Bana väg!

Tema för tredje söndagen i advent i kyrkoåret är:” Bana väg för Herren”. Evangelietexten handlar om Johannes som vägröjare men jag har fastnat för hur vi i våra egna liv ska kunna vägröja, eller ”För att Guds ord ska få en landningsbana i våra liv måste vi röja”, av Liselotte Andersson.


Dagens psaltarpsalm är psalm 146 och jag hänvisar också till ett avsnitt ur förra veckans evangelietext, Luk 21:25-28 och 34-36.

Vi är nu mitt inne i advent. Advent betyder ankomst. Herren kommer, dels firar vi den ankomst han en gång gjorde till denna jord, dels kommer Herren till oss i församlingen, där två eller tre är församlade i mitt namn, säger han, är jag där, dels ska han komma tillbaka till den här jorden och upprätta den efter sitt syfte.



Advent är egentligen en bot och fastetid för förberedelse för hans ankomst, en tid att röja i våra liv så att Guds ord ska få en landningsbana. Hur många ”handen på hjärtat” lägger sin huvudsakliga tid denna månad på att röja rent för honom som ska komma? Hur mycket tid tar inte istället alla jordiska bestyr, skinka, lutfisk, julklappar och julklappspapper, luciatåg och tomteskägg, gran och glödlampor till adventsstakarna, mandel i gröten och knäck i lurarna.



I psaltartexten läste vi om två förhållningssätt, antingen lita på mäktiga män eller lita på Herren. Detta är egentligen den yttersta frågan. Var har vi vår lojalitet? Vem röjer vi landningsbana för? Är det viktigare för oss med ”tryggad framtid” i form av pensionsförsäkringar, garantipension och högkonjunktur” än en ”tryggad framtid” tillsammans med Herren?

Satsar vi vårt liv på garantipension istället för på Guds ord, läser vi texten i Lukas 21 på ett sätt, och satsar vi på att ägna våra liv åt att ”äta Guds ord” och låta det bli ett med våra liv, läser vi texten på ett annat sätt. Vad menar jag? Satsar vi på garantipensionen, så läser vi vv 25b-26 ” på jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och bränningarnas dån. Människor ska ge upp andan av skräck, i väntan på det som ska komma över världen” och satsar i på Herren, så läser vi v 28, ”men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning”..



Röjer vi för Guds ord i våra liv, kommer det att ge resultat i form av det som står i Ps 146:7-9. Gud är en Gud mitt i historien. Han skapade jorden men drog sig inte därefter tillbaka utan verkar kontinuerligt. Han skaffar rätt åt de förtryckta och ger bröd åt de hungriga, han befriar fångna och rätar krökta ryggar, han bevarar främlingar och styrker faderlösa. Han finns med i sin skapelse och har en linje med ett bestämt mål, en tanke med den och gråter när vi människor arbetar mot den tanken. Vår pastor formulerade dom här handlingarna under 3G, dvs givmildhet, gästvänlighet och generositet. 3G är bra men jag vill ju gärna in i det senaste, dvs 4G och det viktigaste G:et är nog Gudstillvändhet, När vi vänder oss mot honom och hans ord uppnår vi maximal kommunikation, för att ta en liknelse i IT-världen.



Hans tanke är kärlek och frid och ett liv i harmoni. Mot detta står vår girighet och vårt omåttliga leverne som vi läser om i Luk 21:34-36. Hans tanke genom historien går mot en ankomst, när han kommer tillbaka fullt och helt till vår jord och regerar med fullkomlig kärlek och frid. Då skall det inte finnas någon miljöförstöring. Då har skapelsen bifriats från sin födlovånda. Är vi med redan nu och röjer en landningsbana för hans rike med våra 4G, ”givmildhet, gästvänlighet, generositet, Gudstillvändhet”.



Människans tanke är ofta det motsatta till hans tanke, att rycka makten från Gud och regera med girighet som förtecken, egocentricitet istället för omsorg om medmänniskan, ett liv i dryckenskap istället för ett liv fyllt av Guds Ande.

Vad värre är – fyller vi vårt liv med att samla jordiskt gott, som pengar på bank, fina hus och bilar, pensionsförsäkringar och garantier av alla slag, då slocknar vi och tappar vår längtan efter hans ankomst. När bönen tystnar och bibeln står i bokhyllan har vi somnat bort. Och när ankomsten närmar sig och allt jordiskt ska tas ifrån oss, grips vi av ångest och skräck. Och vi kommer sannolikt inte att längta efter hans ankomst.



Jesu ankomst till jorden en gång var för att rädda oss från det tomma livet och ge oss ett annat liv med äkta livskvalité. Men för att det livet ska få plats i oss måste vi röja en landningsbana. Han gav sig själv i döden för oss.



I Guds ord får vi insupa honom, inte bara flyktigt läsa gudsordet utan insupa det i vårt inre. Och Guds ord har kraft! Men har vi ordet i oss? Äter vi det? Konkret, hur gör vi? En bra bibelläsningsplan? Gemensam bibelläsning med vänner? Bibelord på toaväggen? Bibelord på facebook? Det behövs uppfinningsrikedom för att hitta sätt att insupa ordet.



I bönen får vi möta honom. Hur gör vi där konkret, som individer och som församling? Ett tips är att be på toaletten. Ett annat är tidebön. Ett tredje kan vara pilgrimsvandring och ett fjärde kan vara en helg på ett kloster. Bedjen oavlåtligen, stod det i 1917 års översättning. Jag gillar det ordet.



