En katt är ändå bara en katt, eller----------

Idag har Sixten lämnat oss för alltid. Han har varit hos oss drygt 15 år, längre än barnbarnet Ester levat. Hon har älskat honom hela sitt liv. Det är tomt för henne, för oss, för alla kusinerna och för många andra.

Vi tar det från början. För 15 år sedan fick en 1,5 år gammal polisomhändertas pga av en katastrofal situation. Han mellanlandade på ett katthem och kom i slutet av juni 2010 till oss, så livrädd, att det första han gjorde var att hoppa ut från andra våningen och gömma sig i ett uthus. Hur skulle detta gå, tänkte vi. Efterhand blev han lite, lite tryggare och efter en tid vågade han ligga bredvid någon av oss men inte i knä. Det tog minst 1 år innan han vågade sig upp i knät. Han var så fin och allteftersom allt mera kelen men när vi blev för många, blev han rädd och flera av barnbarnen råkade ut för hans rädsla i form av riven hud. Han blev dock tryggare och tryggare allteftersom åren gick och de senaste åren var han älskad av hela klanen och trygg med alla. Därför har det nu varit några svåra dygn. Sedan några månader tappade han vikt och sedan några veckor var han tydligt försämrad, inget som veterinären kunde göra något åt och till sist bar inte benen honom. Han hade halverat sin vikt och var mest bara skinn och ben. Alla visste att han inte kunde leva längre. Och sista dygnet har varit fyllt av gråt, smekar, försök till att ge honom mat och sen mera gråt och mera smekar. Och nu finns han inte längre, så tomt! Han är död och begraven, har blommor och kors på sin grav. Och mera gråt. 

Så mycket kärlek han givit! Glömmer inte när Gunnar var sjuk, vilken tröst han gav. Och största anledningen för några av våra barnbarn att hälsa på har varit Sixten. Som dom älskade honom! 

Så mycket roliga minnen han gett oss. När vi pusslade ett tusenbitarspussel med en katt på, lade han sig där. När vi målade gästhuset lade han sig i mitten av all färg, som arbetsledare, när jag knypplade, drog han ur pinnarna. Och hur mycket forskning har han inte hjälpt mig med. Hur många timmar har han inte varit i mitt knä. Och jaga, ja dom första 12 åren hade vi inga ekorrar mer än tidigt på hösten. Sen tog dom slut. Och hackspettar var hans favoritföda. Och en slagskämpe var han, mest i början. Svarta katter göre sig icke besvär men röda katter var helt okej. Någon gång fightades han med större djur och hade både operationssår och drän, avrakad allt sitt hår på halva kroppen.

Och nu har han lämnat oss. En katt är ju ändå bara en katt, eller........... Han har varit en del av vårt liv. Han har gett oss så mycket glädje, ibland även bekymmer. Och just nu är det otänkbart att inte få se honom mer. Frågan är om han i himlen dansar med sina tidigare kattfiender, som till exempel Nova, ...... eller? Frågan är om han leker med fåglarna i och ekorrarna i himlen, eller..... För visst är han i himlen. Något annat går inte att tänka. 

Sixten är inte ersättbar. Det finns ingen annan katt som han. Han var en del av Guds skapelse, alldeles unik. Vi saknar honom. 

Del 22 i rehabprocessen. Ett år har gått.

Nu har ett år med den nya höften gått. Det har varit ett fantastiskt år. Tänk att det kunde bli så bra! Det värsta är att jag glömmer att jag är opererad. Jag har klättrat i berg och hoppat utan att tänka på det. Jag får ont i magen när jag tänker på att jag skulle kunna hamna där med höften ur led. Men jag är noga med att ha mobiltelefon med mig var jag än är. 

Hur långt har jag då gått på min nya höft? Jo i förrgår kväll passerade jag Rom. Jag har gått 236 mil! Och räknar man stegen, så blir det 3,4 miljoner steg, fast bara hälften av dom är gångna med den opererade höften, dvs 1,7 miljoner steg. Att kunna gå utan smärta är ett privilegium! Det var länge innan operationen, som jag faktiskt hade problem, även om jag inte förstod det.

Skidåkning gick också bra men det blev inte så mycket pga corona. Fjällvärlden blev ju förbjuden mark mitt i säsongen. Men jag har testat och det var inga problem. 17 mil hann det bli. 

Cyklingen har jag tyvärr inte riktigt hunnit med. Men den är inga problem. 107 mil har det blivit, det mesta av det på racercykeln.

När jag tänker tillbaka till kvällen för ett år sen, så är jag så tacksam att jag fick vara den första "early bird", dvs hemgång samma dag som operationen. Och jag minns med glädje min lilla kvällspromenad den dagen. Jag är också tacksam för den operation jag fick, som blev så lyckad. 

Nu går jag igång på år 2. 

Del 21 i rehabprocessen. Nu har 3 månader gått.

Så är det då dags att börja jobba heltid. Men jag börjar med lite semester. Till jobbet tar jag mig först den 7 januari.

3 månader har alltså gått. Det är fantastiskt att inte ha någon höftsmärta. Ryggsmärtan är dock inte helt borta. Troligen hade jag den innan operationen också, fast jag då skyllde på höften och kanske inte kände den smärtan, eftersom höftsmärtan var så mycket värre.

