Bönedukarnas ursprung

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 19:1-12.

I Efesos hade det teologiskt rört till sig lite, trots alla goda insatser. Låt oss backa lite och konstatera att vid resan från Europa och hem, i sällskap med Aquila och Priscilla, hade Paulus gjort ett kort besök där men drog snabbt vidare och sa till dem att om Herren ville, så skulle han komma tillbaka.

Sen läser vi om Apollos från Alexandria, som kom till Efesos och predikade med glöd om Herrens väg. Men det fattades lite i teologin, så Aquila och Priscilla gav honom en fortsättningskurs. Sen bar det av till Achaia för honom. Hur sen Apollos hamnade i Korint vet vi inte men där är han nu.

Paulus kommer nu från andra hållet till Efesos och slår sig ner. Det blev genast klart att lärjungarna där inte hade koll på Kristusdopet och den Helige Ande, så här fick det ske en korrigering, som direkt följdes av praktisk handling och vid dopet fick dom den Helige Ande. 

Strategin var densamma som förut. Synagogan först med predikan till judarna men när dom vände honom ryggen gick Paulus vidare. Här blev Tyrannos föreläsningssal vistelsern i 2 års tid. Och både judar och greker hörde ordet. 

Och här var det väckelse. Och författaren betonar noga att det var Gud som arbetade men genom Paulus. Och här föddes bönedukarna. Är dom nödvändiga? Jag tolkar det så, att huvudsaken i textavsnittet är att Gud gjorde märkliga under. Varken Paulus eller bönedukarna kan framkalla under. Allt sådant är avgudadyrkan. Men ibland kan Gud använda alternativa vägar. Om dom alternativa vägarna blir själva huvudbudskapet är vi ute på hal is. Men om Gud är huvudbudskapet, kan mycket annat fungera i hans tjänst. Skulle Gud velat att bönedukarna var en central plats i evangeliet, är jag säker på att det hade stått mer om dom. Men ibland kan det vara en hjälp för vår tro på honom.