Vem är Jesus?
Jesus är……

Temat är hämtat i Joh 14, och jag lovar, jag kommer att hamna där till slut. Men jag börjar i 2 Mos 3:1-14.Denna text handlar om när Mose, som slagit ihjäl en egyptier och levde på flytk i främmande land, ändå blev kallad och när han frågade efter namnet på den som kallat honom fick han svaret "jag är" som är lika med Gudsnamnet.

Svenskans grammatik klarar inte denna storhet. Ordet "är" eller "vara" behöver en predikatsfyllnad. Så är det inte i hebreiska. Jag är…….står för uppenbarelsen. Namnet var heligt för israeliterna. Fick inte uttalas, varför man satte dit andra vokaler (komna från Jehova). Detta talar om respekt för Gudsnamnet och en vördnad, som vi kanske lite skulle ta efter.
Efter den här inledningen kommer jag tala om vem Jesus är, först enligt synoptikerna, dvs Matt, Mark och Luk. Därefter kommer jag att peka på de sju ”jag är-uttalandena i Johannes och sist kommer jag att landa i Joh 14, där ett av jag är-uttalandena står och där vi också kan läsa att Jesus är en del av gudomen.

Jesus är å ena sidan en helt vanlig människa. Född av två föräldrar, född under en resa. ´Han började som flykting. Han hade stamtavla men han var för övrigt gudomlig.

Jesus är med vid skapelsens böjan (Ords 8.23, Jh 1:1-5), Guds son (Jh 3:16) Själv Gud (Jh 1:18, 10:30) Människa (Lk 2:21)Unikt för kristen tro att vara bådadera

Titlar som talar om Jesu ”mänsklighet” är Jesus är Davids son, Människosonen, Nasarén, Snickarens son, herren (med litet h), Mästare och Judarnas konung.

Titlar om Jesu ”gudomlighet” är Guds son, Herren (med stort H) Den smorde (Kristus = Messias) Vi har också profet, hörnsten, herde.

Vem sa omgivningen att Jesus var? Få talade om detta, åtminstone enligt Markus. Undantag Petrus (Mk 8:29), hövitsmannen (Mk 15:39).

Vad sade Jesus själv?
Förvånansvärt lite, åtminstone enligt Markus
”Jag är” (Mk 6:50; (i svenska bibeln ”det är jag” jfr Ex 3:14). Så fort Petrus bekänt Jesus vara Messias i Mk 8:29 säger han till dem att tiga (v 30). Direkt efter uppmaningen att tiga börjar Jesus tala om uppståndelsen (v 31).Trots denna undervisning börjar lärjungarna åter att fråga sig vem Jesus är, och skillnaden mellan vad de själva var och Jesus var, när de inte kan driva ut den stumma anden i 9:17-18. Genast börjar Jesus igen undervisa om uppståndelsen, (9:30-32) som ett svar på deras fråga, och ”de förstod inte vad han sade”. Ur detta kan man dra slutsatsen att Jesus ville tala om att uppståndelsens ljus var en absolut nödvändighet för att lära känna vem Jesus både nu är och då var.
Jesu svar tycks vara kopplat till att han ska lida och uppstå, dvs att Gud genom det omöjliga ska bekräfta honom som Gud.
Det är i den senare halvan av evangeliet (8:30-16:20) som det blir en fråga om att välja ståndpunkt för eller emot Kristus – om det blir ett liv i efterföljelse eller ett liv i förföljelse. Ett rätt sätt att få reda på vem Jesus är, är att efterfölja honom. Man får aldrig reda på vem han är genom att förfölja honom. I efterföljelsen ligger (även) betydelsen att lyda, att ha respekt, att betrakta den man efterföljer som Herre, att underordna sig. Med förföljelse är det tvärt om. Det är därför förföljelse av Jesus är så allvarligt, ty om man förföljer honom har man satt sig upp över honom. På Jesu vittnesbörd kan man svara på två sätt: Efterföljelse eller förföljelse.Judarna valde det senare enligt Mk 14:65, där de började spotta på honom och ge honom örfilar. Jesus uppmanar oss att efterfölja honom (2:14). En del av efterföljelsen är vaksamhet (13:33-37). Vi har sagt att första delen av evangeliet är präglat av frågan ”vem är då denne?” (4:41) och andra delen av att ”han är den vi ska efterfölja”.(Ev Mk 4:35-41)

