En fallen cykel är bättre än ingen cykel alls.

Jag har semester! Underbart! Jag befinner mig på Orust och passar på att sola så fort solen är framme. Igår var den framme hela dagen. Då blev det mycket bad, bokläsning och cykling. Idag är det mulet och det kommer också någon regnskur. Då blir det tid för att brodera, sticka och blogga.


Semester är att få göra allt det där jag inte hinner annars. Semester är också att umgås med barn och barnbarn och det gjorde jag de första veckorna. Men för mig måste också lite semester få vara vila i min ensamhet, så att jag hinner ikapp migsjälv. Semester är också att spela Ticket to Ride med min make. Ikväll ska jag slå honom. Eller att äta mjukglass med min make på något härligt hamncafé. Det gjorde vi i Fjällbacka i söndags.

Vad jag tagit in "bokvägen" kan du läsa om i mina tidigare inlägg. Nu ska jag ta med dig på en tankeresa. Vi börjar på cykel. Jag tycker om att cykla. Jag cyklar helst själv. Då får man tid att tänka. I fredags cyklade jag många mil. Jag började hemma. Första anhalt var mitt barndoms kapell i Ardala.

Många minnen rann till. Jag var med och byggde kapellet. (Känns det som, men jag var bara 5 år.) Jag var med på invigningen. Jag har sett många gå ut och in där. Än idag finns en liten skara trogen kvar. Resan fortsatte förbi mitt barndomshem, lägenheten som kostade 75 kr i månaden att bo i och där vi hade torrdass i källaren. Jag passerade också Mollstedts, dvs bondgården dit jag gick för att hämta 2 liter mjölk i en plåtflaska varje kväll, utom till helgen, då jag hämtade mjölk i en plastflaska som rymde 3 liter. När jag kom hem skummade mamma grädden. Jag var ganska ensam på landet, utan lekkamrater, så dagens höjdpunkt var att åka ut och sätta mig vid vägen för att få en pratstund med skolbusschauffören Ivar, när han hade tomkörning tillbaka. Precis på den här vägtrumman satt jag och väntade.

Efter detta drömmande for jag vidare och kom vilse i Vinkölsskogen. Jag tänkte på bärplockningar med mamma och ormar vi såg. Såg förresten en liten död orm på vägen denna gång också. Till sist var jag framme på min barndoms lägerplats, Broddetorp, och där fanns, nu såsom förr, underbara Stina Svensson. Tiden har sin gång och det finns "trygghetsankare" utefter tidens väg. Stina är ett sånt.

Igår var det dags att sätta sig på cykeln igen. Målet var Mollösund, där min mamma var evangelist i sin ungdom och dit vi som familj, både barndomsfamilj och den familj jag haft som vuxen, återvänt många gånger. Jag passerade Hildurs hem, en underbar kvinna, som bodde ensam på havskanten och dagligen, från april till oktober, hoppade i vattnet från svikten i trädgården, ända tills hon vid 85 års ålder inte fick det längre för sin dotter. Jag minns hennes jordnära vandring med sin vän Jesus. Hon, om någon, var ett vittnesbörd om att Jesus var med mitt i den karga vardagen. I Mollösund unnade jag mig en paus. Lila var temat för pausen.


Vart vill jag komma med det här? Du kanske tycker att jag är ute och cyklar. När jag läste teologi och inte höll med författaren, ritade jag en cykel i marginalen och i vissa böcker blev det många cyklar. Och nu handlar det till och med om en fallen cykel.
På mitt livs resa är jag just här, på ett njutbart rastställe. Antingen är det för sankt för att cykeln ska kunna stå eller också är det en berghäll som lutar åt fel håll i förhållande till cykelstödet. Dessutom blåser det hejdlöst. Därför har jag lagt cykeln ner. Och det är ingen skada skedd. Den går att resa upp när det är dags för avresa.
När det är dags att resa, gäller det att först ta ut riktningen och sen välja lämplig väg. Det går inte att cykla överallt. Det går inte att cykla på motorväg och ofta går det inte att cykla där ingen väg alls finns. På vissa vägar är det farligare att cykla än på andra. Och en del vägar är väldigt jobbiga, tex där det är mycket backar eller där det finns rullgrus.
Beträffande min livsväg har jag försökt, bildligt talat, att cykla både i oländig terräng, på motorvägar och på farliga 70-vägar. Ibland har jag varit lat och tagit enklaste vägen. Ibland har jag krånglat till livet och liksom trott att mitt öde var de riktigt svåra passagerna.
När jag reser upp cykeln nästa gång för att trampa vidare, hoppas jag att det är resans mål som avgör vilken väg jag ska ta. Och målet är att leva ett liv tillsammans med den Jesus jag älskar, i samklang med Guds skapelse och med hjälp av den helige Andes vind. Det är inte den enklaste vägen och inte heller den svåraste vägen men den bästa vägen. Jag har förstått, dels att det lilla jag gör är betydelsefullt och att om denna värld vi lever i ska bli bätte måste vi förändra oss som bor på den och detta måste börja med mig.

