Dynga i cykelväxelnavet är knappast bättre än ingen cykel alls.

Vilken rubrik! Varför skriver jag så? Ja, det hänger lite ihop med det förra jag skrev i min blog: En fallen cykel är bättre än ingen cykel alls.

Låt mig berätta. Min man lämnar in min cykel på service varje vår. Och sen går det så lätt att cykla. Och det brukar klara en säsong, men inte alltid och framför allt inte i år. Jag har cyklat ganska mycket och cykeln har varit okej ända fram till för 3 veckor sedan. Då började det gå allt mer trögt. Jag anade att det hade att göra med, att det varit mycket regnigt denna sommar och min väg har varit en lerdynga. Förr gick jag bredvid vägen den sämsta biten med cykeln. För att vinna lite tid, började jag cykla mellan träden och det gick bra ända till en morgon i fjol, när jag kom till jobbet med en redig bit virke innanför huden. Innan den värkt ut, gick det ett bra tag. I år har jag tagit sats rakt genom dyngan. Genom att ha rätt växel och hålla upp fötterna på rätt sätt, har jag oftast inte ramlat ner i smutsen. Men jag har länge anat att det kommit dynga i cykelväxelnavet som orsakat tröghet i cykeln. Denna tröghet tog sin kulmen förra fredagen på väg hem från jobbet.

Så här var det. Jag hade cyklat fram och tillbaka och gjort några ärenden på stan. Eftersom ventilen varit lite konstig beslöt jag mig för att passera cykelaffären och pumpa där. Sagt och gjort. Hemresan gick fruktansvärt trögt, värre än ditresan, som var illa nog, tack vare dyngan i cykelväxelnavet. Låt mig gissa att det var +27 grader och en enorm luftfuktighet. Svetten lackade. När jag kom in på grusväg, sa det dunkdunk. Inte en gnutta luft i däcket! Jag orkade inget annat än att bli förtvivlad. Jag tog telefonen och ringde och utgöt min belägenhet för maken min. Och samtidigt som jag står där med den lufttomma cykeln i den tropiska värmen och ringer, så kommer en orm ringlande över vägen. Värre kan det inte bli!

I ljuset av ovanstående fattades ett viktigt beslut. Jag klarar inte det här. Cykeln måste till verkstad för en ny service. Den behövde bli rengjord i sitt innersta. Och för att bli ren där måste jag ha hjälp.

Vad vill jag säga med det här? Jag tror jag tar mig fram på samma sätt i livet. Jag har inte riktigt tid att akta mig för det onda. Förr gick jag försiktigt men numera tar jag fart rakt över det onda och håller andan och hoppas att jag inte ska falla ner i dyngan. Dessvärre lurar jag mig själv. Smutsen tar sig in i mitt livs cykelväxelnav och skaver där, så att livscyklingen blir en börda. Det vill till att jag överlämnar mig till den som kan rena mitt livs cykelväxelnav innan jag cyklar vidare. Annars blir livscykeln värdelös och obrukbar. Gud vill rena mitt livs cykelväxelnav.

Nu när jag fått tillbaka cykeln, tar jag det försiktigare. Jag vill inte råka ut för det här igen. Måtte vi vara lika kloka på vårt livs resa!