Mötet i ödemarken

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar". Idag är det dags för texten i Apg 8:26-40

Efter en konferens med massor med människor, får Filippus kallelse av en ängel att gå ut på en öde väg mellan Jerusalem och Gaza. Jag undrar vad Filippus tänkte. Skönt, kanske han tänkte. Tänk att ängeln förstår, att jag behöver vila. Vi vet inte hur han tänkte men han gick genast.

I ödemarken dök det plötsligt upp ett fordon. Förmodligen var det fler än en i fordonet. Man får hoppas det, för hovmannen läste Jesaja. Det är ingen bra sysselsättning om man kör ett fordon, inte ens i ödemarken.

Om jag förstår det rätt, så kom fordonet ifatt Filippos. Hovmannen hade ju varit och tillbett i Jerusalem och Filippos torde väl också kommit från det hållet.

Jag undrar hur Filippos tänkte. "Folk här också", ängeln som lovat mig att vägen var öde. Men när anden talade, gjorde Filippos som han sa, gick fram till vagnen. Det står att han skyndade sig och tacka för det. Han fick väl sätta bra fart, för oftast går ju fordon fortare än vandrare. Jag vet dock ett undantag, en kompis, som skulle åka rälsbuss.När hon just skulle stiga på längst bak, så gick tåget. Hon sprang utefter tåget ända fram till chauffören och vinkade, att hon ville med. Och det var på den tiden, som lokförare var mänskliga, så han stannade och tog med henne. Jag tänker mig att bilden var något liknande där i ödemarken, när Filippos sprang ifatt hovmannens fordon. Jag undrar vad chauffören tänkte.

Där satt hovmannen och läste sånt, som han inte förstod. Och då kommer Filippos från ingenstans mitt ute i öknen och slår sig ner och berättar att det handlar om Jesus. Och precis som han vittnat färdigt, så passerar dom ett vatten. Märkligt! Kan undra var det finns något vatten där. Men vatten fanns det och hovmannen hade redan fattat hela paketet. Han var redo att döpas.Och dop blev det. Men sen tog Anden bort Filippos. Hur mycket uppståndelse blev det då, mån tro? Och hur kommuniserade de för att sen få veta att han var i Ashdod? Via e-mail eller sms? Det är inte allt vi får redan på. Men huvudbudskapet var att en man hade kommit till tro!!!

Den djupa sorgen och den djupa glädjen

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar". Idag är det dags för texten i Apg 8:4-15

Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans, brukar man säga. Och i den här texten verkar det verkligen vara sant. Man hade just fördrivits av en svår förföljelse från Jerusalem ut i den stora förskingringen. En sån förföljelse kunde tagit knäcken på vem som helst, om man inte hade en grundtrygghet.

Men det förföljda hade mött Jesus och det gav dem grundtrygghet. Detta resulterade i att dom spred glädje i de mest omöjliga sammanhang. När lärjungarna hamnade i det mest främmande område man förut kunna tänka sig, nämligen huvudstaden i Samarien, så blev det stor glädje i den staden. I den största sorg kan den djupaste glädjen bryta fram. Och historien har visat, att om man inte flyr från smärtan utan säger som det är, så banar den attityden vägen för den djupaste glädjen. Att förneka hur det är, ger sällan djup glädje.

Det var en fantastisk väckelse i Samarien men ännu hade dom inte fått den helige Ande. När lärjungarna kom och lade händerna på dem fick dom den helige Ande och deras liv fick en ännu djupare dimension. Trollkarlen Simon, som lämnat sitt liv åt Gud, såg att nu hade något fantastiskt kommit. Och han tänkte som förr. Han ville köpa förmågan att dela ut den helige Ande. Köpa och sälja hör inte hemma i Guds församling. Han fick en skarp tillsägelse. Den helige Ande kan man bara få som gåva. Då bad han om förbön.

Låt oss inte förneka våra sorger utan dela dem med varandra. Där föds en jordmån för en sann glädje.

Går det att förstå?

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar". Idag är det dags för texten i Apg 8:1-3

Går det att förstå, att den fantastiske Paulus, som vi känner från alla brev i bibeln

-var med och stenade Stefanus?

-trängde in i hus efter hus och släpade kristna till fängelse?

-att Paulus trodde att han gjorde rätt?

-att dom kristna var rädda för honom?

-att dom inte riktigt kunde ta till sig när det skedde en förvandling?


Går det att förstå

-vad förföljelse innebär?

Gud hjälpe oss!

En kort karriär

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar". Idag är det dags för texten i Apg 7;54-60

Stefanus har jag ett speciellt hjärta för. Han verkar ha varit en fin person, som jag skulle velat lära känna lite djupare. Men hans karriär var kort. Han hann just väljas till diakon, vilket han sannolikt skulle fungerat bra som. Efter diakonväljandet hann han hålla en lång predikan och sen var livet för honom slut En kort karriär, om jag förstår det rätt.

Vad fick vi då veta om Stefanus? Jo, att han var fylld av den helige Ande och att hans ansikte lyste som en ängels och att han åter var fylld av den helige Ande och riktade blicken mot himlen. Där såg han Guds härlighet och Jesus på Guds högra sida. Sen började stenarna ryka i luften och strax var han död. Men innan dess. hade han, likt Jesus, bett för sina mördare.

Den lilla livsberättelse vi har om Stefanus ger en god eftersmak. Jag har svårt att tro, att det fanns något ont i honom. Och han omtalas än idag. Stefanus är en av mina föredömen.

Helig mark

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar". Idag är det dags för texten i Apg 7;17-53

I dessa verser fortsätter Stefanus sitt tal med den förankring i den historien, som alla hans åhörare egentligen kände till. Han fortsatte från Abraham via Josef till den tid Mose föddes. Och här är han ganska detaljrik. Det börjar med Mose födelse och de tre månaderna i vassen. Sen är han plötsligt 40 år och tar sig till sina bröder. Det verkar som att han anar sin kallelse redan då.

Här går något snett. Kärleken till hans egna fick honom att slå ihjäl en egyptier. Och det var inte det, som Gud hade kallat honom till. Det gick fel. Och han fick fly. Jag gissar att det var en disillusionerad Mose, som trampade omkring på jordens yta. Och mer än en gång frågade han nog sig varför. Hur kunde det gå så fel. Och 40 år gick. Man får nog tro, att kallelsen hunnit blekna under den tiden. 

Plötsligt får Mose, efter 40+40 år se en brinnande buske och i den möter han sin och sina fäders Gud. Var hade han förut varit hela tiden?? Efter att disillusionerat trampat omkring sina 40 år i sina skor, blir han nu tillsagd att ta av sig dom, ty han står på helig mark. Där får Mose sin kallelse. Han som väntat och gett upp. Och där står plötsligt Gud i hans väg. De kommande 40 åren blir betydligt mer händelserika än de förra.

Och visst känner vi igen oss. Vi är nog många som trampat runt i våra skor i många år, besvikna på Gud för att han varit så tyst. Vi var kallade men sen hakade det upp sig på vägen. Och efter lång tid, för Mose 40 år, så står plötsligt Gud framför oss och påminner oss om att vi är på helig mark. Det är dags att ta av skorna. För det är dags för ett uppdrag. Du kanske inte väntat riktigt så länge som Mose, nämligen 80 år. Men nu är det dags. Han kallar dig!

Att se en utväg, där ingen utväg finns

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar". Idag är det dags för texten i Apg 7;1-16

Efter att Stefanus hade arresterats och innan sin död, fick han tillfälle att tala. Och han passade på kan man säga. Han drog hela Israels historia. Han började med Abraham, som sannerligen inte haft det lätt i sitt liv.Han fick fly från sitt land och han var nära att tvingas offra sin son. Han fortsätter att tala om Isak, Jakob och Josef. Ingen av dom hade lätta liv. Jakob kämpade med Gud vid Jabboks vad och Josef ratades av sina egna.

