Redan nu - ännu icke

När jag på 1970-talet gick på missionsskolan läste vi en stor, tjock teologibok av Alan Ladd. Ett begrepp, som jag fastnade för var "redan nu - ännu icke". Gud har redan nu fullbordat hela frälsningsverket men vi har ännu icke, så länge vi lever i den här världen fått ta del av hela fullheten. Vi lever i ett "redan nu - ännu icke". Som ett bevis har vi fått en "pant " på arvet, i bibelns grundtext förlovningsring, dvs liknelsen mellan att jag är redan nu förlovad med ett löfte men jag har ännu icke gått in i äktenskapets fullhet.

Helgen som gick, har jag, av förklarliga skäl (allhelgonahelgen), tänkt mycket på dem som redan nu är "hemma hos Herren" i relation till oss som ännu inte lämnat det här jordelivet. Vi har redan nu ett löfte om ett liv efter detta men vi är ännu inte där. Frågan är, handen på hjärtat, om vi längtar dit. Vår förebild Paulus drevs åt båda hållen och så är det nog ofta i våra liv också. Curt Pedersens sång (i Curt och Roland) om att han längtar till himlen men inte riktigt än, har gripit mig många gånger och idag är han därhemma hos Herren.

Helgen innan allhelgonahelgen var jag vid mammas och pappas grav för att vintersmycka den. Människors upplevelser vid gravar är väldigt olika. För mig är det bara ett minne. Dom är inte där, dom är uppståndna. Närvaron är minst lika stor när jag blickar upp mot himlen dom vackra dagar vi hade i helgen. Där är mor och far och alla änglar tillsammans med Herren.

Många teologer, genom tiderna, har lagt sina pannor i djupa veck och funderat på var dom döda är i väntan på nya himlar och en ny jord. En del har förespråkat ett mellantillstånd i ett paradis. Andra menar att man kommer till himlen direkt.

Min tanke runt detta är enligt följande: För Herren är tusen år som en dag och en dag som tusen år. För afrikanen går det ingen tid förrän "nästa händelse" eller "nästa möte med en människa". Alltså går ingen tid när inga möten sker. Förr talade man om "att gå ur tiden". När man gått ur tiden är nästa händelse mötet med den Uppståndne. Alltså är "mellantillståndet" inget problem för Gud och afrikanerna, bara för oss i-ländare, där "tid är pengar". Idag skall du vara med mig i paradiset fick rövaren höra från Jesus.

När jag var ute och gick idag, såg jag många löv som redan nu fallit och andra som ännu inte fallit. Det var inte stor skillnad i färg eller form. På de till synes kala grenarna fanns det förebud om ett nytt liv. Det finns redan nu nedlagt i trädet ett nytt liv men det har ännu inte spirat. Men det kommer en vår!

Till sist vill jag citera en sångvers om ett "redan nu - ännu icke":
Du är kallad utav Jesus, till att bli vad du redan är.
Du är ren, du är fri, du är helig, du är hans.

Sedan andades han på dem..........

Nu vill jag skriva några ord om ut och inandning. Andningen har fascinerat mig den senaste tiden. Tänk att något så komplicerat ofta går automatiskt. Man andas in syre från luften och andas ut koldioxid och det gör man automatiskt. Det blir sällan tvärt om. Och skulle det bli så, vore det inte bra. Man andas också in ungefär lagom mycket. Det står i relation till det man andas ut. Och det går också automatiskt. Vi andas ut skiten och andas in nya friska krafter.

Tänk om vi plötsligt skulle behöva styra vår andning! Det vore inte lite att tänka på. Hur mycket syre ska vi andas in och hur mycket koldioxid ska vi andas ut och hur gör vi för att byta mellan ut- och inandning? Det var bara några frågor. Kanske vore det frestande att testa att bara andas in, roffa åt sig luft, bara för att ha så mycket som möjligt. Och aldrig andas ut. Man vill ju inte bli av med något.

Kanske man kan dra en parallell till vårt inre liv, att andas in vilan och andas ut vår trötthet och stress. Det verkar som så många har slagit av automatiken och bara andas in, andas in alla möjliga aktiviteter, och har slutat andas ut. Man åker på späckade upplevelseäventyr, spa, massage, yoga mm. Och andra åker på stora konfersenser för att andas in så mycket som möjligt. Då spricker man förr eller senare. Det går inte i längden. Andra sysslar med att bara andas ut. Man har bitterhet som bränner och man vänder ut och in på bitterheten och stönar och spottar och tror att om man bara får ut precis allt, så blir det bra. De andas ut till de blir blåa och får ändå inte ut all dålig luft. Det går liksom inte på det sättet. Man måste andas in emellanåt och successivt låta koncentrationen av god luft öka i lungorna.

