Det drar ihop sig runt Paulus

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 20:13-24

Det känns som det börjar bli bråttom. Förut hade Paulus tid att vara kvar på olika orter så länge det behövdes. Men nu är han jagad.

Först vandrar Paulus landvägen och dom andra tar båtvägen. Sen strålar deras vägar samman och dom seglar vidare mot Miletus. Men Paulus har bråttom. Han vill komma till Jerusalem till pingst. Vi vet inte riktigt varför det var så viktigt. 

Tanken vara att han skulle fara förbi Efesos en gång till men han hade inte tid. Därför kallade han på församlingens äldste i Efesos att resa till Miletus och träffa honom.

Och Paulus är pressad. Budskapet är inte det vanliga. Han har bråttom till Jerusalem utan att veta vad han ska göra där och han vet att endast bojor och lidande väntar honom. Så hade det väl egentligen varit hela tiden men förut hade det inte knäckt honom utan varje gång det hänt, hade han bara dragit vidare. Nu är det tillspetsat. Inte ens livet har längre något värde för honom. Det enda han vill är att fullborda loppet att predika Guds nåderika evangelium.