Om arbete, girighet, val och lite annat.

Det jag har att säga, är ett bibelord som arbetat hårt med mig. Det är ett område, som jag ständigt har en dialog med min Herre om, nämligen synen på arbetet, se 2 Mos 6:5-9.
Israels folk var i främmande land. Dom var invandrare. Men det hade dom inte varit i 4 år eller 40 år utan i över 400 år! 400 år, dvs det är att jämföra med dom som invandrade på 1600-talet till Sverige. Det kan ha varit jag. För jag har tendens till en gul ring runt ögonen och vallonerna, som hade sådana ringar, kom till bergslagen på 1600-talet och därifrån härstammar jag. Tänk om någon skulle säga till mig, att jag skulle befrias och gå till mitt hemland, som jag i så fall inte ens vet var det ligger! Amerikanerna har inte, en enda en bott i USA så länge som 400 år! På den tiden fanns bara indianerna där.
Den Babyloniska fångenskapen, som vi så ofta hör om, var inte mer än 70 år, dvs mormor eller farmor kunde berätta. Men drygt 400 år, det är en mycket lång tid.
Till att börja med hade dom det ganska bra. Josef var ju en erkänd man. Men så, när allt med Josef var glömt (2 Mos 1:8) märkte Egyptierna att Israels folk förökat sig mycket och därför ”kuvade man dem med hårt arbete” (1:11). Från att ha levt i fred sida vid sida, blev de slavar och ju mer de förökade sig, ju mer fick de slava. Läser vi kapitel 6, så ser vi att folket hade ”vant sig”. De orkade inte lyssna, när Mose kom med budskapet om att Gud skulle föra folket tillbaka till Israel.
Det har funnits fler slaverier, fler fångenskaper. Vi har den Assyriska fångenskapen på 700-talet före Kristus och vi har den Babyloniska fångenskapen. ”Vid Babels floder, där sutto vi och gräto”. Och på Jesu tid var man ju lydrike under Rom. Och sen har det fortsatt genom historien, det Brittiska Samväldet, Sovjet, för att inte tala om de svartas slaveri under de vita och kampen som Martin Luther King förde, liksom Nelson Mandela.
Under slaveriets ok har det alltid varit något ”ego” som tagit ut något på bekostnad av någon annan. Varje ”ego” har en slav någon annanstans, ty om det på en jord, som är ämnad att vara i balans, finns en girig någonstans, så finns en motsvarande slav någon annanstans. Förr hade man slavarna hemma hos sig men numera tycker vi det är otäckt med slavar, så vi har flyttat dom så långt bort från oss som möjligt. När jag dricker mitt kaffe här, så finns det en slav i Brasilien som behandlats orättfärdigt.
Egyptierna krävde hårt arbete på bekostnad av Israelerna. Dom skördade där dom inte sått. Dom tog ut mer än dom satt in. Dom roffade åt sig mer än dom gav. Det blev obalans. Så var det i Babel, Romarriket, Sovjet, för att inte tala om i USA och i Sydafrikanska republiken.
Detta beteende har sin grund i girighet. Så länge girighet finns på denna jord, är alltid någon kuvad under en annan. Någon drar till sig en orättfärdig vinst på bekostnad av någon annan. Detta är inte rättfärdigt!
Denna girighet tar sig också uttryck i vår natur. Vi roffar åt oss olja som bildats under lång, lång tid. Vi ökar mjölkproduktionen genom effektivare foder. Vi bryter järnmalm, som aldrig bildas åter. Vi vräker ut gödsel som förstör jorden på lång sikt, för att få ut maximal gröda. Vi fiskar slut på torsken och vi förgiftar vår natur för kortsiktiga vinster. Vi köper kaffe som odlats av slavar osv. Listan kan göras hur lång som helst.
Häromdagen fick jag en hälsning från en väninna på facebook att medan hon satt och förberedde predikan, så gnagde marsvinen sönder hennes byrå. Jag svarade, att så är det med synden. Den gnager lite här och där medan vi sitter och gör något gott. Det var från början ett lite ogenomtänkt svar men det har etsat sig fast i mig, att även när vi gör rätta saker, så gnager synden lite runt hörnet.
I Rom 13:8-14. talas det om två kardinalsynder, å ena sidan otukt och orgier, som är sexuell synd, å andra sidan strider och avund som är girighet och egoism. Dessa två synder nämns sida vid sida. Det första har kyrkan sysslat med sen urminnes tider, så det lämnar jag idag. Men det är inte ofta som man i kyrkan predikar att egoism är synd, fast man hittar det gång på gång i Nya testamentet. Ett riktigt allvarligt ställe är Apg 5:1-16 om Ananias och Safira som tog undan lite för egen del och som dog en snar död..
