Kan vi tiga?

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar. Idag är det dags för texten i Apg 4:13-22.

En gång för länge sen var jag i Grekland och jag skulle tala med tolk. Det var den grekiske pastorn Teodoros Demitriades, som skulle tolka mig. Jag utgick från versen, som på den tiden var så här: "Vi för vår del kan inte låta bli att tala om vad vi har sett och hört". I nuvarande text står det att "vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört". 

Det visade sig vara lite problem med att översätta det jag tänkte säga. Jag ville tala om skillnaden mellan att vi "inte får" och "inte kan". Jag trodde inte det var så svårt. Vi hade sjungit den här versen på grekiska och det var väl bara att översätta. Men på något sätt var den skillnaden otänkbar i grekiska språket. Teodoros behövde en lång stund för att omskriva vad jag sa, så att det blev begripligt. 

Vad beträffar lärjungarna som kunde dom inte tiga. Dom var uppfyllda av Anden och talet bara svämmade över. Nu var det riktigt farligt att tala men dom kunde inte tiga! Och den ena efter den andra kom till tro. Det var en sån folkstorm, så judarna visste inte vad dom skulle ta sig till. Dom förbjöd dem att tala men det hjälpte inte.

Vi lever i en tid, som inte alls är så farlig. Ingen sätter oss i fängelse för att vi berättar om Guds under och att Jesus uppväckts från de döda. Men det verkar ofta som vi kan låta bli ändå. Vad är det som gör, att vi låter bli att vittna?  Har vi förlorat den första kärleken?

Gode Gud, hjälp oss att hitta tillbaka till kraften och viljan att tala om vad vi har sett och hört!

Stötestenen blev en hörnsten.

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar. Idag är det dags för texten i Apg 4:1-12.

Jag har någonstans lärt mig, att i mitten av gamla hus kunde det sticka ut en sten. Det var risk att man föll på den. Det var en stötesten. Utåt sett ville man inte ha den. 

Emellertid var det så, att utan denna sten hade inte byggnaden någon stabilitet. Hur stötande den än var, så var den viktig. Den var en hörnsten. Man kunde alltså se på samma sten från olika synvinklar.

I den här texten finns det olika sätt att se på Jesus. Översteprästerna såg på ett sätt och lärjungarna och den nyligen botade mannen såg på ett annat sätt.  För översteprästerna var Jesus stötestenen och för den lame mannen var han en hörnsten. Samma sten men olika synvinklar. För översteprästerna var han en katastrof och för den lame mannen var han världens hopp. Hos ingen annan finns frälsningen.

Vem är han för dig? Är han något som är i vägen för dig i din framfart eller är han din räddning?

De dödade honom!

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar. Idag är det dags för texten i Apg 3:11-26

Tänk er att .ni just varit med om att er Mästare lämnat er och farit upp till himlen och att den Helige Andes kraft fyllt er. Tänk också att nu står den skara judar framför er, som dödat er mästare. Dom som står där är nitiska. De är säkra på att dom gjort Guds vilja när dom dödade Jesus. Dom har läst skrifterna hela livet och det finns inte med i deras föreställningsvärld att dom gjort fel, när dom dödade Jesus,

Nu står du där framför den skaran. Och du ska förklara historiens största händelse, att Gud uppväckt  den Jesus dom förföljt och därmed har Gud bekräftat att Jesus är Guds son, just det, som dom i sin vildaste fantasi inte kunnat tänka sig. Det finns mindre utmaningar än att ställa sig och  predika för dessa. 

Och mitt i folkskaran springer det runt en man, som är överlycklig att han kan springa!  Vilket kaos. Nog hade det varit lättare för Petrus att säga, att nu tar vi ett steg tillbaka och tar det lugnt. Men det gjorde inte Petrus. Han sa som det var. Gud har uppväckt Jesus och därmed bekräftat hans påstående, att han är Guds Son. Det var minst sagt modigt av Petrus.