Det känns fantastiskt att dansa fram på åkrarna utan smärta. Vädret har dock inte lyst upp promenaderna denna höst. Jag har aldrig varit med om så mycket regn. Sol har det varit minimalt av. Idag var det nästan storm. Jag tänkte att det gällde att gå i skogen men sen såg jag något nedramlat träd, så det var inte optimalt där heller.

Det största nya jag har att berätta är att jag åkt skidor, fast försiktigt! Men det fungerade hur bra som helst. Jag tog dock inga risker. Det blev inte mer än ca 18 km. Men nu vet jag att det går, nästa gång jag träffar på snö. Här är det långt bort med sina 8 grader idag.

En summering av mina 3 rehabiliteringsmånader kan låta så här: 45 tim höftträningsprogram, 18 km skidor, 112 km cykel, och 697 km gång, dvs Sälen har jag passerat för länge sen och jag är nästan framme i  Åre. Stegen hittills är 901038, alltså inte långt från miljonstrecket.

Träning har blivit ett gift i mig. Jag klarar mig liksom inte utan men jag vet dock inte hur jag ska hinna det, när jag börjar jobba heltid.

Vad har jag då gjort när jag tränat? Jo, lyssnat på poddar och böcker. Poddarna kan jag inte räkna men 11 böcker har det blivit.

Första delen av rehabprocessen är härmed avslutad. Men händer det nåt speciellt, kanske det dyker upp i min blog igen.

Vart tog kejsaren vägen?

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 28:30-31

Flera kapitel har handlat om att Paulus skulle få komma till kejsaren men vi får inte reda på om han nånsin kom dit. Däremot får vi veta att han var kvar i 2 år och förkunnade Guds rike och undervisade med frimodighet. Och ingen hindrade honom.

Och sen då??????

Apostlagärningarna har inget slut. Vi vet inte vad som hände sen. En del traditioner säger att Paulus dog där. Andra traditioner säger att han kom till Spanien. Åter andra säger, att det hände något med Lukas, så att han inte kunde skriva vidare. Ingen vet.

Ett är säkert, att evangelium har gått vidare och kommit till Sverige, till dig och mig. Och nu har vi att ta ställning. Ska vi förkasta eller ska vi ta emot? Evangelium går ut idag i Lidköping! Till påsk kommer inte Paulus hit men en efterträdare till honom kommer, nämligen Sebastian Stackset. Och evangelium fortsätter att spridas ut till förvandling. 

Vad beträffar mina reflektioner om Apostlagärningarna i 88 dagar är dock slut.  Ingen vet i vilken form jag kommer igen. Men evangelium ska spridas vidare till jordens yttersta gräns.

Först judarna, sen hedningarna.

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 28:17-28.

I Rom gör Paulus som han brukar. Han går först till judarna och vittnar om Kristus, som är uppfyllelsen av Gamla testamentets profetior. Och han verkar tas emot ganska välvilligt. Många kommer till tro men en del vill inte tro. Så har det alltid varit och så kommer det att fortsätta att vara.

Men i Rom, precis som på andra ställen, går Paulus vidare till hedningarna. För även dom ska få höra evangelium i Rom. Och Paulus är säker på att dom kommer att lyssna. 

Sista resan

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 28:11-16.

På Malta var man kvar i tre månader. Sen gick det ett fartyg mot Rom. Även detta fartyg kom från Alexandria, precis som det förra. 

Efter några avbrott kom man till Rom. Där hade ryktet gått före och man kom och mötte Paulus. 

Paulus hamnade inte direkt hos kejsaren och inte heller i fängelse. Han hade egen bostad tillsammans med den soldat som skulle bevaka honom, alltså ganska fritt. Och vi får förmoda att han hade möjlighet att predika.

Det var återigen ett "väntrum" för Paulus. Sådana "väntrum" hamnar också vi ofta i. Vi har här något att lära oss av Paulus igen. Det är att använda väntrummen. Det är en alldeles utmärkt plats att vittna om Jesus.

Synbara under vittnar om Jesus.

Jag fortsätter att reflektera över Apostlagärningarnas texter utifrån   "Till jorden yttersta gräns -Apostlagärningarna runt på 88 dagar", kapitel 28:1-10.

När man kommer i land får man veta att man är på Malta, alltså ganska nära Rom nu. Det står att dom infödda var vänliga mot dom och tog hand om dom.

I omhändertagandet ingick att ge dem värme genom en eld. Och genast började man samarbeta. Paulus var igång med att samla ihop ris till elden. Då händer det!!!!

I riset fanns en orm. Ormen bet Paulus. Nu drog infödingarna slutsatsen att han var en mördare, som inte skulle undkomma med livet i behåll, trots att han undkommit skeppsbrottet. Paulus kastade av sig ormen. Och folket stod och väntade på att Paulus skulle svullna upp och falla ner död. Man hade inget ormserum.

Inget hände Paulus. Istället hände det något i infödingarnas liv. Från att tro att Paulus var ond, gick dom till att tro, att Paulus var en Gud. Händelsen vittnade om Jesus. Och under skedde när Paulus bad. Malteserna skulle sent glömma Paulus.