Del 2 i rehabprocessen. Långsamhetens lov och lite skitprat

Lite rehabrapport.
Kroppen och själen börjar nu att vandra lite mer i takt, allteftersom kortisonet går ur kroppen. Igår var jag nog fortfarande lite speedad men nu är jag lat.
Regnet igår hann komma innan jag hann ut. Det blev kaffe och sen lite småpyssel. Ja, jag erkänner. Ofta står den ena kryckan och vilar. Man kan ju inte stoppa allt i en ryggsäck, som annars är en jättefin medhjälpare. Men kaffe där, nej i flytande form blir det inte bra. Regnet höll i sig, så det blev på med regnkläderna på kvällskvisten och en liten tur tillsammans med mågen. Men den var inte lång.
Natten började bra. Jag sov gott till 5-tiden. Men sen var det kört. Och det är inte likt mig. Dels var jag hungrig igen men det stålsatte jag mig emot, dels började magen tala om att den fanns. Och jag sitter inte så bra på toa. Där gör det ont. Magen och jag hade en liten dialog. Och magen vann och efter utfört verk kunde jag gå och lägga mig igen. Jag tog ett par Alvedon också, för jag får väl erkänna att det gjorde lite ont men inte mycket. Sen sov jag till närmare 9-tiden. Så nu börjar det likna något. Sista timmen låg jag i högläge, så det blev avbockat en gång innan jag ens vaknade. Skönt med en höj och sänkbar säng.

Så var det dags för träning, påklädning och frukost. Allt går långsamt vill jag säga men det går. Och svullnaden i knät är borta, så strumporna kom lätt på idag. Efter kaffe på maten var det dags för en promenad. Och vädret var fantastiskt och det var så fantastiskt vackert. Vänern skapade ett ljus, som jag inte sett förut. Jag får säga att jag njöt. Jag gick drygt 4 km och det gick bra men farten har jag tappat. Oj vad långsamt det går. Men jag låter det gå långsamt. 2 poddar hann jag avverka under promenaden. Ryggsäcken var med så posten kunde upphämtas på vägen. Och det blev ett snack med grannarna på vägen. Nu är det högläge som gäller. Hade aningen ont när jag kom hem men nu har det släppt.

Och så har Sixten (katten) fått flytta in igen! Han har inte fått vara nära mig på ett tag för han har haft ett sår. Men nu börjar det läka och dessutom är jag färdigopererad och väl bandagerad. Nu är vi lata tillsammans. Återkommer om andan faller på.