Tänk er sen in i att vara en av judarna, som dödat Jesus. Så fruktansvärt pinsamt! Hur ska dom ta sig ur denna knipa? När dom yppar den frågan, så får dom svaret att dom jag tro på Jesus (den de dödat) så blir dom frälsta. Är man i den är situationen gäller det att svälja stoltheten. Man kan förstå att det är svårt. 

Och ändå kom många till tro! Det är värt ett litet halleluja.

Vad jag har, det ger jag dig!

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar. Idag är det dags för texten i Apg 3:1-10.

Petrus träffade denna dag på en människa med behov. Vem gör inte det? Det officiella behovet var pengar men det hade inte Petrus några. Han gick inte heller och skramlade ihop några pengar för att ge denne man. 
.
I det ögonblick han mötte denne behovets man tittade han lite djupare, lite bortom fasaden. Då såg han ett annat behov. Det var inte särskilt väl dolt. Det var dessutom känt sen födseln. Här hade Petrus något att ge. Han hade just fått den Helige Ande som gåva och i detta sammanhang visade det sig att han hade helandets gåva, given av Gud.

"Vad jag har, det ger jag dig". Något annat kan vi inte ge! 

Det värsta för oss i moderna tider är kanske att vi har så mycket att ge, så att vi plötsligt inte vill ge någonting. Här ligger girigheten och lurar. Är vi beredda att säga som Petrus: "vad jag har det ger jag dig" ?

Ibland vill nämligen Gud att vi ska ge pengar. Det beror på behovet. Församlingen behöver pengar. Är du beredd att säga: "vad jag har, det ger jag dig"?

Ibland vill Gud att vi ska dela med oss av annat vi har. Förresten, välkomna hit och plocka björnbär!!!! Ibland vill han att vi ska ge kläder och ibland vill han att vi ska erbjuda husrum (" jag var naken och ni klädde mig, jag hade ingenstans att bo och ni gav mig härbärge"). Man kan säga att det här är rent fysiska gåvor, som vi fått och som vi sen får dela med oss av.

Petrus hade utrustats med en annan gåva - den Helige Andes gåva - och i det här fallet tog den sig uttryck som en helandets gåva. Den Helige Andes gåvor är inte givna för att vi ska sitta och gotta oss med dom. Dom är givna för att komma till nytta.

Du har också fått den Helige Andes gåva. I ditt liv kanske den tar sig ett annat uttryck och är svar på ett djupare behov än det vi först ser. Det kan vara helandets gåva, tröstens gåva, kunskapens gåva eller något annat. Gåvorna är till för att brukas! "Vad jag har, det ger jag dig".

Hönökonferensen i år hade temat "Ge som gåva det du fått som gåva". Vill du fördjupa dig i detta, så finns det många bra bibelstudier och predikningar från den konferensen, att ta till sig.

Nu är det på riktigt!

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar. Idag är det dags för texten i Apg 2:41-47.

Guds ord via Petrus predikan hade landat! Nu var det inte bara ord. Nu var det handling. De döptes och dom höll fast vid de 4 "bena", som man talat om och liknat vid 4 ben på ett bord. Olika översättningar gör det lite svårt men två "ben" går igen i de flesta översättningarna, nämligen brödsbrytelsen och bönerna. Utöver detta kan man tala om brödragemenskap och bibelstudier. Då har vi 4 ben.

Dessa 4 ben höll upp en ny livsstil, en livsstil, där dom höll sig tillsammans. I vår individualistiska tid är inte detta så populärt. Visst kan man träffas men själv är bästa dräng, Detta är tidens melodi.Här behöver vi som nutidens kyrka tänka om och börja praktisera gemenskapen på riktigt. Det handlar inte bara om att träffas på söndagar. Det handlar om att hand om varandras liv. Det handlar om att dela med sig av det goda vi har, Men inte bara det, det handlar om att dela med oss av våra bördor. Och det kanske är nog så svårt. 

