Smärtsamt avsked.

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 20:25-38.

Nu sker ett smärtsamt avsked. Här hade varit en fantastisk väckelse och parallellt med det förföljelse.  Nu är Paulus säker på att det närmar sig slutet. Han är övertygad om att de aldrig ses mer.

Först bevisar han sin oskuld. Han har i alla läger gjort allt för att verka för omvändelse. Detta manar till eftertanke. Har vi i alla lägen gjort allt? Jag kommer till korta. 

Efter detta manar han till herdeskap. Han manar församlingens äldste att vara herdar för hjorden. Genast dyker ps 23 upp i mitt huvud, liksom joh 10. Herdeskap är att göra allt för sin flock, att hindra både mot yttre och inre ondska. Här i texten talar han om farliga vargar utifrån och falska läror inifrån. Det är precis som i ps 23 och precis som idag. Yttre faror behöver skjutas och för inre faror smörjer fadern huvudet med olja, så att inget ont tankemönster kan fastna.

I allt detta anförtrodde han människorna åt Guds nåderika ord, alltså en slags överlämning direkt till Gud själv, när nu inte han kunde vara hos dem längre.

Sen gråter dom häftigt och tar avsked. En epok i MIndre Asien är över.