Spår av Herren

Morgon mellan fjällen, hör hur bäck och flod,
sorlande mot hällen sjunga Gud är god.
Gud är god.

Se hur dagen bräcker, fram går ljusets flod.
Dalen som den väcker sjunga Gud är god.
Gud är god.

Skogens grenar glittrar och med gladligt mod,
fåglarna som kvittrar sjunger Gud är god.
Gud är god.

Själ vak upp och svara dem med nyfött mod.
Höj din lovsång klara: Gud vår Gud är god.
Gud är god.

När jag är ute i skogen ser jag spår. Jag ser spår av harar. Dom känner jag igen för jag känner haren och hans spår. Jag ser spår av rådjur. Dom känner jag igen för jag känner rådjuren och deras spår. Jag ser spår av vår katt Sixten. Dom känner jag igen för jag känner vår katt Sixten och hans spår. Jag vet dessutom var han brukar gå, så jag är säker på att det är Sixtens och inte någon annan katts spår. Så ser jag spår av häst. Jag tror att jag vet vilken häst för jag känner till vilken häst som brukar gå där. Jag ser spår av en fyrhjuling. Sannolikheten är stor att det är grannens fyrhjuling jag ser spår av. Så ser jag spår av skidor. Jag känner den som gjort spåren. Det är jag. Spåren var i början nersjunkna som skidspår brukar men när det töat ett tag är spåren istället upphöjda och till slut är all annan snö borta utom själva spåren, spåren av mig och mina skidor.
Jag ser också spår av Gud i naturen. Jag är ganska säker på det för jag känner honom.

Det stod en blomma så skön och blid,
i dikesrenen där hemmavid.
Den lilla blomman jag glömmer ej,
den himmelsblåa förgätmigej.

Fast utan ord den bilden ger mig bud:
Det finns en Gud, det finns en Gud.
Ty allt det sköna som mitt öga ser,
en större tro på Gud mig ger.

Långt över skogar och bergen blå,
min blick så ofta vill gärna gå
Där bäcken porlar så frisk och klar
mitt öga gärna vill dröja kvar.

Ibland jag stått vid en fjällsjös strand,
när sol gått ner i purpurbrand.
De stolta höjdernas siluett
en större tro på Gud mig gett.

När mörka natten har fallit på
jag lyfter blicken mot höjden då.
När jag ser stjärnornas himlabro
jag kan ej tvivla, jag måste tro.

För mig går inte Gud spårlöst förbi i hans underbara natur. På det personliga planet ser jag ibland Guds spår tydligt i mitt liv. Han och jag har en relation. Han utmanar mig i min vardag. Han leder mig framåt i mitt liv. Ibland känner jag det väldigt tydligt, ibland mindre tydligt.
Det finns en berättelse om en far och hans son, som var ute och gick i sanden. Vägen blev lång och sonen blev väldigt trött. Så småning om kom de upp på ett berg. De tittade ut över den väg de vandrat och då var det en lång, svår sträcka, som det bara syntes ett par spår. "Varför", sa pojken bittert, "svek du mig när det var som svårast. Där är ju bara ett par spår"? "Det var då jag bar dig", svarade Fadern.
När jag ser tillbaka på mitt liv, kan jag se passager med "bara ett par spår". Jag trodde jag var själv i mörkret men jag har nu insett, att det var då Gud bar mig.

Hela vägen går han med mig, vad kan jag väl önska mer?
Kan jag tvivla på hans godhet, när jag här hans ledning ser?
Himmelsk frid, gudomlig trygghet, uti honom har min själ,
ty, jag vet, vad än mig möter, gör dock Jesus allting väl.
Ty, jag vet, vad än mig möter, gör dock Jesus allting väl.

Hela vägen går han med mig, hjälper mig och är mitt stöd,
ger mig kraft i varje prövning, mättar mig med livets bröd.
Och om hjärtat skulle törsta, vägen kännas tung och lång,
glädjekällor då ur klippan, springer fram som förr en gång.
Glädjekällor då ur klippan, springer fram som förr en gång.

Hela vägen går han med mig, vilken kärlek hög och rik!
Och till sist en evig vila ger han mej i himmelrik.
När jag där får fri, förklarad, inför honom falla ned,
skall med glädje jag det minnas, hela vägen gick han med.
Skall med glädje jag det minnas, hela vägen gick han med.

Men Gud har också satt spår på sin son, Jesus Kristus. Tomas tvivlade på vem Jesus var och sa att om han inte kunde få sticka fingrarna i såren efter spikarna och handen i hans sida, kunde han inte tro. Då mötte Gud honom på det sätt han behövde. Tomas utbrast "Min Herre och min Gud!"

Vi går nu in i en fastetid. Det är du som väljer om den tiden ska gå dig spårlöst förbi eller om det ska bli en tid, då du söker spår av Herren och förundras över de spår han satt.

"Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas. Hans sår gav oss bot". (Jes. 53:5)

För att du inte
tog det gudomliga
dig till en krona,
för att du valde
smälek och fattigdom,
vet vi vem Gud är.

För att du lydde
fram till det yttersta -
döden på korset,
vet vi vad seger,
vet vi vad väldighet,
vet vi vad Gud är.

För att du nedsteg
hit till de plågade,
hit till de dömda,
vet vi att ingen
ensamhet finnes mer,
vet vi var Gud är.

Därför skall alla
sargade, döende,
alla de dömda,
säga med alla
heliga, saliga:
Jesus är Herre!

Därför skall alla
världar och varelser,
allt som har varit,
är och skall komma,
en dag bekänna det:
Jesus är Herre!