En av de bästa predikningar jag hört denna sommar var av Torsten Åhman på Edsvära. Hans budskap kan sammanfattas i den sång som sjöngs efteråt:

Där en broder blir förtrampad, där en syster lider nöd,
och barnet fäller tårar utan skydd och utan bröd,
där ska Rikets lurar skalla, där ska händer räckas fram:
Guds kärlek tågar fram.
Lyft din blick mot det som väntar, skåda framåt dagen gryr.
Fridens furste gav oss striden som ett heligt äventyr.
Alla bojaor snart ska brista, skapelsen är född på nytt:
Guds rike tågar fram.

Tack för att du ville vara med på min cykeltur.
Nu skiner solen igen, så nu går jag ut och solar.

Korsets väg och korsets kraft av Olof Edsinger, utgiven på Libris.

Jag vill åter göra en recension av och en reflektion över en annan bok som nu också är slutläst. Denna bok har jag hållit på med ännu längre än den jag igår refererade, ända sedan någon gång i våras. Inte heller denna bok är lättuggad utan måste tas bitvis. Den är mycket bra den också.
I inledningskapitlet skriver han att det att vara kristen är att på allt fler områden låta Jesus bli synlig i ens liv och det är ju det som är vårt mål

Kapitel 2 heter ”Korsets väg: lidandet” och handlar om ödmjukhet, överlåtelse och tjänarskap. Författaren har lyckats djupt bibelförankrad i sina analyser tolka vår situation i dagens samhälle och peka på vad det egentligen handlar om. Det ”fromma” språket lever inte i en sfär för sig själv i boken utan dyker rakt in i vår situation i dagens samhälle. Han pekar på hur ”opassande” ödmjukhet är i ett samhälle där självcentrering råder. Det blir så klart att där egot står i centrum får inte Gud plats. Överlåtelse hänger ihop med lydnad och det är inte heller något som är populärt, då det inkräktar på denna tids mantra om att var och en ska vara självständig. Och att tjäna en annan (Gud) gör ju att jag inte kan vara herre i mitt liv, vilket står högt i kurs. Här tar han upp många svåra rubriker, som ingen av dem är populär hos den moderna människan. Det handlar om köttets dödande, ensamhet, sårbarhet, skam och förnedring, missförstånd och falska anklagelser, anfäktelse, förföljelse, fängelse, våld och tortyr och martyriet. I allt detta lyfts den angelägna frågan: hur långt är jag beredd att gå.
Detta kapitel går över i korsets paradox, där allt lidande och död vänds i liv och seger.

Nästa halva av boken handlar om ”Korsets kraft: uppståndelselivet”. Han tar upp vetekornets lag som ett genomgående mönster i Guds verk. Riktigt bra är delkapitlet om Guds ambassadörer. En ambassadör kom och proklamerade en ny lag som stiftats. Det fanns ju ingen annan möjlighet att informera om nya lagar än att sända en man och när från och med att han proklamerat lagen, gällde den i den staden han var. På samma sätt är vi ambassadörer som ska proklamera Kristus där vi går fram. Efter proklamationen gäller det nya livet i Kristus. När vi proklamerar Kristus, proklamerar vi namnet över alla namn. Vi är inte sända i vårt eget namn utan i hans, som har sänt oss. Vi är ställda i försoningens tjänst för att proklamera evangeliet och det har kraft. Det medför frid och välsignelse, dom, sanning och rättvisa, helande, befrielse och till och med uppväckande av döda. I sista kapitlet om lönen går han igenom texter om att vi är frälsta utav nåd och har en plats i Guds rike men att det liv vi levt här på något sätt har betydelse för det fortsatta livet.

