Bana väg!

Tema för tredje söndagen i advent i kyrkoåret är:” Bana väg för Herren”. Evangelietexten handlar om Johannes som vägröjare men jag har fastnat för hur vi i våra egna liv ska kunna vägröja, eller ”För att Guds ord ska få en landningsbana i våra liv måste vi röja”, av Liselotte Andersson.


Dagens psaltarpsalm är psalm 146 och jag hänvisar också till ett avsnitt ur förra veckans evangelietext, Luk 21:25-28 och 34-36.

Vi är nu mitt inne i advent. Advent betyder ankomst. Herren kommer, dels firar vi den ankomst han en gång gjorde till denna jord, dels kommer Herren till oss i församlingen, där två eller tre är församlade i mitt namn, säger han, är jag där, dels ska han komma tillbaka till den här jorden och upprätta den efter sitt syfte.



Advent är egentligen en bot och fastetid för förberedelse för hans ankomst, en tid att röja i våra liv så att Guds ord ska få en landningsbana. Hur många ”handen på hjärtat” lägger sin huvudsakliga tid denna månad på att röja rent för honom som ska komma? Hur mycket tid tar inte istället alla jordiska bestyr, skinka, lutfisk, julklappar och julklappspapper, luciatåg och tomteskägg, gran och glödlampor till adventsstakarna, mandel i gröten och knäck i lurarna.



I psaltartexten läste vi om två förhållningssätt, antingen lita på mäktiga män eller lita på Herren. Detta är egentligen den yttersta frågan. Var har vi vår lojalitet? Vem röjer vi landningsbana för? Är det viktigare för oss med ”tryggad framtid” i form av pensionsförsäkringar, garantipension och högkonjunktur” än en ”tryggad framtid” tillsammans med Herren?

Satsar vi vårt liv på garantipension istället för på Guds ord, läser vi texten i Lukas 21 på ett sätt, och satsar vi på att ägna våra liv åt att ”äta Guds ord” och låta det bli ett med våra liv, läser vi texten på ett annat sätt. Vad menar jag? Satsar vi på garantipensionen, så läser vi vv 25b-26 ” på jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och bränningarnas dån. Människor ska ge upp andan av skräck, i väntan på det som ska komma över världen” och satsar i på Herren, så läser vi v 28, ”men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning”..



Röjer vi för Guds ord i våra liv, kommer det att ge resultat i form av det som står i Ps 146:7-9. Gud är en Gud mitt i historien. Han skapade jorden men drog sig inte därefter tillbaka utan verkar kontinuerligt. Han skaffar rätt åt de förtryckta och ger bröd åt de hungriga, han befriar fångna och rätar krökta ryggar, han bevarar främlingar och styrker faderlösa. Han finns med i sin skapelse och har en linje med ett bestämt mål, en tanke med den och gråter när vi människor arbetar mot den tanken. Vår pastor formulerade dom här handlingarna under 3G, dvs givmildhet, gästvänlighet och generositet. 3G är bra men jag vill ju gärna in i det senaste, dvs 4G och det viktigaste G:et är nog Gudstillvändhet, När vi vänder oss mot honom och hans ord uppnår vi maximal kommunikation, för att ta en liknelse i IT-världen.



Hans tanke är kärlek och frid och ett liv i harmoni. Mot detta står vår girighet och vårt omåttliga leverne som vi läser om i Luk 21:34-36. Hans tanke genom historien går mot en ankomst, när han kommer tillbaka fullt och helt till vår jord och regerar med fullkomlig kärlek och frid. Då skall det inte finnas någon miljöförstöring. Då har skapelsen bifriats från sin födlovånda. Är vi med redan nu och röjer en landningsbana för hans rike med våra 4G, ”givmildhet, gästvänlighet, generositet, Gudstillvändhet”.



Människans tanke är ofta det motsatta till hans tanke, att rycka makten från Gud och regera med girighet som förtecken, egocentricitet istället för omsorg om medmänniskan, ett liv i dryckenskap istället för ett liv fyllt av Guds Ande.

Vad värre är – fyller vi vårt liv med att samla jordiskt gott, som pengar på bank, fina hus och bilar, pensionsförsäkringar och garantier av alla slag, då slocknar vi och tappar vår längtan efter hans ankomst. När bönen tystnar och bibeln står i bokhyllan har vi somnat bort. Och när ankomsten närmar sig och allt jordiskt ska tas ifrån oss, grips vi av ångest och skräck. Och vi kommer sannolikt inte att längta efter hans ankomst.



Jesu ankomst till jorden en gång var för att rädda oss från det tomma livet och ge oss ett annat liv med äkta livskvalité. Men för att det livet ska få plats i oss måste vi röja en landningsbana. Han gav sig själv i döden för oss.



I Guds ord får vi insupa honom, inte bara flyktigt läsa gudsordet utan insupa det i vårt inre. Och Guds ord har kraft! Men har vi ordet i oss? Äter vi det? Konkret, hur gör vi? En bra bibelläsningsplan? Gemensam bibelläsning med vänner? Bibelord på toaväggen? Bibelord på facebook? Det behövs uppfinningsrikedom för att hitta sätt att insupa ordet.



I bönen får vi möta honom. Hur gör vi där konkret, som individer och som församling? Ett tips är att be på toaletten. Ett annat är tidebön. Ett tredje kan vara pilgrimsvandring och ett fjärde kan vara en helg på ett kloster. Bedjen oavlåtligen, stod det i 1917 års översättning. Jag gillar det ordet.



I nattvarden får vi äta hans kropp och dricka hans blod, dvs bli fullkomligt ett med honom. Det är detta liv som leder till en fördjupad längtan efter hans ankomst, då han ska regera för evigt och återställa den skapelse som vi fördärvat.



Snart är det jul! Mark Lewengood kåserade i söndags på radion om att vara snäll och göra sig redo för tomten. Han röjde sin landningsbana. Vi röjer väg för någon större än tomten, nämligen för Jesus Kristus själv. På juldagens morgon går Guds ord in för landning på den här jorden. I kungapalatset fanns inte plats. Där var det inte röjt. På hotellen i Betlehem var det heller inte röjt. Men i ett stall i Betlehem var landningsbanan röjd och där landade Gud Ord, Jesus Kristus. Låt oss röja rent för honom? Låt honom få plats i ditt liv, för han har gått ner för landning och tar snart mark i ditt hjärta.