FFS

I fredags var jag på begravning. En morbror till min make Gunnar hade avlidit, 85 år gammal. Han hette Rulle och var svärmors lillebror.
Släkten följa släktens gång, sjöng vi och det blev väldigt tydligt på den här begravningen. Rulle var den äldste kvarlevande i släkten, ändå väldigt ung i sinnet. Han stod mitt uppe i livet. En kort tid innan han dog, fick han barnbarn och ytterligare ett barnbarn kom efter han dog. Med på begravningen var också nästa generation, i form av våra 2 minsta barnbarn, Svea och Valter. Ja, släkten följa släktens gång. När Rulles far dog, låg vår äldsta dotter på golvet och kravlade, 5 månader gammal.
Begravningen var ljus. Det var tårar men det var blandat med en stor portion längtan att möta honom i en himmel där han nu är. Det som sas om Rulle var ljust och det var så sant. Han red inte sitt liv på höga hästar men han levde det nära människor och i förnöjsamhet. Begravningen och minnesstunden var så äkta, så det var som om han varit med.
Så kommer vi då till FFS. Det var Rulles motto. Det betyder folk före saker. Så levde han och så manade han sin omgivning att göra. Han levde för människor och han levde i nuet. Saker och aktiviteter gick aldrig före ett människomöte. Han var närvarande. Han lyssnade och han levde tillsammans med de medmänniskor som fanns i hans väg.
Vem ska nu föra hans motto vidare i denna materialistiska tidsålder. Jag vill det men kan jag det? Jag märker, att för att sätta folk före saker, så måste mitt ego tonas ner och min kärlek till medmänniskan växa. Så måste det vara.
Gud förbjude att jag sysslar med saker på bekostnad av möten med människor. Gud förbjude också att saker står i vägen, när vi väl möter människor. Gud hjälpe mig att då vara närvarande i mitt lyssnande istället för att ha tankarna i brunsåsen eller i skrytsleven.
Gud hjälpe mig att sätta folk före människor - FFS.