Hade det inte varit bättre för Stefanus att välja en annan väg än att stå där och predika? Så mycket lidande som han varit med om. Var det inte dags för upprättelse och en lugn stund långt bortom allt larm och bråk. Förtjänade han inte lite lugn?

Stefanus kunde inte låta bli att tala om vad han hade sett och hört, oavsett riskerna. Den helige Ande hade tagit sin boning i honom och präglat sin bild, så att ett änglaansikte lyste fram. Då går det inte att vara tyst, även om det kostar allt.

Att se ut som en ängel

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar". Idag är det dags för texten i Apg 6:8-14.

Känner du någon som ser ut som en ängel? Jag känner till några. Jag tänker speciellt på en. Den mannen var hårt prövad av sjukdom. Det var liksom så att en ängels bild hade mejslats fram i hans ansikte efter allt lidande. Den ger god eftersmak att möta sådana människor.

Stefanus var en sån människa. Det blåste kallt runt Stefanus. Det hade nu gått så långt, att han blivit arresterad. Vi läser att det förekom baktal. Det var sannerligen inte rättvist mot Stefanus. Han skulle kunnat bli bitter på dom som baktalade honom och inte alls sett ut som en ängel. Men han blev inte bitter, för han var vaccinerad med "nåd och kraftvaccinet".

Nu satt Stefanus där arresterad hos rådet. Och alla som satt i rådet gav noga akt på Stefanus och tyckte då att hans ansikte var som en ängels.

Ser du och jag ut som änglar??? Eller har vi inte slipats tillräckligt? Min bön är som i en gammal sång: Prägla i mitt liv din bild, dvs mejsla ut det värdelösa hos oss, så att den värdefulla änglabilden träder fram.

Ingen kan göra allt

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar". Idag är det dags för texten i Apg 6:1-7.

12 lärjungar stod nu mitt i en oräknelig skara med en massa uppgifter. Och nu höll dom på att digna under bördan. Och dom samlades att arbetet med Guds ord och måltidsgörande inte alltid gick ihop, Bådadera var viktigt men inte ens lärjungarna kunde göra allt!

Det dög inte med vem som helst. Nej, de skulle ha gott anseende och vara fyllda av ande och vishet. Först då kunde man "duga" till att dela ut mat. 

Osökt kommer jag att tänka på Hönökonferensen. En hemlighet till att denna konferens överlevt alla år och bara blivit mer och mer vital, kanske är att varenda makrillstekare har gott anseende och är fylld av ande och vishet. Det är inte bara på estraden som detta behövs.

Efter denna arbetsfördelning gick arbetet vidare och de troendes skara bara ökade. Guds ord hade framgång.

Ingen kan göra allt men tillsammans för Guds församling en enorm styrka, för det finns en oanad kraft bakom.

Värdiga att förnedras

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar". Idag är det dags för texten i Apg 5:27-42

"För med Jesus är allt upp och ner, bak och fram och hit och dit. Jag begriper ingenting men jag tror jag fattar allt". Så sjöng vi på 1970-talet och det är lika sant idag.

Lärjungarna fortsatte att envisas med att predika om den uppståndne Jesus. Och översteprästerna fortsatte med att hota. Och så höll det på.

 Det var hot om mord men någon enstaka av motståndarna trädde ändå fram med lite kloka tankar. Jag menar den något lite kloke läraren - Gamaliel. Han föreslår sina kollegor att "lämna dom här männen i fred och låta dem gå". Det mynnade ut i en slags vapenvila. Återigen blev lärjungarna förbjudna att tala om den uppståndne men de blev ändå släppta med livet i behåll, efter att ha blivit pryglade.