När man byggde församling på Apostlagärningarnas tid är det ganska tydligt att egendomsgemenskap var en grundpelare. Och det borde väl inte vara så konstigt. Jesus hade ju lärt att sälja allt vad man ägde och sen följa honom. Han hade också lärt ut att kärleken medförde tjänande, ett frivilligt ”slaveri” under vår Herre som är vår Frälsare. Han föregick med gott exempel och tvättade lärjungarnas fötter, som var en tjänandehandling, ett tecken på villighet att gå in under den andres ”slaveri”. Han levde ett utgivande liv, fullständigt fritt från egoism. Och Petrus, efter en allvarlig kärleksprövning, med 3 frågor om han älskade sin mästare, fick kallelsen att bygga församling. Och när vi träder in i Apostlagärningarna ser vi byggandet.
Vad har vi för grundpelare, när vi bygger församling? Har Kristuskärleken gått så djupt i oss att det är naturligt med egendomsgemenskap. Eller vill vi ha lite för oss själva, som Ananias och Safira?
Egoism och girighet torde vara denna tidens största slaveri. Det är så mycket man tror man behöver, hus och bilar och dyra semestrar och fina kläder till barnen och utvecklande dyra idrotter och fina utbildningar. Hur gärna man än vill, är det inte lätt att ställa sig utanför det systemet. Vår kollektiva egokultur har fångat in oss. Och även om vi skulle vilja leva annorlunda själva, så sitter vi fast i system, mer än vi tror. Ta bara valet! Valfrihet för individen är en slogan. Men det är val på bekostnad av någon annan! Inget parti ställer upp med ”gebortslogan”. Vi lever i en ”hakultur”. Högkonjunktur är ett paradigm, dvs det är ett måste som inte får ifrågasättas, ökad välfärd likaså. Vi är slavar, inte under norrmännen eller engelsmännen men under våra ekonomiska system, som är en frukt av vår egoism. I Matteus 5:24 kan vi läsa att ingen kan älska två herrar samtidigt. Vi måste antingen välja Gud eller mammon.
Tillbaka till utgångspunkten: Trötta av allt arbete orkade dom inte lyssna, när frihetssignalen ljöd. Det får mig osökt att tänka på jungfrurna i Matt 25 som inte var redo. Om arbetet är ett måste för att hålla igång egoismkarusellen, då är arbetet av ondo. Men Gud har aldrig sett själva arbetet som ont. Det beror på vad arbetet är till för. Arbetet kan vara en tjänst för Gud, som han kallat oss in i och där vi får leva ut en äkta Kristuskärlek. Men vi måste vara vaksamma, så vi inte somnar för frågorna vad arbetet leder till. Rätt vad det är kan vi sitta fast i pengarna som arbetet resulterar och handen på hjärtat, kanske vi inte går helt fria.
För mig är detta med arbetet en kallelse till särskild omprövning. Och jag har flera gånger fått tydliga besked: Bliv där du är. Men det hindrar inte att jag måste åter och åter tala med Herren om detta och ständigt överlåta mig till honom, så att vi är redo när ”uppbrottssignalen” ljuder, det må vara från jobb eller flytt eller när döden kommer. Vi är manade att vara i denna världen men ej av denna världen, så att säga med ett öga på spaden och ett öga upp mot himlen. Vi är pilgrimer här på denna jord och har vår referenspunkt någon annanstans, nämligen hos Gud. Och pilgrimens vardag är att ha ett öga på spaden och ett hos Gud.
Så en återknytning till 2 Mosebok och till den text som är en av denna söndags texter, nämligen texten om molnstoden och eldstoden som ledde folket, när dom beslutat sig för att gå. (2 Mos 13:20-22) När vi beslutat att gå ut ur slaveriet finns det ledning dag och natt. Formerna skiftar men ledningen består. Och vad består ledningen i för dig och mig? Jo, han har gett oss den Helige Ande. Den Helige Ande är en eld som brinner och lyser upp och leder och en vind, som ett moln som för oss. Den helige Ande ger oss öppnade ögon, så att vi ser vår belägenhet och visar på en väg att gå.
Till sist: Om du inte minns något annat av det jag sagt, så minns min maning att leva i ständig överlåtelse till den Mästare som gett oss allt och som inte kräver något tillbaka men som gläder sig över varje individ som hittat den kärleks väg han själv vandrade.