En katt är ändå bara en katt, eller----------
Idag har Sixten lämnat oss för alltid. Han har varit hos oss drygt 15 år, längre än barnbarnet Ester levat. Hon har älskat honom hela sitt liv. Det är tomt för henne, för oss, för alla kusinerna och för många andra.
Vi tar det från början. För 15 år sedan fick en 1,5 år gammal polisomhändertas pga av en katastrofal situation. Han mellanlandade på ett katthem och kom i slutet av juni 2010 till oss, så livrädd, att det första han gjorde var att hoppa ut från andra våningen och gömma sig i ett uthus. Hur skulle detta gå, tänkte vi. Efterhand blev han lite, lite tryggare och efter en tid vågade han ligga bredvid någon av oss men inte i knä. Det tog minst 1 år innan han vågade sig upp i knät. Han var så fin och allteftersom allt mera kelen men när vi blev för många, blev han rädd och flera av barnbarnen råkade ut för hans rädsla i form av riven hud. Han blev dock tryggare och tryggare allteftersom åren gick och de senaste åren var han älskad av hela klanen och trygg med alla. Därför har det nu varit några svåra dygn. Sedan några månader tappade han vikt och sedan några veckor var han tydligt försämrad, inget som veterinären kunde göra något åt och till sist bar inte benen honom. Han hade halverat sin vikt och var mest bara skinn och ben. Alla visste att han inte kunde leva längre. Och sista dygnet har varit fyllt av gråt, smekar, försök till att ge honom mat och sen mera gråt och mera smekar. Och nu finns han inte längre, så tomt! Han är död och begraven, har blommor och kors på sin grav. Och mera gråt.
Så mycket kärlek han givit! Glömmer inte när Gunnar var sjuk, vilken tröst han gav. Och största anledningen för några av våra barnbarn att hälsa på har varit Sixten. Som dom älskade honom!
Så mycket roliga minnen han gett oss. När vi pusslade ett tusenbitarspussel med en katt på, lade han sig där. När vi målade gästhuset lade han sig i mitten av all färg, som arbetsledare, när jag knypplade, drog han ur pinnarna. Och hur mycket forskning har han inte hjälpt mig med. Hur många timmar har han inte varit i mitt knä. Och jaga, ja dom första 12 åren hade vi inga ekorrar mer än tidigt på hösten. Sen tog dom slut. Och hackspettar var hans favoritföda. Och en slagskämpe var han, mest i början. Svarta katter göre sig icke besvär men röda katter var helt okej. Någon gång fightades han med större djur och hade både operationssår och drän, avrakad allt sitt hår på halva kroppen.
Och nu har han lämnat oss. En katt är ju ändå bara en katt, eller........... Han har varit en del av vårt liv. Han har gett oss så mycket glädje, ibland även bekymmer. Och just nu är det otänkbart att inte få se honom mer. Frågan är om han i himlen dansar med sina tidigare kattfiender, som till exempel Nova, ...... eller? Frågan är om han leker med fåglarna i och ekorrarna i himlen, eller..... För visst är han i himlen. Något annat går inte att tänka.
Sixten är inte ersättbar. Det finns ingen annan katt som han. Han var en del av Guds skapelse, alldeles unik. Vi saknar honom.