Förvandlade människor med förvandlande handlingar

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 16:25-40.

Mitt i allt sjunger nu Paulus och Silas lovsånger. Det är inte bara när det känns bra, som dom sjunger. Dom sjunger i det svartaste mörker, för dom vet, att deras Frälsare lever och att dom är räddade från synden.

Mitt i mörkret, precis vid midnatt, så dundrar det till ända in i fängelset innersta rum. Det är ett jordskalv. Och den här gången vaknar fångvaktarna, vilket dom inte gjorde förra gången Paulus var i fängelse. Saker upprepar sig, fast med varierande tema. Här blir fångvakterna så rädda, att de tänker ta sina liv. Bäst hade väl varit att låta dom göra det och sen gå. Eller??????

Paulus och Silas agerade annorlunda. Dom berättade att de alla var kvar. Nu var fångvaktarna i underläge och rädda så att dom skälvde. Och ropet om räddning ljöd i natten.

Nu var det läge att börja predika utan förvarning. Det fanns ingen tid att skriva ett bra utkast. Och budskapet tog skruv. Och genast blev fångvaktaren med hela sitt hus frälst.¨

Förvandlingen tog sig genast uttryck i goda gärningar. Dom tvättade såren efter piskrappen. Och sen blev det dop, mitt i natten, utan någon termins dopundervisning. Sen blev det måltidsgemenskap och stor glädje. Vilken förvandling och det var inte ens morgon än.

När morgonen kom hade tydligen också domarna fattat att det var bäst att låta Paulus och Silas gå. Men här har Paulus sitt övertag och vill inte smyga iväg utan vidare. Nej nu är det dags att tala om att han är romersk medborgare och på det sättet blev domarna riktigt rädda. Nu hade dom trampat i klaveret. Men så småningom blev det någon slags samförstånd och Paulus och Silas lämnar staden. Nu går dom hem till Lydia och hänger ett tag.