Att luta sig åt samma håll som Tomas Sjödin

En bok jag väntat på och hoppats, att den skulle komma innan min sjukhusvistelse, var Tomas Sjödins bok "jag lutar åt Gud". Besviken var jag när jag fick åka iväg utan boken. Det blev stickning och lite broderi istället.

Men dess större blev glädjen igår kväll, när maken kom hit med den. Jag tog den varsamt i min hand och läste förordet och en liten bit till. Ganska snart sjönk jag in i ett begrundande över titeln: "Jag lutar åt Gud".

Efter en omtumlande dag hade mitt "golv" lutat lite åt alla håll. Det började med att jag inte fick igång bilen, så då lutade det åt att jag skulle komma för sent till operationen. Tack vare underbara vänner tog sig händelsen en annan lutning.

Snacka sen om lutningar när man ligger på ett operationsbord med en arm åt ett håll, den andra armen upplockad på ett annat bord och benen rakt ut i luften. Och så lutar lamporna och alla apparater, som är nog konstiga att se när man står upp. Det blir inte rakare av att ligga ner. Lite

senare lutade det åt att jag skulle ställa mig upp på darriga ben. Kanske såg jag ut som lutande tornet i Pisa.

Sen kom då eldprovet. Åt vilket hålla ska man luta sig när man varken har vägg eller dubbelsäng vid sin sida när man ska lägga sig och sova. Ligga mitt på ett golv utan att ramla ur sängen är inte det skönaste jag vet. Jag beslutade mig för att luta mig mot nattygsbordet. Och på nattygsbordet låg Tomas Sjödin och Tomas Sjödin lutade sig mot en vägg som lutade mot Gud. Och enligt Tomas Sjödin är Gud golvet. Därför kan man vara trygg i honom om man faller. Jag lutade mig alltså mot nattygsbordet där Tomas Sjödin stod och lutade sig mot en vägg som lutade mot golvet. Och golvet var Gud och jag somnade och såg sov gott.

Innan jag somnade tänkte jag på psalm 139. Där står det i början om att Gud utrannsakar författaren och att han försöker fly ända ut i yttersta havet. Men även där är Gud. I slutet av psalmen har det tagit sig den vändningen att författaren ropar på Gud och önskar, att Gud skall utrannsaka honom och leda honom in på den rätta vägen.

Gårdagen lutade för mig lite åt alla håll. Det ska erkännas att det var en viss oro och fundering på "flykt" även om jag inte tänkt ta mig längt ut i havet. Men Gud var med mig och det blev en fantastiskt lyckad dag. Alla orosmoln var onödiga. Inget illamående, ingen kräkning och nästan ingen smärta, bara lite klåda. När kvällen kom, var jag mogen att säga "Herre utrannsaka mig". Jag var mogen att luta åt Gud.