Nu kommer ett märkligt uttalande, inte sant? Apostlarna var glada att de befunnits värdiga att förnedras för det Namnets skull. Ja, tänker jag, man kan vara glad för allt, om man är fylld av den helige Ande. "För med Jesus är allt upp och ner"

Vi både fattar och inte fattar. Hur kunde dom? Hur vågade dom?. Svaret är naturligtvis att dom var fyllda av det övernaturliga. De var fyllda av den helige Ande. Och den helige Ande förändrar våra attityder, sakta men säkert. Men vågar vi släppa taget och låta oss fyllas, som på Apostlagärningarnas tid?

"Fyll min bägare, Gud jag beder"

Det naturliga och det övernaturliga i en märklig kombination

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar". Idag är det dags för texten i Apg 5:17-26.

Nu är det strid på kniven. Översteprästerna låser in med sina naturliga nycklar. Ängeln öppnar upp med sina övernaturliga nycklar. Detta kommer att hända fler gånger i Apostlagärningarna, vill jag lova. Det här är bara början. 

Historien från texten innan var, att det skett under. Sjuka blev botade. Det övernaturliga hade helt naturligt trätt in i vardagssfären mitt ute på gatorna. Vardagsdammet på gatorna blandades med himmelska inspel mitt in bland nöden.

Människorna som råkat ut för under var lyckliga men översteprästerna morrade. Det var ju speciellt pinsamt för saddukeerna, för Petrus vittnade ju om den uppståndne Jesus, som orsak till undren och saddukeerna var ju det parti som inte trodde på uppståndelse. Vilken uppståndelse det blev, kan man säga.


Ovanligt ofta tycks det övernaturliga ske på nätterna. När mörkret är som svårast, träder ljuset in som starkast.

Kampen fortsätter. Översteprästerna förbjuder och lärjungarna trotsar förbuden och vittnar om den uppståndne i tid och otid. Vart fick lärjungarna kraften ifrån? Och var kan du och jag hämta kraft?

Jag säger som det är......

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar". Idag är det dags för texten i Apg 5:12-16.

Det har dröjt några dagar sen jag skrev sist. Jag säger som det är - jag tycker att den här texten är svår. Det står att alla blev botade. Hur ska vi tolka det?

1992 blev vår äldsta dotter förlamad. Jag ropade och skrek till Gud att han skulle göra ett under. Jag bönade och bad men kvar stod hennes förlamning. Det är nog något av det svåraste en tonårsförälder kan råka ut för men naturligtvis ännu mycket värre för henne. Vi råkade ut för ovisa påhopp av förbön, som gjorde SÅ ont. Om något, i sammanhanget är ett under, så är det att vi inte gick under av det.


Det stod i texten, att alla blev botade. Jag säger som det är. Jag har svårt med den texten.

Åren har gått och många under har skett. Vår dotter har klarat en lång utbildning och jobbar på. Hon har man och två fina pojkar. Det kan man kalla under. Men ändå är hon kvar i sin rullstol. Jag säger som det är, det smärtar. Och jag blir aldrig densamme som innan. 

Vi får nog tro att det var vid just det här tillfället, som alla blev botade. För bibeln lär inte att vi automatiskt på denna jorden får full hälsa. Men en dag ska vi ha full hälsa alla. Det är när vi nått fram till det som kallas himmel. 
Då ska full hälsa råda. Vilken underbar dag!

Hemska nyheter

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar". Idag är det dags för texten i Apg 5:1-13

Efter några fantastiska kapitel om gemenskap, enhet och delat ägande kommer det nu hemska nyheter. Kan Gud vara så hård? Vad lär vi oss av det här? Vad är det som händer?

Det har kommit in två personer i församlingsgemenskapen, som undanhållit något, där man för övrigt var ett hjärta och en själ. De var en del av den gemenskap, som delade allt och inte kallade något för sitt eget. Den ena efter den andra hade av kärlek till Gud och församlingen lagt ner allt de ägde framför apostlarnas fötter. Så gjorde också Ananias och Saphira, nästan! Fast inte riktigt. Dom behöll lite för sig själva men så lite att det inte märktes. Dom undanhöll alltså något, som dom inte bekände.

