En fyrbåk i natten

Jag sitter på vårt lands vackra västkust och ser ut i nattens mörker. Där blinkar en fyr. Det torde vara Måseskärs fyr. Om den inte blinkade skulle det vara omöjligt att hitta dit. Men den blinkar! Alla ser den inte. Man måste göras uppmärksam på den. För uppmärksamma seglare har fyren varit en räddning.

Jesus har ofta liknats vid en fyr som blinkar i såväl storm som stiltje. Många ser inte den fyren. De har inte uppmärksammat den.

Fyrens blinkande syns inte på dagen.

”Varför har vi det inte bättre när vi har det så bra?” är titeln på en bok av Per Arne Dahl. Det är en bra fråga. Måste det vara nöd och skeppsbrott för att vi ska uppmärksamma fyren eller går det att se den även i ljusa stunder?

”De hade skadat sin hälsa genom alltför mycket arbete och blivit vaktmästare i sin egen verklighet”, står det i boken. Bra vill ha det bättre. Kanske ljusa tider och ”icke behov” av fyrar har förlett oss in i egoismens återvändsgränd. Utan att vi visste ordet av hade vi seglat in i en tunnel utan utgång. Där syntes ingen fyr.

”Egoland är inget paradis”, står det också i boken. Det får mig att osökt tänka på Legoland. När vi seglar ifrån vårt barnasinne förlorar vi paradiset.

Det står också om ”självupptagenhetens täcke”. Drar vi detta över vårt huvud blir det visserligen varmt och gott för en stund i ”känslomässighetens slummer” men vi ser inte fyren och är hjälplöst borta från farleden.

Vill vi söka ett liv i lyx? Då måste vi fråga oss vad lyx är. Enligt boken är lyx de enkla tingen – trofasthet, ärlighet, vänskap och godhet. Dessa går inte att köpa för pengar. De betalas genom att försaka! Vi måste säga nej för att kunna säga ja.

Herre, öppna mina ögon, så att jag kan se din väg.