Ömsom vin och ömsom vatten

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 14:1-18,

Efter att ha flytt hals över huvud från Pisidien kom de nu till Ikonium. Eftersom det blev så mänskligt sett misslyckat i Antiokia i Pisidien, kan man ju tänka sig att dom skulle byta strategi i nästa stad. Men nej! Dom gör likadant. Några kommer till tro medan andra hetsar upp folket och det  bildas två läger. Men Paulus och Barnabas ger sig inte lika lätt här. Dom stannar ända tills man börjar försöka stena dom. Då flyr de till Lystra och Derbe. Och dom fortsätter envist förkunna budskapet. 

I Lystra går Guds överväxel in. Där finns en man som varit lam sen födseln. Hans blick och Paulus blick mötte varandra. Och där såg Paulus en tro, Då botade han honom i Jesu namn.

Undret missförstods. Det blev väldigt hallabalo i Lystra. Människor påstod att Paulus och Baranbas var gudar, nämligen Zeus och Hermes. Och dom offrade till dem. Raska kast mellan förföljelse och upphöjelse.

Man kan ju tänka, att efter allt elände som Paulus och Barnabas varit med om, skulle dom vara glada för gåvorna och rida lite på framgången. Men nej!!!!!!

Dom rev sönder sina mantlar och protesterade högljutt. Men så gav Paulus vittnesbördet och därmed lyckades han avhålla folket från att ge dem offer.