Låt oss nu gå till "jag är"-satserna i Johannes evangelium och där börja med att Jesus är livets bröd. Kapitel 6 handlar om bröd och det är värt att läsa hela kapitlet. Det börjar med bespisningsundret och då är alla Jesu fans. En fysisk brödgörare är bra. Men sen djupnar förkunnelsen. Jesus säger att ni söker efter tecken men då för Jesus in tanken på att de inte ska arbeta för en förgänglig föda utan för en oförgänglig (v27). Lärjungarna frågar om det är mannat från himlen men han fördjupar det och säger i v 35 ”jag är livets bröd”. Nu förargade sig judarna. Efterföljarna hade reducerats. Låt oss jämföra det här med texter om det levande vattnet, tex Joh 4. Han säger inte direkt jag är livets vatten men han säger i Joh 4:10 om att han skulle ge levande vatten. Och i Joh 2 hade Jesus gjort vatten till vin. Nu blir det ytterligare en fördjupning i Joh 6:53ff-69. Där talas om att äta hans kropp och dricka hans blod. Nu sa många lärjungar att detta är outhärdligt (nattvarden var och är outhärdlig för den som inte tror) och många ville inte längre följa honom (6:66). I 6:67 får efterföljelse då en djupare innebörd, ett kall till fullständig delaktighet med Jesus.
Jag ska inte tala om alla ”jag är” utan sammanfatta Jesusorden om möjligheten att hitta rätt i livet, ljuset, grinden och vägen. (Pannlampa, portkod och karta.

Beträffande "vägen" så har jag några egna tankar från mitt vardagsliv. Det är så att jag en längre till har försökt finna vägen till Sjölunda, ja inte bilvägen, för den kan jag och inte heller cykelvägen, för den har jag cyklat oändligt många gånger, inte ens gångvägen, för den har jag gått. Nu söker jag den närmaste och bästa skidvägen och då är det hela inte lika enkelt. Jag söker den vägen för att det börjat gå stadsbussar ända till Sjölunda och då skulle jag kunna ta skidor dit för att sen åka stadsbuss till jobbet. Jag tittade på kartan och tog ut en rak väg. Det sprack. Där sjönk jag ner i gyttja. Sen tog jag med min väninna och vi höll oss då i början i närheten av vägen, men där sjönk vi ner i oändliga snövallar. Sen gjorde vi små turer in i skogen på stigar som tycktes bära åt rätt håll men sen blev det successivt allt mer fel. Det som i början såg så bra ut slutade helt tokigt. Det blev långa omvägar. Till slut följde vi bilvägen fast den var grusad. Och så började vi om från andra hållet och tog oss genom en fruktansvärd snårskog. Det var verkligen ingen genväg. Det hade gått fortare att bära skidorna. Väl ute på ett fält kände vi igen oss och skulle ta vårt gamla spår men fann det inte. Det syntes inte i det starka ljuset fast det var alldeles intill oss. Och så kom vi fel igen fast vi trodde att vi hade spår. Mitt sökande efter rätt väg har fortsatt med flera försök. Det blir antingen mycket lång väg eller mycket snårig väg. Bäst är nog bilvägen, så länge den inte är saltad eller grusad. I allt detta har jag frågat mig vad det betyder att Jesus är vägen. Går vägen ibland en omväg och går den till och med ibland i cirkel. Är det den genaste och rakaste vägen Gud kallat oss att gå, där det är snårigt, kämpigt och risk för fall. Eller är hans väg en lite rakare väg? Vad betyder det i vår vardag att följa Jesus?

De övriga Jesusorden handlar om närhet och delaktighet (god herde, vinstocken=inympad i honom, sanning och liv, en fullständig gemenskap med honom, uppståndelsen och livet dvs fullständig gemenskap genom att Gud har uppväckt sin son och därför banat en väg direkt till hans hjärta.

Om vi i det tidigare talade om att budskapet var efterföljelse (enligt Markus evangelium), märker vi att det är exakt samma sak det handlar om här i Johannes evangelium, dvs efterföljelse i form av att sträva efter att vara nära vår mästare, så nära att vi delar hans liv, hans kropp och hans blod. Detta är vägen till Fadern, som bekräftat sin son Jesus och hans verk genom att uppväcka honom och därmed bana vägen för en gemenskap med Fadern.

När Jesus i Joh 14:6 sagt att han är vägen, sanningen och livet så förklarar han hur treenigheten hänger ihop. Han förklarar att det tom blir bättre när han gått ifrån dem (döden och uppståndelsen förde oss nära. På det sättet kom vi nära Fadern och hjälparen fick möjlighet att obegränsat vara överallt. Jesus i sitt liv var geografiskt begränsad men efter att vi fått Den Helige Ande finns ingen sådann begränsning. Vägen är öppen fri, öppen till nådastolen för dig och mig (som det står i en gammal sång). Vägen är öppen till Faderns hjärta och då är vi tillbaka där vi började, i den brinnande busken där Gud uppenbarade sig som det eviga presenset, "Jag är"! Och där i den brinnande busken möter oss Gud med ett liv och en kallelse till gemenskap med honom och uppdrag med honom.