Andens ledning

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 16:1-10.

Nu var det Paulus och Silas som reste runt på orter, som Paulus redan varit på. De kom till Derbe och sen till Lystra. Där fann dom på en man vid namn Timotheos. Honom vill jag ha, sa Paulus och förstås blev det så. Jag undrar mycket hur Silas tänkte i detta sammanhang. Det var ju dom två som var utsända. Och nu plötsligt, hittade Paulus en annan reskompis. Jag undrar om Silas kände sig som femte hjulet på vagnen?

Timotheos var ju ganska perfekt i den här situationen, både jude och grek och hade dessutom gott namn om sig. Det var ju perfekt i detta läge, när dom skulle spränga murarna för kristendomen. Att dom sen skulle omskära honom, förstår jag inte riktigt. Men som jag förstår det var det ett strategiskt drag i en brytningstid. Allt gör Paulus för att åtminstone vinna någon.

Resan gick vidare från stad till stad och tron växte till. Man kan ju tänka dig i det här läget, att Paulus skulle drabbas av lite högmod och tänka att alla vägar låg öppna för honom. Men så var inte fallet. Högmod eller ej, men nu var det stopp. Till Asien kom dom inte för Jesu Ande hindrade dem. Jag kan inte låta bli att undra hur Jesu Ande gjorde. Men därom får vi inget veta. Vi förstår dock, att det inte rådde någon tvekan om att det var Jesu Ande som hindrade dem. 

Vad gör man när Jesu Ande hindrar oss på vår så väl genomtänkta väg? Paulus gjorde inte upp en ny missionsstrategi. Han lade sig och sov. Och han fick se en syn, en syn som gjorde att han började dra sig mot våra trakter, nämligen Europa. Det var ett stort steg för mänskligheten och ett stort steg för dig och mig. 

Synen ledde honom till Makedonien. Och han verkade inte tveka på om det var Jesu Ande eller någon annan som visade sig i synen. Han gick för att förkunna evangelium.