De 4 benen höll upp en sak till, nämligen egendomsgemenskap. Ja, men det går väl ändå inte, tänker du. Och vi måste nog erkänna att fullt ut har vi nog svårt. Men börja i det lilla och träna vidare. Börja med att dela kompost med din granne. Det är en bra träning. 'Dela skiten vet jag och sen omvandlas skiten till mullig jord. När du ändå är igång, så dela fruktskörden. Den ruttnar ju ifrån dig annars. Och sen är det bara att ta nästa steg och nästa och nästa.............

Och sen en sak till sist. De 4 benen innehöll också måltidsgemenskap. Låt oss hålla fast vid detta! Tänk så mycket lättare vardagen blir med lite gemenskap över en måltid. Är du Lidköpingsbo kan du ta ett första steg på församlingsdagen i missionskyrkan den 22/9. Då har vi matrally, dvs vissa lagar lunch och bjuder, Andra låter sig bjudas. Åter andra lagar och bjuder på efterrätt och andra låter sig bjudas. Välkommen att var med! Vet du inte vart du ska vända dig, så kan du ringa mig på 070-6611046.

Och orden träffade dom i hjärtat

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar. Idag är det dags för texten i Apg 2:22-40.

Här hålls en fantastisk utläggning över historiens största händelse, nämligen att Gud uppväckte Jesus från de döda och upphöjde honom. Inget större kan ske. Vi ser ofta Jesu död som något stort men det hade bara varit ett sorgligt kapitel, om inte Gud hade uppväckt honom. Därmed bekräftade Gud att livet tar inte slut vid en grav. Det finns en fortsättning, även för dig och mig. Om detta finns mycket att säga men jag vill i min betraktelse gå vidare till textraden om att "orden träffade dom i hjärtat"

Det är skillnad på ord och ord. Många ord går förbi och glöms. Någon gång fastnar något lite av allt vi hört. Hur många gånger har man inte sagt att predikan var bra men sen inte kunnat erinra sig vad det handlade om? Hur många gånger har vi inte läst en bok och fått en känsla av om boken är bra eller dålig. Men ja, vad handlade den om. Så mycket vi hört och så lite vi minns.

Jag har läst min bibel många gånger. Ändå händer det gång på gång att jag hittar sånt som jag inte sett förut. Står det så, tänker jag. Det var ju intressant.

Någon enstaka gång har det hänt att jag inte bara sett ett nytt bibelord utan det har också hänt, att jag blivit "träffad" av det. Det är inte ofta men det har hänt.

Ett exempel på en sån "fullträff" är Ps 40."Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn. Han satte mina fötter på en klippa. Han gjorde mina steg fasta. Han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud. Detta ord träffade mig så starkt i en svår situation, att jag blev alldeles matt. Och det hjälpte mig konkret, att gå vidare i livet.

Människorna, som Petrus talade till hade hört många bra ord tidigare. En del av vad dom hört kom dom ihåg. Andra hade dom glömt. Mycket hade dom hört, som dom tyckte var intressant men det hade stannat där på en intellektuell nivå. Men den här gången var det något alldeles speciellt. Orden träffade dom i hjärtat. Och sådant får konsekvenser. Dom frågade vad dom skulle göra och Petrus svarade att dom skulle omvända sig. Det var många som gjorde det men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Det kommer i nästa textavsnitt.

Herrens dag, den stora och fruktansvärda eller den stora och härliga.

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar. Idag är det dags för texten i Apg 2:14-21.

Nu är det pingst. Petrus ställer sig upp och predikar. Han läser en text från Joels bok. Texten har funnits där i många år men nu är det dags för uppfyllelse. Anden ska falla över alla människor! När han står där har det inte hänt än. Han predikar i tro att det ska hända. 

Det är en liten detalj som jag funderat på. I Joels bok står det att denna dag är stor och fruktansvärd. I Apostlagärningarna står det att denna dag är stor och härlig eller i nya textöversättningen strålande. Hur kan det vara så?

Om vi tänker på ordet fruktansvärd, så tror jag att vi ska tänka "värd att frukta". När Gud är å färde med stora ting, så blir det så uppenbart att vi är så små och vi har respekt för vad Gud gör. Om man inte personligt känner den som är å färde med stora ting, så blir fruktan det centrala.

