Inget kan stoppa Guds verk

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 11:19-30

Det hade varit förföljelse. Man var tvungna att fly. Men vad hände sen? Inte gömde dom sig i en bergsskreva. Nej dom trädde fram och fortsatte att predika uppe i dom norra trakterna, inte i Jerusalem. Och människor kom till tro. 

Nu hörde man talas om saken i Jerusalem och då var man naturligtvis tvungna att skicka upp några och kolla läget. Och dom blev kvar där. Och det andades väckelse. Antiokia blev centralpunkt. Och man hämtade dit Saulus också, som suttit ett tag på undantag uppe i Tarsus.

Nu undervisade man i avsevärd mängd. Och man höll på ett år. En intensiv bibelskola alltså. Och det handlade nu om att vem som helst kunde få mottaga Jesus som sin Frälsare. Det var nu dom började kalla sig för kristna.

Och inte satt dom bara och studerade. När de hörde om en kommande hungersnöd, gjorde dom genast en insamling och skickade iväg Barnabas och Saul till Jerusalem för att översända gåvan.

Jag undrar hur Saul kände sig på den resan.