En fallen cykel är bättre än ingen cykel alls.

Jag har semester! Underbart! Jag befinner mig på Orust och passar på att sola så fort solen är framme. Igår var den framme hela dagen. Då blev det mycket bad, bokläsning och cykling. Idag är det mulet och det kommer också någon regnskur. Då blir det tid för att brodera, sticka och blogga.


Semester är att få göra allt det där jag inte hinner annars. Semester är också att umgås med barn och barnbarn och det gjorde jag de första veckorna. Men för mig måste också lite semester få vara vila i min ensamhet, så att jag hinner ikapp migsjälv. Semester är också att spela Ticket to Ride med min make. Ikväll ska jag slå honom. Eller att äta mjukglass med min make på något härligt hamncafé. Det gjorde vi i Fjällbacka i söndags.

Vad jag tagit in "bokvägen" kan du läsa om i mina tidigare inlägg. Nu ska jag ta med dig på en tankeresa. Vi börjar på cykel. Jag tycker om att cykla. Jag cyklar helst själv. Då får man tid att tänka. I fredags cyklade jag många mil. Jag började hemma. Första anhalt var mitt barndoms kapell i Ardala.

Många minnen rann till. Jag var med och byggde kapellet. (Känns det som, men jag var bara 5 år.) Jag var med på invigningen. Jag har sett många gå ut och in där. Än idag finns en liten skara trogen kvar. Resan fortsatte förbi mitt barndomshem, lägenheten som kostade 75 kr i månaden att bo i och där vi hade torrdass i källaren. Jag passerade också Mollstedts, dvs bondgården dit jag gick för att hämta 2 liter mjölk i en plåtflaska varje kväll, utom till helgen, då jag hämtade mjölk i en plastflaska som rymde 3 liter. När jag kom hem skummade mamma grädden. Jag var ganska ensam på landet, utan lekkamrater, så dagens höjdpunkt var att åka ut och sätta mig vid vägen för att få en pratstund med skolbusschauffören Ivar, när han hade tomkörning tillbaka. Precis på den här vägtrumman satt jag och väntade.

Efter detta drömmande for jag vidare och kom vilse i Vinkölsskogen. Jag tänkte på bärplockningar med mamma och ormar vi såg. Såg förresten en liten död orm på vägen denna gång också. Till sist var jag framme på min barndoms lägerplats, Broddetorp, och där fanns, nu såsom förr, underbara Stina Svensson. Tiden har sin gång och det finns "trygghetsankare" utefter tidens väg. Stina är ett sånt.

Igår var det dags att sätta sig på cykeln igen. Målet var Mollösund, där min mamma var evangelist i sin ungdom och dit vi som familj, både barndomsfamilj och den familj jag haft som vuxen, återvänt många gånger. Jag passerade Hildurs hem, en underbar kvinna, som bodde ensam på havskanten och dagligen, från april till oktober, hoppade i vattnet från svikten i trädgården, ända tills hon vid 85 års ålder inte fick det längre för sin dotter. Jag minns hennes jordnära vandring med sin vän Jesus. Hon, om någon, var ett vittnesbörd om att Jesus var med mitt i den karga vardagen. I Mollösund unnade jag mig en paus. Lila var temat för pausen.


Vart vill jag komma med det här? Du kanske tycker att jag är ute och cyklar. När jag läste teologi och inte höll med författaren, ritade jag en cykel i marginalen och i vissa böcker blev det många cyklar. Och nu handlar det till och med om en fallen cykel.
På mitt livs resa är jag just här, på ett njutbart rastställe. Antingen är det för sankt för att cykeln ska kunna stå eller också är det en berghäll som lutar åt fel håll i förhållande till cykelstödet. Dessutom blåser det hejdlöst. Därför har jag lagt cykeln ner. Och det är ingen skada skedd. Den går att resa upp när det är dags för avresa.
När det är dags att resa, gäller det att först ta ut riktningen och sen välja lämplig väg. Det går inte att cykla överallt. Det går inte att cykla på motorväg och ofta går det inte att cykla där ingen väg alls finns. På vissa vägar är det farligare att cykla än på andra. Och en del vägar är väldigt jobbiga, tex där det är mycket backar eller där det finns rullgrus.
Beträffande min livsväg har jag försökt, bildligt talat, att cykla både i oländig terräng, på motorvägar och på farliga 70-vägar. Ibland har jag varit lat och tagit enklaste vägen. Ibland har jag krånglat till livet och liksom trott att mitt öde var de riktigt svåra passagerna.
När jag reser upp cykeln nästa gång för att trampa vidare, hoppas jag att det är resans mål som avgör vilken väg jag ska ta. Och målet är att leva ett liv tillsammans med den Jesus jag älskar, i samklang med Guds skapelse och med hjälp av den helige Andes vind. Det är inte den enklaste vägen och inte heller den svåraste vägen men den bästa vägen. Jag har förstått, dels att det lilla jag gör är betydelsefullt och att om denna värld vi lever i ska bli bätte måste vi förändra oss som bor på den och detta måste börja med mig.

En av de bästa predikningar jag hört denna sommar var av Torsten Åhman på Edsvära. Hans budskap kan sammanfattas i den sång som sjöngs efteråt:

Där en broder blir förtrampad, där en syster lider nöd,
och barnet fäller tårar utan skydd och utan bröd,
där ska Rikets lurar skalla, där ska händer räckas fram:
Guds kärlek tågar fram.
Lyft din blick mot det som väntar, skåda framåt dagen gryr.
Fridens furste gav oss striden som ett heligt äventyr.
Alla bojaor snart ska brista, skapelsen är född på nytt:
Guds rike tågar fram.

Tack för att du ville vara med på min cykeltur.
Nu skiner solen igen, så nu går jag ut och solar.