Att se en utväg, där ingen utväg finns

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar". Idag är det dags för texten i Apg 7;1-16

Efter att Stefanus hade arresterats och innan sin död, fick han tillfälle att tala. Och han passade på kan man säga. Han drog hela Israels historia. Han började med Abraham, som sannerligen inte haft det lätt i sitt liv.Han fick fly från sitt land och han var nära att tvingas offra sin son. Han fortsätter att tala om Isak, Jakob och Josef. Ingen av dom hade lätta liv. Jakob kämpade med Gud vid Jabboks vad och Josef ratades av sina egna.

Hade det inte varit bättre för Stefanus att välja en annan väg än att stå där och predika? Så mycket lidande som han varit med om. Var det inte dags för upprättelse och en lugn stund långt bortom allt larm och bråk. Förtjänade han inte lite lugn?

Stefanus kunde inte låta bli att tala om vad han hade sett och hört, oavsett riskerna. Den helige Ande hade tagit sin boning i honom och präglat sin bild, så att ett änglaansikte lyste fram. Då går det inte att vara tyst, även om det kostar allt.