Helig mark

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar". Idag är det dags för texten i Apg 7;17-53

I dessa verser fortsätter Stefanus sitt tal med den förankring i den historien, som alla hans åhörare egentligen kände till. Han fortsatte från Abraham via Josef till den tid Mose föddes. Och här är han ganska detaljrik. Det börjar med Mose födelse och de tre månaderna i vassen. Sen är han plötsligt 40 år och tar sig till sina bröder. Det verkar som att han anar sin kallelse redan då.

Här går något snett. Kärleken till hans egna fick honom att slå ihjäl en egyptier. Och det var inte det, som Gud hade kallat honom till. Det gick fel. Och han fick fly. Jag gissar att det var en disillusionerad Mose, som trampade omkring på jordens yta. Och mer än en gång frågade han nog sig varför. Hur kunde det gå så fel. Och 40 år gick. Man får nog tro, att kallelsen hunnit blekna under den tiden. 

Plötsligt får Mose, efter 40+40 år se en brinnande buske och i den möter han sin och sina fäders Gud. Var hade han förut varit hela tiden?? Efter att disillusionerat trampat omkring sina 40 år i sina skor, blir han nu tillsagd att ta av sig dom, ty han står på helig mark. Där får Mose sin kallelse. Han som väntat och gett upp. Och där står plötsligt Gud i hans väg. De kommande 40 åren blir betydligt mer händelserika än de förra.

Och visst känner vi igen oss. Vi är nog många som trampat runt i våra skor i många år, besvikna på Gud för att han varit så tyst. Vi var kallade men sen hakade det upp sig på vägen. Och efter lång tid, för Mose 40 år, så står plötsligt Gud framför oss och påminner oss om att vi är på helig mark. Det är dags att ta av skorna. För det är dags för ett uppdrag. Du kanske inte väntat riktigt så länge som Mose, nämligen 80 år. Men nu är det dags. Han kallar dig!