1:a advent. Matteus 21:1-9

Jag har fastnat för ett enda ord i texten som jag ska säga lite mer om.

 

Jag har fastnat för ιµατιον på grekiska eller pallion på latin. På svenska säger vi mantel. Dom lade såna på åsnan och på marken för att Herren skulle rida på dom (v 7 och 8).

 

Jag har läst lite om klädnader på Jesu tid. Man hade en livklädnad och en mantel. Livklädnaden motsvarade underkläder. Man var inte klädd om man inte hade en mantel.

 

Manteln var så viktig att ingen fick komma i en situation att manteln pantades. Det var varje människas rätt att ha en mantel. Därför är det ganska utmanande när Jesus säger, att har man 2, ska man ge bort den ena. Man ska alltså inget ha för säkerhets skull.

 

Det verkade också som manteln var väldigt nära förbunden med sin ägare. När kvinnan rörde vid Jesu mantelflik gick kraft ut från honom.

 

Manteln var ofta av ylle. Gick det hål på den fick man laga den med en ungefär lika gammal lapp, som manteln var gammal. Det tycktes vara en självklarhet för dåtidens folk, för Jesus säger att inte tar man en ny lapp på en gammal mantel. Då river den sönder manteln när den krymper. Det tycktes vara lika självklart för dem som att man inte hällde nytt vin i gamla läglar.

Manteln var ett skydd för värme och kyla men också för annat utifrån kommande, som tex insekter etc. Den betydelsen har vi anammat när vi talar om palliativ vård. Det är som att lägga en mantel på, dvs symtomlindring och skydd, när man inte längre kan bota.

 

 

När människor nu gick där på vägen får man väl förutsätta att dom faktiskt tog den mantel dom hade på sig och lade den på åsnorna och på marken. Knappast gick dom hem och hämtade en annan mantel. Det var alltså en stor uppoffring och vördnadshandling att ära Jesus med sin mantel. Man tog det man hade och lade ner för Jesu skull. Kvar var bara livklädnaden, alltså underkläderna, dvs man lämnade manteln till Jesus och visade sig som man var, utan skydd, naken.

 

Det står i texten att man befann sig vid Olivberget, mellan Betfage och Betania. Nu har även jag varit där. Vi var där i våras. När man står på Olivbergets kant och har Jerusalem framför sig så ser man templet med den gyllene porten men den är inte som i sången, på glänt. Den är stängd. Man kan inte komma dit in. Bortom templet ser man Sions berg. Jerusalem ligger i en dal mellan dom bergen. Naturen runt omkring är ganska karg. Det är mycket sten och inte mycket grönska. Många säger att Jerusalem är så vackert. Jag kunde inte riktigt se det. Det behövdes mantlar på de steniga stigarna för åsnan när den skulle rida fram. När Jesus red in Jerusalem red han sannolikt in genom den gyllene porten, in i tempelområdet. Det blev uppståndelse i hela staden, står det. Och dom sjöng Hosianna. Några dagar senare skulle Jesus gå samma väg. När de ätit den sista måltiden gick de ut till Olivberget. Därifrån började vandringen, denna gång utan mantlar, via Getsemane till Kajfas hus och sen Via Dolorosa till Golgata. Nu var ingen längre beredd att hylla honom. Tom de närmaste förnekande honom. Snabbt blåste förändringens vind.

 

Till sist. Advent betyder ankomst. Massor med människor är i kyrkan på olika håll idag. Det är nog den största kyrksöndagen under året. Den lär ha gått förbi jul. Man sjunger och gläds. Men sen rusar man vidare till en annan tidsanda, julhandeln med stor konsumtion och glömmer att man gett allt, avklätt sig allt för att möta Jesus. Min önskan är att vi mitt i allt detta ska hålla ut i vår väntan på Jesus.

Stina Svensson, In memoriam

”Tänk när evighetens morgon, för mitt öga öppnar sig. Och jag träder över gränsen…….” Denna underbara sång sjöng evangelisten, solisten, predikanten, själavårdaren och slättmissionsledaren Stina Svensson ofta förr.

Vid 16.15-tiden den 4 november var himlen över Skaraslätten sällsamt vacker, så vacker att många fotodokumenterade den. Denna tidpunkt visade sig sammanfalla med att Stina trädde över gränsen in i den himmelska värld, hon hela sitt liv varit på väg till. Himlarymderna hälsade henne välkommen hem med ett mäktigt färgspel.

Stinas liv och uppdrag på Skaraslätten blev nästan 80 år. I nästan 40 år bistod hon ”tant Ida” som var en Gudskvinna och kapellbyggare, samt grundare av slättmissionen. När ”tant Ida” lämnade jordelivet kunde man knappast ana att det återstod ett 40-årigt ledarskap för Stinas del, ett ledarskap som var starkt förankrat i hennes Gudskallelse. Kallelsen var densamma men Stinas lyhördhet för kallelsens olika skepnader över tid, var påtaglig. Efter att ha varit med i entreprenörsfasen med evangelisation genom vittnesbörd och solosång, kom en tid där hennes förkunnelse genom predikan gav oförglömliga spår. Allteftersom tiden gick blev det allt större fokus på en varm själavård och i denna tjänst befann hon sig ända in i det sista.

Stinas ledarskap var modernt. Det präglades av värme, integritet och tydliga gränser. Vi är många som beundrat henne och fått ha henne som mentor och själavårdare. Hennes själavård präglades av en närvaro, fokusering och värme.  Samtidigt var hon tydlig, markerade gränser och avslutade i alldeles rätt tid. Började mötet ”gå på tomgång” avslutade hon genom att ”ta upp en sång”.

Himlen har blivit rikare men bönekollektivet på Bida Lite i Lundsbrunn har blivit en stor bönemänniska fattigare. Hon sörjes av dem och hela slättmissionen, samt många flera. Våra tankar går nu till hennes närmaste på Bida Lite.