Del 1 i rehabprocessen. Lite om höftplastikoperation och 2 dagars rehab efter detta, om nu någon skulle vara intresserad

Nu är det gjort. Den 30 sept fick jag en ny höft! Oj, oj, oj, vad man funderat hur det skulle bli. Och så här har det blivit, så här långt.

Det var en kaotisk vecka innan höftplastikoperationen. Min stress var maximal. Hur skulle jag klara ut allt innan och hur skulle operationen gå? Måndagen innan var jag på "inskrivningsbesök" och fick en massa information. På tisdagen skulle jag summera allt och avsluta på jobbet, för onsdag till fredag skulle jag till Krakow på en kongress och presentera en poster. Skulle jag klara det med min onda höft eller skulle jag bli stående nånstans på en flygplats och inte komma längre? Jag var ensam på resan och jag var nervös, nervös för smärtan, nervös för posterpresentationen och nervös för att tappa bort den på vägen.

Och värre blev det! Jag glömde passet! Jag fick snabbt ta mig till gränspolisen och kanske skulle dom kunna ordna det i tid. Ingen visste. Och bråttom hade jag med min höft. Men det gick! Jag kom med flyget! Dagarna på kongressen gick hyfsat men nätterna var vidriga. Hotellbädden var hård och jag hittade inget läge för min höft. Så det var skönt att åka hem på fredagen. Men när jag kom till Warzawa var jag fast. Flyget jag skulle åka med till Landvetter hade inte ens lämnat Landvetter. Där fick jag sitta och vänta. Det är ju inte ovanligt. Jag har varit försenad förr men haft marginaler. Men nu hade höften fått vad den tålde. Jag hade inga marginaler. Det skulle bli landning efter midnatt och sen bilresa hem. Jag kom i säng strax efter 03 på natten. Hemma i min egen säng hittade jag ett viloläge för min höft och sov som en prinsessa.

Så var det lördag. Och då skulle husvagnen till Sälen. Men då var vi ju ändå 2. Det gick bra och var till och med roligt. Men ack, en natt till på en hård bädd. Har inte känt det så förr men nu var husvagnsbädden hård.

Hemma igen och efter en kort natt var det nu dags. 6.45 skulle jag vara på ortopedavdelning 3. Kryckorna hade jag aldrig hunnit ta hem, så dom hämtade jag på kontoret på vägen. Väl framme på sjukhuset hade jag inget mer att stressa för. Nu fick jag lämna mig i någon annans händer. Och det var så skönt. Jag låg jätteskönt på britsen och kände yes - nu är det dags. Alla var fantastiska. Jag kunde inte få bättre personal. Ett par korta illamåenden av tranexamsyran var undantag från välbefinnandet men det var korta stunder. Sen kom den obligatoriska klådan men den var också uthärdlig. Jag var bedövad precis lagom länge och jag blödde inte för mycket, så nu började jag ana ljuset i tunneln, att jag skulle få prova att gå hem samma dag. Early bird kallas det. Ingen hade gjort det förut men jag skulle få vara pilotperson. Det var bara några kriterier till, som skulle uppfyllas, som att komma iväg från postoperativa avdelningen i tid, hinna få alla mediciner, träffa operatör, sjukgymnast, arbetsterapeut. Kunna gå i trappa och kunna kissa och lite annat smått och gott. Men det rullade på och kl 16.30 blev jag hämtad av make och barnbarn. Gick via apoteket ut till bilen. Fikade med make, barn och barnbarn. För att få gå hem samma dag som operationen var make tvungen att följa mig varje steg i 24 timmar. Inget fick jag göra utan hans närvaro. Vi började med att gå ut och gå. Fast det fick jag kanske inte. Men vad skönt det var! På morgonen på operationsbordet och på kvällen ute och promenera i naturen! En dröm för bra för att vara sann.

Så småningom blev det då läggdags. Jag trodde att jag skulle vara trött efter den häktiska veckan men så var inte fallet. Jag var minst sagt speedad. Tänkte på allt som inte hunnit bli gjort innan operationen, som blommorna ute och växthuset, vintergarderobens framtagande, och allt annat. Jag skulle kunnat gå ut och göra det mitt i natten men jag hade ju vakt, så jag fick nöja mig med några toalettbesök. Lite lullig på benen var jag de två första gångerna men sen kände jag mig stadig. Klockan 4.00 kom jag på varför jag var speedad. Jag hade ju fått Betapred, hur mycket visste jag inte men sen fick jag veta att det var 8 mg. Jag sov nog 1 timme den natten men var ändå pigg igår. Och bäst av allt, jag hade ingen värk!!

Gårdagen började som sagt med frukost på sängen. Men vad hungrig jag var innan den kom till mig. Hade jag fått, så hade jag gått upp och tagit den innan jag hann bli bjuden. Vackert väder och flera promenader blev det under dagen. 6169 steg blev det. Sen var det ordinerade gymnastikprogram och även lite vilolägen. Någon smärta har jag inte känt men knäet var något svullet, så jag hade lite svårt att få på mig strumporna men det gick. Höglägesrekommendationen 5 gånger om dagen 30 minuter, var svårast att klara men nästan högläge utförde jag fem gånger. Sen läste jag och stickade och överanvände sociala medier. Lite strykning blev det också. På kvällen var det kortspel och VM i diskus. Redan lite uttråkad.

Sov jättebra till kl 4.00. Då var jag hungrig. Nu är ju vakttiden över, så jag kunde själv gå ner i köket och ta yoghurt och somnade sen om och sov till ca 8.00. Då såg jag att det väntade regnet inte kommit, så jag beslutade mig för promenad direkt efter gymnastikprogrammet, innan frukost. Och idag får jag ju gå själv utan vakt. Och varför inte gå till brevlådan, 1,5 km tur och retur, när jag inte har ont? Det gick bra men konstigt nog är jag matt, så jag fick vila några gånger. Sen frukost och kortspel. Regnet uteblev, så tillsammans med gubben blev det en tur i vår trädgård för att bärga in dagens grönsaker och blommor. Nu är det högläge med dator i knäet. Vet inte sen om det blir ny promenad eller kaffe först. Än har det inte börjat regna. Gå och stå och sen halvligga går alldeles utmärkt men sitta går inte så bra. Det stramar men det gör inget för jag har en bra liggfåtölj.

Egentligen undrar jag nu, när det ska bli besvärligt. Det kommer väl när Betapreden går ur. Då kanske jag passar på att bli lite lat.

Kanske fortsättning följer. Orsa kompani lovar ingenting bestämt.