Den djupa sorgen och den djupa glädjen

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar". Idag är det dags för texten i Apg 8:4-15

Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans, brukar man säga. Och i den här texten verkar det verkligen vara sant. Man hade just fördrivits av en svår förföljelse från Jerusalem ut i den stora förskingringen. En sån förföljelse kunde tagit knäcken på vem som helst, om man inte hade en grundtrygghet.

Men det förföljda hade mött Jesus och det gav dem grundtrygghet. Detta resulterade i att dom spred glädje i de mest omöjliga sammanhang. När lärjungarna hamnade i det mest främmande område man förut kunna tänka sig, nämligen huvudstaden i Samarien, så blev det stor glädje i den staden. I den största sorg kan den djupaste glädjen bryta fram. Och historien har visat, att om man inte flyr från smärtan utan säger som det är, så banar den attityden vägen för den djupaste glädjen. Att förneka hur det är, ger sällan djup glädje.

Det var en fantastisk väckelse i Samarien men ännu hade dom inte fått den helige Ande. När lärjungarna kom och lade händerna på dem fick dom den helige Ande och deras liv fick en ännu djupare dimension. Trollkarlen Simon, som lämnat sitt liv åt Gud, såg att nu hade något fantastiskt kommit. Och han tänkte som förr. Han ville köpa förmågan att dela ut den helige Ande. Köpa och sälja hör inte hemma i Guds församling. Han fick en skarp tillsägelse. Den helige Ande kan man bara få som gåva. Då bad han om förbön.

Låt oss inte förneka våra sorger utan dela dem med varandra. Där föds en jordmån för en sann glädje.