Nu har emellertid den fantastiska dagen kommit till alla folk. Uppfyllelsen står för dörren och alla folk är inbjudna, inte bara det lilla utvalda folket utan ALLA! Du och jag! Då förvandlas det stora och fruktansvärda till att bli stort och härligt! Han, dvs Jesus Kristus har klivit in i vår värld och förändrat situationen. Vi har möjlighet att få del av honom genom hans Ande. Det är så stort och härligt, att det fruktansvärda liksom falnar av och det härliga tar över. Gud vare lov!

Kastbyar producerar ingen kraft.

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar. Idag är det dags för texten i Apg 2:1-13
.
Igår var jag på Hamburgsön utanför Hamburgsund. Efter den "långa, långa färjeresan" på 130 m var vi framme på ön. Resan gick över ön till den västliga sidan. Jag överdriver inte om jag säger att det blåste. Det blåste, så att det knappt gick att ta sig fram. Vi tog ändå en promenad och skådade ut över den vackra skärgården, där vinden kastade upp vattnet i höga fontäner. Vi gick utefter stranden, som först var kantad med ett otal sjöbodar. Sen hittade vi  en liten sandstrand och strax därefter var det egentligen inte gångbart, för bergväggen var lodrät ut mot havet. Men där hade någon byggt en brygga bort till ett hopptorn. Vid hopptornet fanns ett par bänkar nedanför bergväggen. Och hör och häpna, där var det lä! Mitt i stormen hade vi funnit en plats där det var lä. Och solen sken. Vi gick tillbaka och för att hämta glass. Och vi hade redan glömt att det stormade så starkt att det knappt gick att gå, Men när vi kom tillbaka njöt vi av glass och av lä.

Vad kan den här händelsen lära oss? I mitt inre tonade sången om klippan Kristus. Och jag tänkte att nära klippan Kristus kan vi finna lä, även i den värsta storm. 

Texten idag  i boken, handlar om kastbyar, som inte ger någon kraft och som bara är svåra att hantera och om den Gudsvind, som är av ett annat slag.  Då är det skönt att komma i lä vid klippan. Bibeltexten handlar om en annan vind, en vind som ger fantastiska resultat. När Andens vind kom över lärjungarna pratade dom språk som dom aldrig kunnat förut men språk som var de lyssnandes hemspråk. 

Långt tidigare, på gamla testamentets tid, kan vi läsa om när människorna i Babel blev övermodiga och trodde att dom skulle kunna bygga ett torn, som gick ända upp till himlen. Dom kastade bort Gud ur sammanhanget och litade på sin egen förmåga. Det blev inte bra, Innan dess hade alla förstått varandra, för man hade samma språk. Men efteråt förstod man inte längre varandra, Man talade plötsligt olika språk. Det skapade förvirring. Kastar man bort Gud ur sammanhanget blir det förvirring.

På Pingstdagen hände det motsatta. Plötsligt förstod man varandra och hörde sitt eget modersmål talas. När Guds Ande blåser in i våra sammanhang, skapar det förståelse, inte förvirring. Kastbyar ger ingen kraft men Guds vind förvandlar förvirring till förståelse. Det behöver vi mer av i våra liv!

Han var en av oss

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar. Idag är det dags för texten i Apg 1:12-26.

Efter att Jesus lämnat lärjungarna återvände dom och några andra till övre salen på Olivgårdsberget. Det var en känd plats för dem. De hade varit där förut, många gånger. Nu var de där igen men 2 personer fattades dem.

Först fattades Jesus, han som dom varit tillsammans med dagligen i flera år men som sen dog från dem, sen uppstod och kom till dem i ny skepnad och som nu hade lyfts upp till himlen och lovat dem den Helige Ande, som ännu inte fallit över dem. Det måste ha varit ett vakum. Dom befann sig i en tid, då Jesus redan lämnat dem och ännu inte kommit till dem i den Helige Andes skepnad.