Även den här boken ger mig en längtan att komma närmare Kristus och att inte bara sitta där med honom och mysa utan följa honom i med- och motgång. Den får mig att förstå att efterföljelse har ett pris. Ingen seger utan lidande och seger och lidande är ofta parallella stråk i livet. Vi lider inte första delen av livet och sen lever segerrikt utan dessa ting går hand i hand. Boken får mig också att bli varse på ”världens mönster” med framgång, självförverkligande, kontroll osv inte har något att göra med ”Guds mönster” som är ödmjukhet, överlåtelse och tjänarskap.

Läs den! Det är den värd! Ta tid på dig.

Axplock ur, och reflektioner utifrån boken ”Om kristet motstånd” av Patrik Hagman.

Boken ”Om kristet motstånd” är en av de bästa böcker jag läst på länge. Men den är inte lättuggad. Jag har hållt på med den hela sommaren. Och tro inte att du får en rättvis bild av boken genom att läsa nedanstående brottstycken. Läs den! Den är utgiven på Artos förlag.

Boken inleds med ett kapitel om de tidiga kristnas motstånd och försöker sen relatera detta till vår samtid. Han säger här nej till tanken som råder i många politiska reformarbeten, att man måste göra lite ont för att nå det goda. Han skriver att om vi vill förändra samhället måste vi förändra dom som bor i det. Vi måste skapa en ny människotyp genom att förändra vanor och attityder. Tanken bakom det kristna motståndet är att bli en människa som helt enkelt är inkapabel att fungera i ett orättvist och destruktivt samhälle, eftersom hon inte känner sig lockad av de belöningar som samhället erbjuder.

Min reflektion är att detta skulle kunna kallas helgelse, att låta sig förvandlas till Kristuslikhet. Vågar vi längta efter att bli lik Jesus i allt?? Eller bara vissa utvalda ”fromma” delar?

Nästa kapitel handlar om asketism, att bryta vanors makt. Han talar här om att den ”lilla handlingen”, tex köpa rättvisemärkt te inte är att förakta, ty handlingen är offentlig. Var och en som ser ditt te, tvingas reflektera över sina egna val. Han säger dock att det är mer än en påminnelse om enskilda beslut. Asketism är att, genom att utföra vissa handlingar kommunicera en vision av ett annat sätt att leva, ett annat sätt att se på världen. För att kunna frigöra sig från världen skriver han att man måste bli medveten om de tankesätt som styr över oss och får oss att bli någon annan än vi själva – och Gud – vill att vi ska vara. Här tar han upp media och hur det påverkar oss. Han menar, att värst är TV, dels själva mediet och dels att vi så ofta tittar. Eftersom vi är vana att lita på det vi ser, är nyheter och dokumentärer farligast. Och han beskriver att reklamen som sänds i TV är uppbyggs så att det huvudsakliga budskapet kommuniceras via tv, medan reklam i tex tidningar och gatubilden snarast fungerar som påminnelser om det man förväntas ha sett på tv.

Här har jag 2 reflektioner: Det första är att det lilla du gör är inte meningslöst! Det andra är att min skepticism till TV kläddes i ord. Det är ingen försakelse att inte se på TV. Det är skönt att slippa.

3:e kapitlet handlar om att bli fri – kampen med lasterna. Det är SÅ bra! Han benämner våra laster idag vid namnen Ambition, Effektivitet, Status, Individualism och Likgiltighet. Detta kapitel är så bra, att jag måste avstå från att kommentera det. Det måste läsas! I nästa kapitel – den kristna människan, lyfts Gästfrihet, Tålamod, och Ödmjukhet fram. Jag tror Paulus skulle jublat om han läst detta i vår tid.

Sista kapitlet talar om kyrkan som en annorlunda gemenskap. Det sker under rubrikerna Gudstjänst, Martyrskap, Måltid (nattvarden) och Nåd. Han manar oss att inte arrangera gudstjänster som konkurrerar på upplevelsernas marknad. ”Den kristna församlingen måste stå emot denna frestelse för att kunna bli ett reellt alternativ till det kapitalistiska samhällets kontroll av människorna.” Under rubriken martyrskap säger han att det är inte idag många av oss som måste plikta med sina liv men tar här upp kapitalismen som tror på konkurrensen som vägen till det goda och som därmed står i kontrast till kristen skapelsetro och här manar han oss att ta en funderare på vad vi är beredda att ge upp.

Ja, detta var några axplock ur en bok som jag tuggat på hela sommaren och som jag hoppas ska förändra mitt liv och kanske ditt!