Tre generationers resa

Någon har sagt att det krävs att tre generationer ligger på kyrkogården innan man är betraktad som infödd och det tål att tänka på. Ibland undrar jag om det tar tre generationer på kyrkogården innan attityder på riktigt har förändrats.

Dom attityder jag nu syftar på är kvinnor och ledarskap. I det frikyrkosamfund som är mitt ursprung, debatteras denna fråga vilt för närvarande.

Min mor var heltidsevangelist i 17 år i detta samfund, varav det sista halvåret som "vakanspastor".. Därefter var hon lekmannapredikant i ytterligare precis 50 år innan hon "samlades till sina fäder". Jag skulle därmed kunna säga att jag har kristet kvinnligt ledarskap med modersmjölken. Och det var inte bara hon som präglade mig. Jag är uppväxt i Skaraborg med "slättmissionen" där "tant Ida" var en självklarhet. Hon var entreprenör. Hon byggde massor med kapell och bildade församlingar. Hon utsåg ledare och hon styrde med integritet och respekt. Hon hade herrhatt och privatchaufför. Sådana kvinnor präglade min uppväxt.

Nu blir det svårare. Nu handlar det om mig, å ena sidan så god start och å andra sidan en livsresa där kvinnligt ledarskap varit accepterat på "ytan" men med så många "tjuvnyp". Mina teologiska studier började under en tid med en mycket positiv anda i form av rektor och lärarkollegium. Där fanns plats att tvivla, tro och växa. Men utanför "växthuset" var det kargare. Det förekom även då mediadrev i lilla, snälla Missionsbaneret och på pastorsmötena undrade man om inte den lilla söta damen kunde vara sekreterare (har absolut aldrig varit varken liten eller söt). I alla tider har jag rört mig fritt på den ekumeniska arenan och helt klart har jag i andra samfund blivit blivit mycket mer accepterad med min kallelse än i mitt eget led. Ledarskapsuppgifter utanför den "religiösa arenan" har duggat än tätare och det blev fem år som pastor och jag kan inte fatta, men nu är jag uppe i trettio år som "lekmannapredikant" och bloggare och sånt.

Mina döttrar har förhoppningsvis samma goda jordmån. De har, så länge min mor levde, stått i en mycket nära och djup relation till henne och har mött livet med samma "modersmjölk" som jag. Även de har varit trogna sitt "arv" och tjänat Herren utifrån detta. Nu står en av mina döttrar i blåsvädret. Efter en artikel i Dagen tillsammans med andra sökande och tjänande kallelsetrogna kvinnor, har hon och dom ifrågasatts i "blogdrevet". Ledarskapsuppgifter finns för henne i många former men inte i EFK. Eller???

Parallellt med ovanstående har jag lite parallella reflektioner. Det verkar som ingen tvekar att köpa rosa, bikiniformade "hello Kittytrosor av "dammodell" och gärna någon liten bikiniöverdel till en tvååring.... Eller? Det finns ju inget annat i vanliga affärer. Och vi protesterar inte. För det gäller att träna barnen så tidigt som möjligt att vara sexualobjekt inför det motsatta könet. Och kyrkan ger sig inte in i den debatten och protesterar inte. Och våra tonåringar måste klä sig i "parningsdräkt" när dom går till kyrkan. Och vår generation verkar inte vara sämre. Vi klär oss så utmanande vi kan för att synas. Jag minns inte att tant Ida gjorde det och inte min mamma heller, även om hon alltid hade kjol. Vad har hänt? Och manliga pastorer står på talarstolen och prestenterar sina fruar, inte för deras andliga gåvor, utan för deras vackra utseende.

Är det så att vi kvinnor säljer våra liv för att behaga? Och sen blir vi förvånade över att våldtäkt ökar. Stackars män som måste stå emot!

Låt oss alla kvinnor, göra allt vi kan, så att fjärde generationen kvinnor får en bättre värld med äkta jämlikhet i tjänst och relationer.