Kastbyar producerar ingen kraft.

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar. Idag är det dags för texten i Apg 2:1-13
.
Igår var jag på Hamburgsön utanför Hamburgsund. Efter den "långa, långa färjeresan" på 130 m var vi framme på ön. Resan gick över ön till den västliga sidan. Jag överdriver inte om jag säger att det blåste. Det blåste, så att det knappt gick att ta sig fram. Vi tog ändå en promenad och skådade ut över den vackra skärgården, där vinden kastade upp vattnet i höga fontäner. Vi gick utefter stranden, som först var kantad med ett otal sjöbodar. Sen hittade vi  en liten sandstrand och strax därefter var det egentligen inte gångbart, för bergväggen var lodrät ut mot havet. Men där hade någon byggt en brygga bort till ett hopptorn. Vid hopptornet fanns ett par bänkar nedanför bergväggen. Och hör och häpna, där var det lä! Mitt i stormen hade vi funnit en plats där det var lä. Och solen sken. Vi gick tillbaka och för att hämta glass. Och vi hade redan glömt att det stormade så starkt att det knappt gick att gå, Men när vi kom tillbaka njöt vi av glass och av lä.

Vad kan den här händelsen lära oss? I mitt inre tonade sången om klippan Kristus. Och jag tänkte att nära klippan Kristus kan vi finna lä, även i den värsta storm. 

Texten idag  i boken, handlar om kastbyar, som inte ger någon kraft och som bara är svåra att hantera och om den Gudsvind, som är av ett annat slag.  Då är det skönt att komma i lä vid klippan. Bibeltexten handlar om en annan vind, en vind som ger fantastiska resultat. När Andens vind kom över lärjungarna pratade dom språk som dom aldrig kunnat förut men språk som var de lyssnandes hemspråk. 

Långt tidigare, på gamla testamentets tid, kan vi läsa om när människorna i Babel blev övermodiga och trodde att dom skulle kunna bygga ett torn, som gick ända upp till himlen. Dom kastade bort Gud ur sammanhanget och litade på sin egen förmåga. Det blev inte bra, Innan dess hade alla förstått varandra, för man hade samma språk. Men efteråt förstod man inte längre varandra, Man talade plötsligt olika språk. Det skapade förvirring. Kastar man bort Gud ur sammanhanget blir det förvirring.

På Pingstdagen hände det motsatta. Plötsligt förstod man varandra och hörde sitt eget modersmål talas. När Guds Ande blåser in i våra sammanhang, skapar det förståelse, inte förvirring. Kastbyar ger ingen kraft men Guds vind förvandlar förvirring till förståelse. Det behöver vi mer av i våra liv!