Det var just detta som var synd - att undanhålla något. Det går inte. Gud ser oss var vi än är enligt Ps 139. Genom detta såddes ett frö av egoism in i gemenskapen." Och det kunde inte accepteras. Lite surdeg syrar hela degen.

Om du inte undanhåller utan istället för fram dina brister i ljuset, blir det annorlunda. Om du med din mun bekänner - blir resultatet annorlunda -. Då blir vi räddade. Jesus har dött och Gud har uppväckt honom. Det är grunden för att det kan gå annorlunda. Vi kan bli räddade! Skillnaden mellan att undanhålla och att bekänna är avgrundsdjup. Att bekänna leder till liv. Att undanhålla leder till död. 

Varför är nu texten så obehaglig? Jag tror att det är för att det för oss är så lätt att undanhålla, inte bara inför Gud utan också för oss själva. Det är så lätt att tänka att lite kan vi väl behålla för oss själva. Men det går inte. Gud vill ha ditt hela odelade hjärta.

Gud förlåt oss!

Anti-individualism

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar". Idag är det dags för texten i Apg 4:32-37.

I den här texten har vi nått nutidens antiklimax - att dela allt. Detta är inte tidens melodi. Sköt dig själv och skit i andra, ja se till att du lyckas i livet. Själv är bästa dräng. 

Ingen betraktade något av det han ägde som sitt. Det här handlar om de lärjungar, som för inte så länge sen stått och jämfört sig med varandra. Vem är bäst och vem ska få sitta närmast Jesus? Det är samma människor, bara några veckor senare. Inget annat än ett radikalt Gudsmöte med den uppståndne kan åstadkomma denna förändring. Alla fick riklig del av Guds nåd.

Så långt vill vi ju alla vara med, eller hur? Men att sälja allt man äger och lägga ner allt inför apostlarnas fötter -  är inte det att gå väl långt? Nu börjar det bli jobbigt. Nu angår det ju mig. 

Hur skulle det se ut, om du och jag hade allt gemensamt? Ja, men jag känner ju inte dig, tänker du kanske. Det är inte så troligt att alla i texten heller kände alla. Men dom hade mött den uppståndne och förändrat sitt tankemönster.

Vi som bor i ett kristet land och känner till grundtanken om ömsesidigt givande sen barnsben och påstår oss ha mött den uppståndne, vi kanske skulle våga börja att testa lite. Om vi nu inte vågar ta steget fullt ut, så låt oss ändå börja. Kanske vi kan ha gräsklippare gemensamt, bilar gemensamt, verktyg gemensamt, ja, det finns oändligt här att göra.

Gode Gud, hjälp mig att förändra mitt tankemönster!

Hemma, var ligger det nånstans?

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar. Idag är det dags för texten i Apg 4:23-31

Tänk dig att du lever i ett sammanhang där du inte får säga vad du tycker och att du häktas för att du talat offentligt om det du innerst inne tror på. Och så blev du trots allt fri. Vart skulle du ta vägen då? Ja, hem, tänker du, till ditt eget lilla krypin och sitta och kura i din lilla myshörna.

Hemma, var ligger det nånstans, funderade utvandraren Kristina på. Var det i det gamla sammanhanget i Småland, eller var det i det nya sammanhanget borta i Amerika? Eller fanns det något annat "hemma"? Och vad är hemma? Vem kan ge svar?

När lärjungarna blivit fria sökte de upp sina egna och berättade och bad. Det är ganska tydligt att "sina egna" är församlingen. När de blev fria var det dit de gick. Det var inte hem till sina egna små kyffen i Galileen som dom gick. 

Lärjungarnas "hemma" var församlingen. Där delade dom sin berättelse och sen bad man. Och dom fylldes än en gång av den Heliga Anden och vips, så var dom ute och förkunnade frimodigt igen, vad dom trodde på. Det gick inte att hejda dom.

Hemma, var ligger det nånstans för dig?