I nattvarden får vi äta hans kropp och dricka hans blod, dvs bli fullkomligt ett med honom. Det är detta liv som leder till en fördjupad längtan efter hans ankomst, då han ska regera för evigt och återställa den skapelse som vi fördärvat.



Snart är det jul! Mark Lewengood kåserade i söndags på radion om att vara snäll och göra sig redo för tomten. Han röjde sin landningsbana. Vi röjer väg för någon större än tomten, nämligen för Jesus Kristus själv. På juldagens morgon går Guds ord in för landning på den här jorden. I kungapalatset fanns inte plats. Där var det inte röjt. På hotellen i Betlehem var det heller inte röjt. Men i ett stall i Betlehem var landningsbanan röjd och där landade Gud Ord, Jesus Kristus. Låt oss röja rent för honom? Låt honom få plats i ditt liv, för han har gått ner för landning och tar snart mark i ditt hjärta.

Åsnor och advent

För ett par veckor sedan lämnade en kvinna, som jag beundrar mycket, detta jordeliv. Hennes namn var Eva Spångberg. Eva var konstnär. Hon snidade bibliska figurer och Jerusalems tempel i trä. Hennes hem Björkelund i Hjälmseryd var fyllt av sådana figurer och ett mycket populärt utflyktsmål. Men hon hade också snidat till kyrkor, bla Uppsala domkyrka.



Eva hade ett bokförlag som hette Åsnan, där hon gav ut sina små böcker. Det var inte utan anledning förlaget hette åsnan. Hon hade åsnor hemma i Björkelund och hon hade en förkärlek till dessa djur, ty de bar hennes älskade Jesus in i Jerusalem. Dom gjorde sin uppgift utan att ställa sig själva i centrum.



När Eva var sliten och besviken, tog hon sin tillflykt till stallet med åsnorna. Jag minns hur hon berättade om sin förtvivlade trötthet, när ingen förstod henne, hur hon då gick ut till åsnan "Osåfin" och utgjöt sin förtvivlan och åsnan svarade: "bär du din börda som jag bär min" och hon gick därifrån stärkt och utförde sitt uppdrag.



Hon gav också ut en bok, som hette Åsnan. I den boken har hon skrivit bland annat om hur hon önskade sin egen död. Hon önskade att få ligga i sin stallkammare och möta Gud i den blå manteln, som kramade om henne och tog henne med till ett rött hus med vita knutar i himlen. Han tog ur sin mantelfåll upp den vita duken och torkade bort alla hennes tårar och önskade henne ”välkommen hem”! Nu är Eva hemma i den himmel hon skrev om och jag önskar och tror att den resa hon fick göra var en uppfyllelse av hennes dröm.



I Sakarja 9 finns en profetia om den Jesus som advent handlar om. Advent betyder ankomst och det är ingen mindre än en konung som är på väg att komma. Och det är inte vilken konung som helst. Det är en ödmjuk konung, som väljer att komma ridande på en åsna. Det är inte en kung som vill härska utan en kung som vill tjäna. Människorna i texten förbereder sig för hans ankomst genom att lägga ut mantlar och kvistar på vägen. Man tog det bästa och enda man hade och beredde sig för mottagandet av konungen. Och han var och är de fattigas och de längtandes vän. Den som denna advent 2011 förbereder sig för Jesu ankomst genom att hylla honom med det man har, den ska bli välsignad. Den som sniket håller åt sig det han har och roffar åt sig från andra förbereder inte hans ankomst. På den vägen finns inga mantlar och kvistar. Den är tom. Hur ser den väg ut, som du berett åt Konungen som kommer i julhelgen. Än finns tid att bereda vägen, 3 veckor till, konkret räknat.



Hela Eva Spångbergs liv var ett enda långt advent. Hon var en mycket enkel, ödmjuk människa som i det lilla hela livet beredde vägen för sin mästare genom att tjäna i det lilla. Jag lärde känna Eva genom den tjänst hon utförde i sitt hem genom att ta hand om sin dementa mor Rut ända till döden. Detta finns berättat i hennes bok "Glasfönstret - om Rut", utgiven på hennes eget förlag - Åsnan. Jag minns hur hon berättade om hur hon band ihop sitt ben med sin mammas, på nätterna, för att inte riskera att mamma rymde, när hon sov. Jag minns hur hon hämtade alkoholister på Växjö torg för att hjälpa henne med sin mamma. Jag minns hur hon beskrev att hon var ute och åkte med sin mamma i sin gula bil och när hon skulle uträtta ett ärende, satte hon upp en skylt i bilen: "Snälla ni, släpp inte ut min mamma ur bilen, för hon kan inte ta hand om sig själv". Jag minns hur hon berättade, att dom var ute och åkte, detta vid en tidpunkt långt efter hon förlorat språket, och plötsligt utropade mamman, när dom åkte förbi en flagga på halv stång - "här är nån som är död". Ett citat av Eva, som jag fastnat för är: "att dö är som att födas, fast tvärtom". Hon talade om, att den dementes utveckling är densamma som i barndomen, fast tvärtom. Man förlorar funktioner i samma ordning som man fått dem, hamnar till sist i fosterställning och föds in i en annan värld, i himmelen. Hon talade om slutet av livet och om döden, som något vackert!



Gud valde att låta sin son födas in i denna världen för att bildligt talat bli en barnmorska, som föder ut oss ur denna värld in i den himmelska världen. Och då finns det ingen annan väg att gå än att avklädas allt och ikläda sig Kristus själv. Det är detta advent handlar om. Han kommer till dig, ridande på en åsna!