En sång av Roland Hellsten

Jag vill citera denna sång med underbara tänkvärda ord:

Det glimmade en glädje i deras ögonvrå,
som inte lät sig släckas fast åren trängde på.
Det porlade en källa, så ohörbar men ljuv,
de bar den djupt inom sig på vägen hem till Gud.

De trodde på ett hemland, som ingen hade sett,
de sa det fanns en stad, som Gud åt dem berett.
De kallade sig gäster i våran värld och tid,
de sa det fanns ett löfte om evigt liv i frid.

De sjöng en sång i dalen, i landet där vi dör,
de hoppades i mörkret, dom såg ett ljus framför.
De trodde på en morgon, som säkert skulle gry,
de väntade på dagen, då skapelsen blir ny.

De kallade sig gäster i flyktighetens värld,
de ville inte stanna, de sa de var på väg.
De lät sig inte bindas av ytlighetens glans,
de löpte för att vinna en oförgänglig krans.

De sjöng en sång i dalen, i landet där vi dör,
de hoppades i mörkret, dom såg ett ljus framför.
De trodde på en morgon, som säkert skulle gry,
de väntade på dagen, då skapelsen blir ny.


Inför det nya året är det min bön att det skall kunna sägas så om mig.