Ullas blog

lördagen den 12:e november 2011

Eva Spångberg - till minne

1992 var jag på en veckolång kurs för läkare om vård i livets slutskede. De flesta av oss läkare var mycket unga. Professor Barbro Beck-Fries höll i utbildningen. Vi hade kommit till sista dagen i veckan och Barbro stod och föreläste. Ute i korridoren tassade en kvinna med lång kjol och en basker på huvudet. Jag trodde att det var en kvinna som virrat bort sig och som hörde hemma på demensavdelningen. Barbro tog emot henne med öppna armar och jag fascinerades över hennes bemötande, som jag uppfattade som en praktisk handling av den pedagogiska undervisning hon delade.


Jag hade väldigt fel, så fel så att jag kan tycka det är pinsamt än idag. Den som jag trodde var en förvirrad dement kvinna var nästa föreläsare - Eva Spångberg. Hon fångade totalt auditoriet. De unga manliga läkarkollegorna förlorade en ansenlig mängd vatten tårevägen denna förmiddag. Det blev ett intensivt lyssnande och mycket lite antecknande. När jag nu, nitton år senare tar fram mina anteckningar, så står det bara "kroppskontakt", "goda ord" och "gråta". Men innehållsmässigt är det inte så lite! Det var dock inte orden som stannade kvar. Det var uppenbarelsen av denna enkla, skärpta kvinna med ett oerhört viktigt budskap som hon förmedlade med sin utstrålning. Jag skall aldrig glömma hennes berättelse om hennes mor Rut, som hade demens och som Eva skötte ända in i döden. Detta finns berättat i hennes bok "Glasfönstret - om Rut", utgiven på hennes eget förlag - Åsnan. Jag minns hur hon berättade om hur hon band ihop sitt ben med sin mammas, på nätterna, för att inte riskera att mamma rymde, när hon sov. Jag minns hur hon hämtade alkoholister på Växjö torg för att hjälpa henne med sin mamma. Jag minns hur hon beskrev att hon var ute och åkte med sin mamma i sin gula bil och när hon skulle uträtta ett ärende, satte hon upp en skylt i bilen: "Snälla ni, släpp inte ut min mamma ur bilen, för hon kan inte ta hand om sig själv". Jag minns hur hon berättade, att dom var ute och åkte, detta vid en tidpunkt långt efter hon förlorat språket, och plötsligt utropade mamman, när dom åkte förbi en flagga på halv stång - "här är nån som är död". Jag minns hur hon berättade om sin förtvivlade trötthet, när ingen förstod hennes och hennes mammas lidande, hur hon då gick ut till åsnan "Osåfin" och utgjöt sin förtvivlan och åsnan svarade: "bär du din börda som jag bär min".

Efter detta tillfälle, har jag ett stort antal gånger citerat Eva Spångberg i mina föreläsningar om demens. Och jag är inte ensam. Något som jag ofta citerat är hennes uttryck, "att dö är som att födas, fast tvärtom". Hon talade om, att den dementes utveckling är densamma som i barndomen, fast tvärtom. Man förlorar funktioner i samma ordning som man fått dem, hamnar till sist i fosterställning och föds in i en annan värld, i himmelen. Hon talade om slutet av livet och om döden, som något vackert!

Den dag jag nåddes av dödsbudet satt jag och förberedde en föreläsning om demens på Örebro Missionsskola. Programmet hette ”Den sårbara människan – hur kan vi leva med den ofullkomliga bräckligheten? Och vem, om inte just Eva, var ett föredöme i detta!

I en annan bok av Eva Spångberg, "Åsnan", har hon skrivit om hur hon önskade sin egen död. Hon önskade att få ligga i sin stallkammare och möta Gud i den blå manteln, som kramar om henne och tar henne med till ett rött hus med vita knutar i himlen. Han tar ur sin mantelfåll upp den vita duken och torkar bort alla hennes tårar och önskar henne ”välkommen hem”! Nu är Eva hemma i den himmel hon skrivit om och jag önskar att den resa hon fick göra var en uppfyllelse av hennes dröm.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida