Reseskildringarna börjar.

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 13:1-12.

Antiokia var vid den här tiden en välutrustad församling. Människor kom till tro och dom hade profeter och lärare. Det var sprängkraft i församlingen. Den behövde liksom ut ur sitt geografiska skal och växa vidare. 

Men det var inte så, att dom satt på sammanträden och lade upp en plan, som sen skulle processas och tas tillbaka till styrelse och församling. Nej, när dom höll gudstjänst och fastade, sade den Heliga Anden till dem att avdela Barnabas och Saulus för en uppgift han kallat dem till. Det var alltså så, att först hade den Heliga Anden kallat individer, sen talade den Heliga Anden till församlingen och på så sätt var allt bekräftat. Men det fanns ingen nerskriven plan hur evangeliserandet skulle gå till.  Man gick i tro, ledd av den Heliga Anden.

Kallelsen följdes av handpåläggning och ivägsändning. Länge hade Saulus väntat. Han hade varit i "öknen" i många år. Men nu var det dags. När jag på 1970-talet gick på Örebro Missionsskola hade vi en devis: Kunde Saulus vara i öknen i 14 år, skulle vi väl kunna vara på Örebro Missionsskola i 3 år. Men nu var det dags att ge sig iväg och kastas ut i uppdraget. 

Man for mot Cypern och Salamis. Där predikade man i judarnas synagogor. Det står inget om resultat i Salamis. Hade varit i modern missionsverksamhet, kanske de blivit hemkallade, vem vet. De for vidare till Pafos, ur askan i elden. Att träffa en judisk trollkarl, var inte det enklaste uppdraget i deras nystartade resa. Men den Heliga Anden kom till Saulus, som nu bytte namn till Paulus, och hjälpte honom. Kraft for över Paulus och trollkarlen blev blind. Det hade ju Paulus själv varit med om en gång, när han mötte den Heliga Anden första gången. Men trollkarlen tycktes förbli blind och famlande på livets väg utan att ha tagit emot Jesus. Ståthållaren kom dock till tro, överväldigad över det som hände.