vilda djur som hotar.

För det andra behöver fåren vara fria från spänningar. Hos fåren finns det alltid en gammal tacka, som vill leda flocken. Hon upprätthåller sin prestige genom att stånga och driva iväg dom andra, som i sin tur stångar och driver iväg ytterligare andra. Känns det igen?? När det är sådana spänningar i flocken är det svårt att finna ro.  Men herdens närvaro sätter stopp för konkurens. Då blir det ro i flocken.

För det tredje behöver fåren vara fria från parasiter. Det blir dom genom att herden smörjer dom med olja, en bild på den helige Andes olja. När vi är insmorda kan inget litet ont fästa på oss och vi finner ro.

För det fjärde måste ett får vara mätt, för att kunna finna ro. Det är mycket arbete för herden i ett kargt land att ordna, så att det finns grönt färskt gräs att beta. Han måste dels flytta runt sin hjord, dels bereda marken, genom att ta bort rötter och giftiga växter och han måste hålla de farliga djuren på avstånd. Ett hungrigt får är ett rastlöst får. Först när vi är mätta finner vi ro. Sammanfattningsvis behövs alltså trygghet, frihet från spänningar, frihet från parasiter och frihet från hunger för att vi ska finna vila. Vår herde ordnar detta för oss.

Ett annat uttryck för omsorg är att han leder oss på rätta vägar, inte upptrampade gamla stigar. De rätta vägarna är inte alltid de bekväma vägarna. Att följa honom är att vara villig att dela hans kors och följa honom tätt i spåren dvs byta livsinställning. Det kan innebära följande 7 punkter. 

·         En avsiktlig viljehandling.

·         Villighet att bli utpekad och ställd utanför

·         Beredskap att ge upp mina rättigheter till förmån för andra

·         Vara villig att ställa mig längst ner på rangskalan om det behövs

·         Istället för att leta fel vara villig att acceptera varje situation

·         Villighet att samarbeta med Guds vilja och ge upp sitt ego.

·         Villighet att lyda Kristus i allt.

En sådan efterföljelse kan leda in i dödsskuggans dal men inte heller där överger han oss. Och tiden där kan leda till välsignelse för andra. ”Guds liv kan bara flyta fram genom de människor som fått sina liv urgröpta och renade genom smärtsamma upplevelser”, skriver författaren. Och han skriver också att ”den som bäst kan läka ett brustet hjärta är den som själv varit i samma situation”.

Som avslutning vill jag berätta om grannens får. Det föddes för tidigt och var så litet att det höll på att dö. Då tog dom in det och matade det med flaska. Lammet klarade sig mot alla odds. Runt lammet, inne i huset fanns 2 hundar, ibland 3. Lammet blev vän med hundarna och växte till. Problemet var bara att han trodde att han var en hund. Han sprang med hundarna. Han låg i hundkojan med hundarna och han låg som en hund. Han började också jaga människor som en hund. Då var ägaren tvungen att bura in honom bland de andra fåren. Det gick inte. Baggen kände inte igen honom som får och han trodde ju att han var en hund. Sen har en lång och mödosam resa börjat med små burar och hagar bredvid varandra men var för sig, så att trygghet skulle kunna upprättas. Ännu är dom i var sin hage men lite närmare varandra. Och numera ligger fåret inte som en hund längre utan som får ska ligga. Han ligger ensam i sin hage men i hagen bredvid har det blivit tillökning. Kanske en dag, kan han kliva in till de andra fåren. Men herdens arbete är mödosamt och långsiktigt.

Vår himmelske herde överger oss aldrig. Vi kan ha haft en svår start i livet men Gud har aldrig lämnat oss. Det är aldrig kört. Han för oss sakta och varsamt in i vårt rätta sammanhang. Grannen kanske inte lyckas med sitt får men Gud lyckas med dig! Amen