Dessutom fattades Judas. Judas hade varit med dem, fått samma uppdrag och sen hände något. Han var inte längre en av dem. Dom hade gått där tillsammans i 3 år, umgåtts med sin mästare och säkert haft många djupa samtal. Och sen gick det så fel. Petrus säger att han var en av oss. Vilken smärta att ha förlorat en i gänget. Och smärtan blev inte mindre av att han fallit för lite pengar och sålt deras Herre. Smärtan var oerhörd. Girigheten grep honom trots att han vandrat nära Jesus i 3 år. Han fick lite pengar. Han köpte en bit jord, dvs den jord som Gud skapat och som inte är till salu. När girigheten tar oss, vill vi roffa åt oss av Guds skapelse, dvs det vi är satta att förvalta men inte att äga. Resultatet blev dramatiskt. Vi läser att han föll framstupa, så att buken sprack och alla inälvor rann ut.

Jag upplever, att Guds uppmaning till oss i den här texten är att förvalta den jord vi lever på, inte med orättfärdiga medel och girighet roffa åt oss den utan istället förvalta den, så att kommande generationer också kan glädjas åt den. Annars går det illa. Girighet är en otäck synd, som inte i första hand straffas av Gud utan vi straffar oss själva till en utebliven framtid.

Medan vi väntar

Det är mer än 3 år sedan jag gjorde ett blogginlägg senast. Apropå titeln, så kan man fundera på vad du som läsare gjort medan du väntade. Här kommer det i alla fall ett inlägg.
Gårdagen var en annorlunda dag. Den var en del i semestern och den började med packning och förberedelse för resa. Innan vi skulle dra iväg till Orust skulle vi övervara ett styrelsemöte i vår kyrka, så resan började först vi 22.45 på kvällen.
På styrelsemötet blev jag indirekt påmind om min blogg och konstaterade att det var länge sen jag skrev, hur länge visste jag inte förrän jag hittade in i bloggen. Jag tänkte, att det borde vara dags att skriva igen men om vad?
På styrelsemötet fick vi en bok med titeln "Till jordens yttersta gräns - Apostlagärningarna runt på 88 dagar". Redan i kapitel 1 satte bloggtanken fart - "medan vi väntar". I kapitlet beskrevs de 2 löftena Jesus gav, innan han lämnade lärjungarna och for upp till himlen, nämligen att de skulle få den Helige Andes gåva och att han skulle komma åter.
Medan vi väntar. 
Intet är som väntans tider, brukar man säga. Låt mig ge några exempel på väntan i min vardag.
Vår familj och våra vänner spelar ibland strategispel. I det läget får jag vänta. Jag har en man, som ska tänka länge och det finns fler i släkten, som tänker en stund. Otaliga är de handarbeten jag gjort medan jag väntat. (Denna överdrift skulle min man gråta tunnor med tårar över men det är en annan hisoria.) Jag har hittat en aktivitet under tiden och då känns inte väntan så lång.
Andra gånger har jag varit ute på resa och väntan blivit lång, kanske främst vid flygförseningar. Det går bra att handarbeta då också eller läsa en bok, medan vi väntar. Väntan blir inte så lång då och något nyttigt blir gjort. Jag tror jag haft svårare att vänta förr. Jag tror att jag numera lättare kan känna ro i min väntan, när jag kan göra något nyttigt under tiden.
I texten i Apostlagärningarna är det inte meningen att vi ska stå och titta upp mot himlen under resten av livet. Det skulle bli långsamt! Det finns bättre saker att göra medan vi väntar, att vittna om honom med ord och handling. Då blir väntan meningsfull.
Medan jag väntade dök en krönika av Eleonore Gustafsson upp i mitt internetflöde. Temat för den var "Den som vill höra Gud tala måste lära sig vänta". Och här är jag nu i min väntan, öppen för vad Gud har att säga men medan jag väntar får jag fortsätta att vittna om honom i ord och handling.
PS. Medan jag väntat idag, har solen skinit på mig från en klarblå himmel och vinden har smekt mig (om än lite hårt) på kinden och vattnet har omgivit mig med sina härliga 15 grader. DS