Ensam i den stora staden

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 17:16-21.

Ensam har nu Paulus hamnat i Aten, i väntan på sina evangelisationskompisar Silas och Timoteus. Man kan verkligen känna sig ensam i en stor stad, när man förlorat sitt resesällskap. Kan just ana Paulus känsla. Det är kul i Aten men inte ensam.

Där han nu går i sin ensamhet får han syn på avgudabilder och blir upprörd i sitt inre. Min vän Maria Lindström har mediterat över detta avsnitt i boken "Till jordens yttersta gräns" och liknat detta vid fasader vi sätter upp runt oss om ett lyckat liv, en slags avgudabild, som vi som dagens kristna riskerar hamna i. Fasaderna=avgudabilderna måste krossas och vi måste bli ärliga mot varann. 

Med sin upprördhet över avgudabilderna går han även här till synagogan, som han brukar i nya städer. Men här var det ett annat klimat, nämligen en massa filosofer, både epikureer och stoiker. Deras metod var diskussion. Och Paulus var inte sen att använda den pedagogiken. 

Nu ska vi bara ta en promenad upp till Aeropagen, så får vi se, vad som händer där.