I Joh 17 i bibeln står det att Jesus andades ut och sa: "Ta emot helig ande". Han andades inte ut allt han hade och stod där blå utan det var stilla utandningar gång på gång. Och lärjungarna fick andas in lika stilla. Allteftersom tiden gick var mer och mer luft utbytt. Jesu ande kom i lärjungarna och deras gamla egoistluft blev successivt utandad. Och den luft som Jesus andades ut var ingen dålig luft. Det står om den luften i Kol 2:9. "Ty i honom har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning". Och i nästa vers står det om "utandningen till oss": "och i honom, som är huvudet för alla härskare och makter, har ni fått er fullhet".

När jag lägger mig på kvällen och släcker lampan brukar jag en stund tänka på min andning. Jag andas ut dagens skit ur mitt liv och andas in Herren själv. Lugnt och stilla, ingen utandning så att jag blir blå och ingen inandining så att jag storknar utan lugn jämn andning. Jag andas ut min egen litenhet och jag andas in Guds storhet. Jag andas ut min egoism och jag andas in Jesu kärlek. Jag andas ut min egen svaghet och jag andas in Andens kraft. På detta sättet blir jag successivt en ny människa för jag hämtar min kraft hos honom vari "hela den gudomlig fullheten förkroppsligats och tagit sin boning".

Att luta sig åt samma håll som Tomas Sjödin

En bok jag väntat på och hoppats, att den skulle komma innan min sjukhusvistelse, var Tomas Sjödins bok "jag lutar åt Gud". Besviken var jag när jag fick åka iväg utan boken. Det blev stickning och lite broderi istället.

Men dess större blev glädjen igår kväll, när maken kom hit med den. Jag tog den varsamt i min hand och läste förordet och en liten bit till. Ganska snart sjönk jag in i ett begrundande över titeln: "Jag lutar åt Gud".

Efter en omtumlande dag hade mitt "golv" lutat lite åt alla håll. Det började med att jag inte fick igång bilen, så då lutade det åt att jag skulle komma för sent till operationen. Tack vare underbara vänner tog sig händelsen en annan lutning.

Snacka sen om lutningar när man ligger på ett operationsbord med en arm åt ett håll, den andra armen upplockad på ett annat bord och benen rakt ut i luften. Och så lutar lamporna och alla apparater, som är nog konstiga att se när man står upp. Det blir inte rakare av att ligga ner. Lite

senare lutade det åt att jag skulle ställa mig upp på darriga ben. Kanske såg jag ut som lutande tornet i Pisa.

Sen kom då eldprovet. Åt vilket hålla ska man luta sig när man varken har vägg eller dubbelsäng vid sin sida när man ska lägga sig och sova. Ligga mitt på ett golv utan att ramla ur sängen är inte det skönaste jag vet. Jag beslutade mig för att luta mig mot nattygsbordet. Och på nattygsbordet låg Tomas Sjödin och Tomas Sjödin lutade sig mot en vägg som lutade mot Gud. Och enligt Tomas Sjödin är Gud golvet. Därför kan man vara trygg i honom om man faller. Jag lutade mig alltså mot nattygsbordet där Tomas Sjödin stod och lutade sig mot en vägg som lutade mot golvet. Och golvet var Gud och jag somnade och såg sov gott.

Innan jag somnade tänkte jag på psalm 139. Där står det i början om att Gud utrannsakar författaren och att han försöker fly ända ut i yttersta havet. Men även där är Gud. I slutet av psalmen har det tagit sig den vändningen att författaren ropar på Gud och önskar, att Gud skall utrannsaka honom och leda honom in på den rätta vägen.

Gårdagen lutade för mig lite åt alla håll. Det ska erkännas att det var en viss oro och fundering på "flykt" även om jag inte tänkt ta mig längt ut i havet. Men Gud var med mig och det blev en fantastiskt lyckad dag. Alla orosmoln var onödiga. Inget illamående, ingen kräkning och nästan ingen smärta, bara lite klåda. När kvällen kom, var jag mogen att säga "Herre utrannsaka mig". Jag var mogen att luta åt Gud.