Andakt

Jag hör till den sortens personer som nästan aldrig drömmer. Eller jag kanske ska säga att jag hör till den sortens personer som aldrig vet om mina drömmar, för vetenskapen säger att alla drömmer.
Jag talade med min Herre om min längtan att drömma, en gång i vintras, eftersom jag inte drömt på 20 år och då drömde jag en fantastisk dröm, som jag inte nu ska gå in på.
Så drömde jag i förra veckan igen. Jag drömde att jag var i norra Norrland och skulle ta en tur till Göteborg, så där över en kväll. Det var två bilar, som skulle åka men när det var dags, strömmade det till folk från alla håll. Vi trängde in oss i tre bilar och i min bil kunde ingen vägen men tydligen inte i de andra bilarna heller, för alla kom fel.
Så reste vi iväg. Så småningom kom vi till ett brant krön. Man såg inte vägen bakom krönet. Det visade att vi hamnade i en brant garagenerfart och det gick inte att komma upp. Alla bilarna hamnade där. Jag hade tur för jag hade en liten bil, så jag kunde lyfta den därifrån. (Kanske du förstår att jag hade huvudvärk när jag vaknade?). Sen gick jag iväg en liten runda för att se var jag befann mig.
Döm om min förvåning! Jag befann mig på en underbar skidanläggning med underbara vidder, sol, snö, ja allt man kunde önska sig. Jag som trodde jag hamnat så fel hade kommit så rätt! Drömmen slutade där. Jag kom aldrig till Göteborg. Och jag ville inte dit för jag hade funnit något som var bättre!
Det slog mig att det ofta är så här i livet. Vi kommer bildligt talat in i en återvändsgränd och vi sliter på egen hand och lyfter oss själva för att ta oss därifrån och förflytta oss långt bort. Och så visar det sig att underbara vidder med stor frihet finns bara vi vänder oss om och tittar efter.
Ps 23 i Psaltaren är en härlig psalm som talar om ett år med Herren. Låt oss läsa den…..Här står det om att vår Herre låter oss vila på gröna vida ängar, inte inne i ogenomträngliga snår. Han lyfter oss ut från snåren om vi vänder oss om. I sydliga länder är man på de gröna ängarna på vintern. När våren kommer är det dags att ta sig iväg till bergsplatåerna och det är en farlig resa. Men i psalmen kan vi läsa om att Herden går med oss i dödsskuggans dal och han har en käpp som han milt föser oss med och en stav med en krok längst ut som han lyfter upp oss med om råkar falla ner vid sidan av vägen. Så kommer sommaren och då är fåren och herden uppe på en underbar bergsplatå. På bla spanska är bord och bergsplatå samma ord. Ett bord är ett begränsat område som herden friar från farligheter, som stora vilda djur i mängd. Bordet är fyllt med godheter som inte är farliga för fåren. Dom får tillbringa en ljuvlig tid där. Men i närheten finns också små farligheter, smådjur som biter. Därför smörjer han deras huvud med olja så att smådjuren inte ska fastna. Herren bereder för oss ett bord i våra ovänners åsyn, dvs han leder oss upp på en öppen platå med underbara vidder där vi får njuta av frihet, näring och utsikt och där han tar hand om oss och skyddar oss från de små angreppen., och Herren håller de stora farligheterna på avstånd.
I helgen var jag i Sälen. Den dröm jag haft talade till mig. Jag njöt av de underbara vidderna, solen som sken och luften jag andades. Min dröm uppfyllde sig framför ögonen. Jag njöt.
Så skulle jag gå ut på promenad. Jag gick där jag brukade gå. Det var bara det att nu var det inte vinter, som det brukar vara när jag är i Sälen. Och det visade sig att min promenadväg gick över ett kärr. Och jag gick ner mig till ovanför knäna och skorna fastnade i dyn och det var tillräckligt kallt för att jag skulle frysa rejält. Och jag blev så rädd och jag sjönk gång på gång. Till slut kom jag iland, genomfrusen barfota i snön och då kom min man och hämtade mig in i värmen.
Detta lärde mig att inte ens på dom underbaraste vidder får man bli övermodig och tro att man klarar sig själv. Även där kan man sjunka i dyn. Och Ps. 40 i Psaltaren, där det står, ”han drog mig upp ur fördärvets grop” blev en verklighet för mig. Inte ens på dom ljuvligaste vidderna klarar jag mig utan Gud. Men han finns där och tar hand om mig.Jag är så tacksam att jag inte behöver klara mig själv dagen som kommer. Jag är tacksam att Herden går med mig. Jag önskar att du som lyssnar också vill leva tillsammans med den underbare Gud jag talat om och som man kan läsa om i Ps 23 och Ps 40 i bibeln. Utan honom vågar inte jag möta dagen som kommer. Han har lovat gå med! Han leder oss på rätta vägar dagen som kommer.

En rymlig plats

Hur ofta känner vi oss inte trängda. Det började med att Adam och Eva kände sig trängda i Eden, när Gud kom och hälsade på och de var nakna. Och sen har det fortsatt, Abraham och Isak vid offerplatsen, Jona i fiskens buk, ja listan kunde göras lång.

I vardagen kan vi känna oss trängda, trängda av människors förväntningar, trängda av tidsbrist, trängda i den samhällsform som råder och kanske mest av allt, trängda av våra egna ambitioner.

I allt detta kommer Herren och talar till oss om en rymlig plats! Vi läser i Rom. 11:33 ett djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud. Här andas vi rymd, ingen instängdhet. Ty av honom och genom honom och till honom är allting (v 36). Det finns alltså något gränslöst, en rymlighet i Herren och detta ger han oss. I Ef 3:17-18 står det om att stå fasta och vara stadigt rotade i honom. Det kan låta som att vara trängd och instängd men i nästa vers ser vi att han är utgångspunkten för at vi tillsammans med alla de heliga ska förmå fatta bredden och längden och höjden och djupet. Här talar vi om volym. Skulle inte detta vara en rymlig plats?

I Ps 23 talas också om en rymlig plats: ”Han låter mig vila på gröna ängar”. Herren vill skapa en rymlig plats för dig mitt i den vardag som tränger dig. Han vill ge dig öar av rikedom, så at hela vardagen blir en rymlig plats. Sträck ut dig på hans äng och ta in hans rikedom och kärlek.

Herren vill också att du och jag ska vara med och skapa rymliga platser för andra, att göra dem fria och låta dem gå.

Gör honom fri och låt honom gå

Denna fras står i Joh 11:44
Låt oss titta lite på texten innan: Ett smärtsamt sammanhang. Man hade en tro om att om Jesus varit där hade det varit annorlunda. Det låg anklagan i luften. Och det var också så mycket smärta och sorg. Det gräts. Och Jesus grät. Grät han över bristande förståelse eller grät han över döden eller grät han över sorgen. Visste han inte vad som skulle hända?

Det hade gått långt, alldeles för långt. Gud kom inte i tid (ville man påstå) Han luktade redan. Det kan upplevas som Gud kommer för sent när vi ber våra böner. Ofta har jag undrat om Gud inte kan klockan. Han har så att säga, kommit i ”grevens timme”. "Han luktar redan".

En bok jag rekommenderar, som heter Ödehuset, kom ut i vintras och är en modern ”Kristens resa”. Allt ska jag inte berätta men det är ett pass där när han satsat allt för att få klarhet i vad som hänt hans dödade dotter. Han blir bjuden av en anonym till det ödetorp där man funnit henne död. Han reser dit med spänd förväntan, rädd att det är mördaren som bjudit in men med ett hopp att möta klarhet i vad som hänt. När han kommer dit finns bara tomhet och blodfläcken kvar och han går besviken därifrån. Det är för sent (mänskligt sett). DÅ möter han någon och så småningom kommer hela treenigheten fram och tar honom på en resa genom de svåra passagerna och han får uppleva smärtsamma men underbara saker. Livet vänder totalt och han blir en annan människa.

Har jag inte sagt dig att om du tror skall du få se Guds härlighet. (v40). Tron är här att hålla ut längre än det egentligen går. Han har varit död i 4 dygn och han luktar redan. Allt hopp är ute med råge. Det är kört. Då kommer Gud.

Han ropade med hög röst. Lasarus kom ut. Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Undret hade skett. Jesus hade uppväckt Lasarus. Men han var inte fri. Han var märkt av döden Han hade bindlar runt sig och en duk framför ansiktet.

Jesus sa åt dem: ”Gör honom fri och låt honom gå”. Gud kallar inte sin församling att ge liv åt det döda. Det gör han själv. Men han kallar sin församling att göra människor fria och låta dem gå. Tänk om den kallelsen gäller idag också.! –Att göra människor fria och låta dem gå. Herren ger liv men han kallar oss att klippa bort bindorna. Vad är det för bindor människor har? Besvikelser, sargade självkänslor, smärta, sjukdom, stress, utbrändhet, mammon och mycket mer. Människor behöver göras fria och låtas gå. Inte fria i syfte att bindas till en församling i första hand utan frias och ha möjlighet att gå. Ingen baktanke.

Man kan leka med tanken vart Lasaros gick. Troligen stannade han hos Marta och Maria trots allt. Men han skulle göras fri och ha möjlighet att gå. Låt honom gå!

Bindor lindas i många lager. Ibland är det polstrat under. Var ska man börja klippa? Var är du kallad att göra första klippet? I bön får vi nu fråga Herren vem just jag ska göra fri.