Alla har brått, ingen har tid.

Alla har sitt att göra.

Vem bryr sig om att jag är rädd?

Ingen har tid att höra.



Gud har ju tid, evighet har.

Gud och han lyssnar stilla.

Han gör mig glad fast jag är rädd,

fast jag har gjort mig illa.



Den här sången finns i en sångbok från 1972. Man skulle kunna tro att den är skriven i vår tid, när var och en har nog med sitt och inte på 1960-70-talet, när fortfarande folk brydde sig om varandra. Sången känns mer som den är skriven idag när vi lever i ett samhälle, där vi lärt oss att man ska klara sig själv och inte lita på någon annan.



Det är gott att veta att när ingen annan har tid med mig, så har Gud det. Men kan vi stanna där?

Är inte "sköt dig själv och skit i andra" ett tidstecken som vi måste arbeta mot för att inte gå under?



När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där,

vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?

Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom.

Du lät honom härska över dina verk, allt lade du under hans fötter:

får och oxar, all boskap, och malkens vilda djur,

himlens fåglar och havets fiskar, allt som vandrar havets stigar.

Herre, vår härskare, väldigt är dett namn över hela jorden. (Psalm 8)



När vi sitter fast i vardagens ekorrhjul och all bara snurrar, då möter oss ordet att rikta blicken uppåt, mot Gud och hans skapelse, se hans storhet men också hans närhet. Det står i en sång så här:

När Noa byggde arken, Gud tyckte nog ändå,

att den blev ganska dyster, han sade därför så:

Gör dig ett fönster upptill, så att när stormen gnyr,

Du kan ha fri sikt uppåt och se mig när jag styr.



Många av oss lever ett liv, där vi känner att vi är i ett ekorrhjul. Vi hinner liksom bara jobb och praktiska sysslor och vi är som marionetter i ett spel. När helgen kommer sjunker vi ihop av utmattning. Vår omgivning tycks ha det likadant. Och med jämna mellanrum ramlar någon ur ekorrhjulet. Det kallas utbränd. Då har man all tid i världen att samtala men dom som är inne i ekorrhjulet hinner inte. Det blir vi och dom. Alla har brått, ingen har tid........



Jag är nog inte ensam om att längta efter ett liv i balans, ett liv där jag varken springer i ekorrhjulet eller lever ett liv som utbränd. Det gäller att ha dagliga andpausar. Man kan inte andas bara på helgen. Jag måste dagligen andas in Gud i mitt liv. För mig blev sången om fönstret upptill en påminnelse om att odla min relation till Gud i stressiga dagar riktigt påtaglig, alltså bygga ett fönster för direktkontakt med Gud, så att kanalen är klar när det börjar storma.



Gör dig ett fönster upptill, så att när stormen gnyr,

Du kan ha fri sikt uppåt och se mig när jag styr.

För

Gud har ju tid. Evighet har.

Gud, och han lyssnar stilla.

Han gör mig glad, fast jag är rädd,

fast jag har gjort mig illa.



När vi fått erfara detta, tror jag att Gud kan förvandla både dig och mig från en som "sköter sig själv och skiter i andra" till en som tänker på andra och vill bli Guds medlyssnare, dvs en som har tid för människor i sin omgivning. Och när tillräckligt många människor har återvunnit längtan att i första hand vara till för andra, då har vår tidsanda förändrats.



I psalm 8 läste vi om att rikta blicken uppåt. Men när psalmisten gjorde det, blev han dels varse Gud storhet, dels sin egen litenhet. Men detta fick honom inte passiv, för i detta ögonblick kallade Gud honom till en medarbetare i sitt arbete. Så är det än idag. När vi riktar blicken mot Gud, blir vi varse hans storhet, som är obeskrivlig. I den storheten finns kärlek, rättfärdighet, barmhärtighet och nåd. I ljuset av detta kommer min egen litenhet och otillräcklighet fram men precis i den skärningspunkten möter Gud oss med sin kallelse att bli hans medarbetare.



Så blickar jag alltså upp i mitt lilla fönster för att möta Guds blick. Kanske ligger det lite höstlöv och skymmer men då får vi sopa bort dom och åter sen hans kärleks blick.



Gud har ju tid, Evighet har.

Gud, och han lyssnar stilla.

Han gör mig glad, fast jag är rädd

fast jag har gjort mig illa.

Gud, tack för nåden att mötas av din blick! Amen